Den 28 augusti 1963, vid Lincoln-monumentet i Washington, höll doktor Martin Luther King Jr. sitt klassiska I have a dream-tal inför mer än 220 000 åskådare. Ett ögonblick i världshistorien som kommit att etsa sig fast på många människors näthinnor världen över, såväl svarta som vita. Fyra år och drygt åtta månader senare, fjärde april 1968 i Memphis, sköts doktor King ihjäl av en man vid namn James Earl Ray. Om han den dagen, och för resten av sitt liv, skulle komma att symbolisera Djävulen själv så skulle man mycket väl kunna säga att helvetet bröt ut den aprilkvällen i Memphis och i resten av USA. I ett åttiotal storstäder runt om i landet hade polisen, i vissa fall med hjälp av nationalgardet, fullt upp med att stävja kravaller och upplopp. Bara den kvällen sattes tusentals byggnader i brand och ett trettiotal människor fick sätta livet till. Ursinnet hos de amerikanska medborgarna, i synnerhet den svarta befolkningen, visste inga gränser och läget var på många håll långt ifrån under kontroll. Allra värst var det kanske i östkuststaden Boston där det under natten utbrutet fullständigt kaos och laglöshet . Det skulle visa sig att bara en man kunde rädda staden, den mannen var “Mr. Please Please Please Please Her” – James Brown.
Dagen efter mordet på Martin Luther King skulle James Brown spela inför ett sedan länge utsålt Boston Garden. Med det senaste dygnets situation i åtanke bestämde sig dock den då blott 38-årige borgmästaren Kevin White att med omedelbar verkan ställa in konserten. Rädslan för ytterligare kravaller, denna gång i centrala Boston var för stor och beslutet ansågs just då som självklart. Dock, bara några timmar senare, efter ytterligare överläggningar tog White tillbaka sitt beslut och bestämde sig för att konserten skulle fortgå som planerat. Samtidigt tog han beslutet att den om möjligt skulle sändas på lokal-TV i hopp om att stadens ungdomar skulle bänka sig framför TV’n i hemmens lugna vrår, istället för att ansluta sig till den alltjämt växande mobben på gatorna. Många samtal senare var ett kontrakt påskrivet, James Browns skivbolag hade gått med på att konserten skulle få sändas. Devisen “kosta vad det kosta vill” tycktes då ha ekat i Whites huvud under eftermiddagen.
Senare den kvällen, iklädd grå tredelad kavaj och polotröja, klev James Brown upp på scenen tillsammans med borgmästare Kevin White och bad om publikens uppmärksamhet och löfte om att hedra Luther King Jr’s minne lugnt och fredligt. James Brown inledde kvällen med att ropa på sina vänner, skrika som en skadeskjuten drake och riva av en version av That’s Life som aldrig någonsin, varken förr eller senare, låtit bättre. Endast tvåtusen människor dök upp på plats men över hundratusen människor såg den livesända konserten på TV, som även repriserades om och om igen under veckan som följde. James Brown hade återigen visat sin storhet och när han en och en halv timme senare, insvept i glittrig cape gick av scenen hade han precis räddat en stad på drygt 500 000 invånare.
En nyutgåva av denna konsert har nu släppts och finns att köpa på amazon.com eller svenska papercutshop.se. Utöver den fullständiga konserten innehåller de två skivorna intervjuer med bland andra borgmästare White och en del av bandmedlemmarna. Väl värt drygt 200 svenska kronor om ni frågar mig.
/Hennart Lyland