Category: artiklar

Regissören Ingmar Bergman var ju som de flesta säkert vet, också författaren Ingmar Bergman. Alltså samma person men han gjorde två olika grejer, precis som att jag är den snälla sonen som bockar och säger tack men samtidigt den den stökige svarte killen som sällan klarar av att hålla sig i skinnet när det bjuds på punsch med guldkant.

I sin självbiografi berättar han i ett kapitel, om sin morbror Carl som Ingmar beundrade nåt oerhört som liten. Carl var uppfinnare till yrket och en annars rätt rödmosig figur med stor mage som tyngde på hans lår närhelst han satte sig ner. Utöver det faktum att han var en rätt misslyckad uppfinnare och en tjock jävel var morbror Carl även urinoman, något man givetvis inte gärna talade högt om.  Istället för att jag ska sitta här på min kammare och återberätta den här historien med mina egna usla ord så publicerar jag helt enkelt ett par-tre stycken från Ingmar Bergmans helt lysande biografi Laterna Magica, givetvis då från kapitlet om tidigare nämnda morbror Carl.

Morbror Carl var ytterst misstänksam. Han oroade sig mest för att någon skulle stjäla hans senaste idéer. Därför bar han dem inslagna i ett vaxduksomslag mellan byxorna och kalsongerna. Vaxduken kunde behövas. Morbror Carl var nämligen urinoman. Det hände ibland, särskilt i stora sällskap, att han inte kunde stå emot sin hemliga passion. Han slingrade högra foten kring stolsbenet, reste sig till hälften och lät byxa och kalsong genomströmmas av ett milt, självgjort flöde.

Mormor, tant Ester och tant Beda kände till hans svaghet och kunde med ett kort och skarpt “Carl” hejda behovstillfredsställelsen, men fröken Agda hade en gång till sin förfäran hört ett fräsande från den heta spisen. Ertappade ropade morbror Carl: Hoppsan, här står jag och och gräddar pannkakor!

Jag beundrade honom och trodde gärna tant Signe som hävdade att Carl var den mest behåvade av de fyra bröderna men att Albert i avundsjuka hade slagit sin äldre bror i huvudet med en hamar och på så sätt åsamkat den stackars gossen en livslång förståndsklenhet.

Läs boken vettja, helt briljant prosa från världens kanske största regissör genom tiderna. Finns väl i de flesta välsorterade bokaffärer och kostar väl som en vanligt bok, “regular book price” för att citera Harmony Korine.

/Hennart Lyland

Bandet Princeton som kanske framför allt består av frontfigurerna tillika tvillingarna Jesse och Matt Kivel bildades i London nån gång för cirka tre år sen där nyss nämnda bröderna Kivel och deras vän Ben Usen bedrev utlandsstudier. Väl hemma igen i soliga Kalifornien igen började medlemmarna sätta ihop ett och ett av det de skapat vilket ledde till släpp av två EP’s, debuten A Case of the Emperor’s Clothes och senare även Bloomsbury, båda två släppta på deras egna bolag Striking Peasant Records.

Efter ett varmt mottagande av såväl kritiker som publik kom fullt naturligt deras första fullängdare ut i skivbutikerna nu i slutet av september månad – Cocoon of Love. En skiva som likt deras tidigare verk är fyllt med pigga och lättsamma poplåtar, inte helt oväntat med inslag av afrikansk musik och calypso-tongångar. Något som givetvis leder till att det går bra att jämföra Princeton med framgångsrika akter som Vampire Weekend och Fool’s Gold men kanske allra bäst med engelsk-svenska bandet Fanfarlo som den uppmärksamma kunde se på Storan under Way Out West förra året. Och visst, vill man göra det enkelt för sig så visst, likheterna finns där och hur mycket jag än gillar VW och kanske framför allt Brooklyn-baserade Fool’s Gold så har Princeton nåt som alla dessa band hittills saknat. De har tagit musiken till en extra nivå om man nu vill säga så.

Fler instrument har integrerats i musiken. Kanske framför allt blåsinstrument, i många fall även en stor stråksektion och klockspelet är utan undantag närvarande i samtliga låtar. Över detta hörs de bägge tvillingarnas nästintill identiska röster som på de flesta av skivans låtar, turas om att sjunga. Cocoon of Love består av elva spår där inget faller ur ramen men om man ska ta ut några särskilda guldkorn får det bli de två första spåren; relationsskildringen Sadie & Andy (där en man och kvinna duellerar över varandras kärlek) och Al Green-inspirerade Show Some Love, When Your Man Comes Home där låten först börjar i nån slags valstappning för att sen snabbt övergå till nåt betydligt mera fartfyllt. Singlarna Calypso Gold och Shout It Out får väl inte heller glömmas bort.

I klippet nedan spelar Princeton deras alldeles nyss nämnda låt Sadie & Andy tillsammans med Ra Ra Riot’s sångerska Alexandra Lawn som jag för övrigt gärna skulle ligga med. Usel kvalitet men bra låt. Ni kan även ladda ner låten Calypso Gold på den här länken (högerklicka och tryck på spara länk).

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=qz0QxsgM8NM]

Princeton turnerar just nu USA runt med tysk-engelska bandet Art Brut och ligger på New York-baserade bolaget Kanine Records där de är i gott sällskap med andra hyllade akter så som t ex Grizzly Bear och Chairlift.

/Hennart Lyland

Den 28 augusti 1963, vid Lincoln-monumentet i Washington, höll doktor Martin Luther King Jr. sitt klassiska I have a dream-tal inför mer än 220 000 åskådare. Ett ögonblick i världshistorien som kommit att etsa sig fast på många människors näthinnor världen över, såväl svarta som vita. Fyra år och drygt åtta månader senare, fjärde april 1968 i Memphis, sköts doktor King ihjäl av en man vid namn James Earl Ray. Om han den dagen, och för resten av sitt liv, skulle komma att symbolisera Djävulen själv så skulle man mycket väl kunna säga att helvetet bröt ut den aprilkvällen i Memphis och i resten av USA. I ett åttiotal storstäder runt om i landet hade polisen, i vissa fall med hjälp av nationalgardet, fullt upp med att stävja kravaller och upplopp. Bara den kvällen sattes tusentals byggnader i brand och ett trettiotal människor fick sätta livet till. Ursinnet hos de amerikanska medborgarna, i synnerhet den svarta befolkningen, visste inga gränser och läget var på många håll långt ifrån under kontroll. Allra värst var det kanske i östkuststaden Boston där det under natten utbrutet fullständigt kaos och laglöshet . Det skulle visa sig att bara en man kunde rädda staden, den mannen var “Mr. Please Please Please Please Her” – James Brown.

Dagen efter mordet på Martin Luther King skulle James Brown spela inför ett sedan länge utsålt Boston Garden. Med det senaste dygnets situation i åtanke bestämde sig dock den då blott 38-årige borgmästaren Kevin White att med omedelbar verkan ställa in konserten. Rädslan för ytterligare kravaller, denna gång i centrala Boston var för stor och beslutet ansågs just då som självklart. Dock, bara några timmar senare, efter ytterligare överläggningar tog White tillbaka sitt beslut och bestämde sig för att konserten skulle fortgå som planerat. Samtidigt tog han beslutet att den om möjligt skulle sändas på lokal-TV i hopp om att stadens ungdomar skulle bänka sig framför TV’n i hemmens lugna vrår, istället för att ansluta sig till den alltjämt växande mobben på gatorna. Många samtal senare var ett kontrakt påskrivet, James Browns skivbolag hade gått med på att konserten skulle få sändas. Devisen “kosta vad det kosta vill” tycktes då ha ekat i Whites huvud under eftermiddagen.

Senare den kvällen, iklädd grå tredelad kavaj och polotröja, klev James Brown upp på scenen tillsammans med borgmästare Kevin White och bad om publikens uppmärksamhet och löfte om att hedra Luther King Jr’s minne lugnt och fredligt. James Brown inledde kvällen med att ropa på sina vänner, skrika som en skadeskjuten drake och riva av en version av That’s Life som aldrig någonsin, varken förr eller senare, låtit bättre. Endast tvåtusen människor dök upp på plats men över hundratusen människor såg den livesända konserten på TV, som även repriserades om och om igen under veckan som följde. James Brown hade återigen visat sin storhet och när han en och en halv timme senare, insvept i glittrig cape gick av scenen hade han precis räddat en stad på drygt 500 000 invånare.

En nyutgåva av denna konsert har nu släppts och finns att köpa på amazon.com eller svenska papercutshop.se. Utöver den fullständiga konserten innehåller de två skivorna intervjuer med bland andra borgmästare White och en del av bandmedlemmarna. Väl värt drygt 200 svenska kronor om ni frågar mig.

/Hennart Lyland

I Västerås bor ensamheten. Kjell höglund flyttade till “gurkstan” 1990 enligt Wikipedia, och man behöver inte vara Einsteins brorsa för att inse att det kanske inte blev som han tänkt sig, när han satt uppe i Klövsjö och drömde om ett rikt socialt liv.

Uppmärksammas bör Kjell Höglund inte bara för sin fantastiska och superhemliga musik, utan också för att han verkar dela djurtube.com-redaktionens förhållningssätt till framtiden och rymden, bla. utrycker han sin kärlek till robotar i låten “Maskinerna är våra vänner”. Jag efterlyser iofs. en liten diskussion här huruvida låten verkligen handlar om robotar, eller om nåt helt annat. Det är nu upp till er.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=I8ZotnO_vTA]

/ Kelly C

Det finns en stor fördel med att skippa klubbutgång på fredagen och strunta i debaserspelningen på lördagen. Lämna rödljusen och taxibilarna bakom dig och sök friden i skogen. Det finns mängder med små festivaler ute i skogarna i Sverige. Små i jämförelse med Roskilde, Coachella etc, men även de som är så små att egentligen ingen var där alls. Just exakt dessa känner vi inte till men det är i alla fall något speciellt med spelningar på mindre orter. Något som djurtube gärna slår ett litet slag för.

I Lördags var två djur utsända till Östergötlands pärla Österbymo där “Giget 09” såg ljuset för första gången (och antagligen sista då det vore förvirrande att använda årtalet 09 i namnet även nästa år). Den ändå, till mängden, skapliga publiken på 150 – 200 personer bestod nästan enbart av 13-16 åringar och några föräldrar. Tre band var bokade.
Ett gäng lokala grabbar som kallar sig Daylight Robbery. Garage-aktigt och catchy i sina ljusaste stunder.
Ett, i vissa kretsar, småkänt band vid namn Supersonic Speedfreaks. Kan Hardcore Superstars kan Supersonic Speedfreaks.

Och mittemellan dessa två ett band som känns radiovänligt. Ett popgäng som har möjlighet till framtid, en okej sådan. Zacharias från Norrköping/Göteborg. Två killar i likadana basebollkepsar, en sångare som i vissa stunder påminde om Anton Newcombe, främst till utseende och namn, och en fjärde kille. De skötte sig duktigt. Snitsiga låtar på Svenska och hade Birdnest Records fortfarande varit up and running hade de säkerligen fått medverka på en Definitvt 50 spänn platta. I förrgår hördes de på radion i program 3 och idag skulle de filmas för “The Tram Sessions”.

Djurtube vill inte vara sena med att hoppa på ett framgångståg och trots att Marco hade det stora misslyckandet med CocoRosie-intervjun i färskt minne tyckte vi att en liten intervju skulle sitta fint.

Tyvärr så försvann bandet någonstans mellan efterfest 1 och efterfest 2. Men vi gav inte upp. Vi utförde en proffessionell intervju på en parkeringsplats i centrala Ömo. Såhär dagen efteråt har vi båda fullkomligt glömt bort vem vi egentligen intervjuade. Tur är väl då att vi stenograferade hela intervjun. Dock kan vi inte tyda ett jävla skit av vad våra ivriga händer plitat ner på den stackars papperslappen.

På andra sidan lappen stod det. “djurtubemedlem #1 anser djurtube anser zacharias skulle ligga med alla maria lundén” Det här är andra gången Marco fullkomligt misslyckats med en intervju, för Robin var det första försöket. Vad är det för fel på oss?

Nu har det kommit till redaktionens kännedom att det var arrangörens far som befann sig på fel plats vid fel tillfälle och fick agera intervjuoffer. Fast vi fattar ändå ingenting av vad som hände igår.
Knattemoshpits, förälder som utövade judovåld mot bråkiga ungdomar, mycket öl, mycket gin, lite tonic och en sån där riktigt riktigt trevlig alla-känner-alla gemenskap man bara kan få i de minst exploaterade samhällena i sverige.

På vägen hem såg vi ett gäng med Ku Klux Klan-hästar. Vi tittade på varandra men skakade på huvudet. Vi får nog vänta med intervjuerna ett tag.

Vi skulle vilja tillägga att namnet Zacharias är ett mycket illa valt bandnamn om man inte vill ge intrycket av att vara ett kristet hårdrocksband.

Rocksbert & Macattack

Nej, ni har rätt alla kalenderbitare där hemma, det är inte nytt år på riktigt. Men man kan inte så noga veta med tid.
1753 plockade man bort 18-28 februari.
Det goda nya året är mer på ett personligt plan.
15 Maj 2008 var jag en lycklig jävel. Det var dagen jag skakade hand med Dan Treacy, min barndomsidol.
Min barndom startade vid 18-års åldern och tog slut den dagen. 21½ år trädde jag äntligen in i puberteten.
Dan Treacy hade med sitt band Television Personalities just avslutat en riktigt dålig spelning. Ur en musikalisk synvinkel.
Men han spelade sig djupare in i mitt hjärta än någon annan lyckats göra. Tre låtar, högst, var Dan med och sjöng på.
En av låtarna, den enda jag kommer ihåg av dem, var en cover på Blue Öyster Cults “(Don’t Fear) the Reaper”.
Sedan segnade han ihop, full, jättefull.
Bandet bad om ursäkt. För Dans uppträdande får man anta.
Herr Treacy placerades på en uppblåsbar fåtölj och ägnade sig åt att skrika okvädningsord till sitt band.
De spelade hans låtar. Försökte sig på att sjunga hans låtar. Där gick gränsen för Dan.
Han förseddes med en gitarr och gjorde den mest bedrövliga versionen av “Someone to share my life with” sedan Jens Lekman gjorde sin tolkning av låten.
Ur en musikalisk synvinkel. Inte ett ackord stämde. Orden stämde nog mestadels. Det var fantastiskt. På ett personligt plan.
Saker började så sakta falla på plats efter det här. Sakernas plats var tydligen isär.
Kanske berodde det på att jag sa “I love you” till en man så full att hans sittande framstod som en bragd (Dan svarade “Yeahyeahyeah” och tappade sitt huvud i bordet).
Kanske berodde det på att jag dagen efter sprang Göteborgsvarvet på 2 timmar och 16 minuter.
Kanske kommer forskarna i framtiden på att man räknat fel och att just den 15 maj 2008 var nyårsafton 2003.
I vilket fall har “Someone to share my life with” blivit ett återkommande inslag i mitt liv sedan den dagen.
Ungefär som “Hur gör djur?” funkade för Söndagsöppet. Ett allvar mitt i allt det roliga.
/ Robin

Fotnot: Jens Lekmans version av “Someone to share my life with” har sin kvalitéer. Jag använde den i min text mest för att ta en billig poäng.

När jag inte var född började rockkungar krönas till höger och vänster i Sverige. Femtiotalet var en enda stor röra vad gällde när och vem som var den regerande krönte rockkungen av Sverige. Många gjorde anspråk på titeln, fåtalet blev ärade. En stor fråga kvarstår än idag, vem var Svea rikes första rocknrollare?

Många hävdar kanske att detta var Little Gerhard, andra menar att det var Owe Thörnqvist. Owe kan man kanske relativt lätt plocka bort i en gallring, han var rågat populär men man gör nog mer rätt i att kalla honom för en snäll farbror än någon rocksångare. Att slå ner en full jävel som störde hans show är däremot extremt rocknroll men det väntade Owe med till mitten av 60-talet. Little Gerhard däremot var mer rock. Kylig snubbe som visste när det var dags att gå ner på knä och hur man kammade håret rätt och riktigt. Little Gerhard skivdebuterade i oktober 1957. Då hade redan en 28-årig Göteborgare vid namn Chris Lennert hunnit sjunga in en skiva och vunnit titeln som Sveriges rock-kung. Den 13 april gick Chris en rond mot Stickan Lundbeck, Stockholm och Rolf Wallentin, Malmö och efter att publiken sagt sitt stod han som Sveriges Rock- Kung nr.1! Chris hade stångats om titeln sedan slutet av 1955 då han blev uppmärksammad efter en spelning på Flickläroverkets aula i Göteborg. Chris rockade på svenska och översatte friskt i sin repertoar. Elvis ”Hound Dog” fick bli ”Tiger Roll”, ”Tutti Frutti” blev ”Tutti Frutti” på svenska och ”Teach you to rock” blev till ”Du måste lära dig rock”.  Lennert turnerade runt efter framgången tillsammans med bland andra Lasse Wanderydz samt vad lokalpressen kallade ”en djupfryst neger” som var den holländsk- indonesiske Lord Ekky Van Der Ziel. När Chris kört hårt i några år drog han sig tillbaka som 32åring, dels för att han kände sig obekväm med att ständigt bli igenkänd på Göteborgs Aveny och gator, samt ett förslag från en skivbolagsdirektör som ville att han skulle sjunga in Bill Haleys ”See you later alligator” med då på svenska och med titeln; ”Hejs svejs i lingonskogen”.

Personligen skulle jag nog nappat på förslaget, men Lennert kan ha gjort ett bra val…

I klippet, Little Gerhard, Kanske inte den förste men en av dem absolut främsta.

(Assisterad av Åsa-Nisse, fy fan vad stort.)

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xNCVwn3J_5c]

/Ricka

Fredagens sista skälvande timmar bjöd på Trummor och Orgel, smaka på det. Det är gott, jag lovar.
Toppa det med Ebbot Lundberg från Soundtrack of Our Lives och du får en anrättning som är jättegod.

Vi äntrar Klubb Social några minuter efter att konserten tagit sin början. Ebbots stämma ligger som en sammetsfilt över lokalen under vilken vi, publiken, ligger och myser i en enda stor sked (där Ebbot är stora skeden). Trummorna och orgeln pulserar, det här kommer bli…vafan, jag skriver det nu så har jag skrivit det. PULSATING ORGAN HAHAHA.

Reportoaren för Trummor och Orgel består mestadels av instrumental musik. Trummor och Orgel. Kvällens uppträdanden består, främst beroende på Ebbots närvaro, mestadels av covers.  Men det är inte vilket jävla Coverfunkers som helst. När Ebbot säger något i stil med att “det här har vi aldrig gjort förr” och klämmer i med Doors-pärlan “Riders of the storm”.
Då får man det klart för sig. Orgeln och trummorna drar igång Stranglers-hitten “Golden Brown”. Ebbot tar ton. Jag är glad.

Sen blir jag ledsen. Någon jävla Cyndee Peters har letat sig in i ljudbåset. Eller så är det bara något som går sönder, i vilket fall låter det förjävligt. Det blir inte många stavelser sjungna av gobiten.

Men det löser sig. Det trummas på. Det organiseras. Det sjungs. Det är bra. Det är förjävla bra. Det blir paus. Det dricks öl på övervåningen. Vi hör Ebbot prata på nedervåningen och piper ner.

Det som jag på förhud trodde skulle bli kvällens höjdpunkt TSOOLs “Instant Repeater ’99” inleder andra halvleken. Mmmm smaskens. Lou Reeds “Perfect Day” avslutar spektaklet, gott så. Jag är mätt.

Får ni chansen att glutta på Trummor och Orgel, gör det. Är Ebbot med så kan ni räkna med fina covers. Är han inte med kan ni räkna med gott sväng från kompetenta musiker.

/ Robin Lindahl

Fotnot: Rubriken är hämtad från Ebbots gamla band Union Carbide Productions cover av Onkel Kånkels “1 Kromosom För Mycket” som återfinns på tribute-skivan “Kånkelmania”.

Under påsken gick jag en stilla promenad genom nyfriserade hagar som lockade för att sen avslöja sig våta som en servett gjord av väta. Hälften våt hälften servett. Sådana är dom hagarna. Lömska om våren. Pass opp. I lurarna hade jag Jim Ford. Inte han som gjorde bilar (Ford Taurus) utan Ford i efternamnet. Jim i förnamnet. Han föddes i New Orleans som så mycket annat gott och driftade ut till kalifornien på 60-talet. Där upptäcktes han av nån skivbolagsgubbe för att han var en jävel på att snickra låtar. Och då menar jag inte Per Gessle jävlig. Näe jag menar en snickare i jesusklassen. Jag såg föresten en rolig t-shirt igår. Det stod “Så kan det gå, snickarjävel” och så var det en bild på jesus på korset. Tillbaka till Ford. Han gör alltså riktigt överjävligt bra låtar och 1969 släpper han skivan Harlan County. 40 år senare går jag och kommer på, sur som en björnvagina om fötterna och med solen i nyllet, jag kommer på att jag verkligen tycker att det är världens bästa skiva. Det här är världens bästa skiva tänker jag.

Jim Ford släpper aldrig någon mer skiva. Han skriver lite låtar åt Bobby Womack. Blir sur på Bobby Womack. Hänger med Sly Stone. Blir antagligen sur på honom också vid något tillfälle men inte värre än att det går över. Kanske är det lättare att umgås med lite (läs väldigt mycket, Tony Montana mycket) kokain i näsborrarna. Sakta glider Jim Ford och hans skiva ut ur bilden. Titeln världens bästa skiva får tillfälligt tillhöra någon annan för det är inte många som kommer ihåg Harlan County.

Men Harlan County finns kvar och 1997 blir den återutgiven. Fler och fler upptäcker dess storhet. Fler och fler går runt i hagar och känner att det här är fan världens bästa skiva. 2006 gör Sonic sin största insats och spårar gubben till en husvagn vid stilla havet. Han ser pigg ut på bilderna och vi får veta att det troligtvis ligger högar av outgivna, nya och enligt L-P Andersson “hudknottrande bra” låtar och världens bästa skivor i hans husvagn. Men det är inte säkert vi får höra dem för Ford dör den 18:e november 2007.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=F-2-3JUim54]
/nickl ass