djurtube.com

Category: artiklar

  • SUPER!-GEIL!

    Sverige är litet och allt hänger samman. Det är en slutsats man gärna vill dra. Alltid är det nån jäkel som känner nån annan jäkel som varit inblandad här och där. Ni vet väl fan hur det är. Inte minst förhåller det sig så i musikvärlden, där alla verkar ha sovit med alla, samt varit i studion med hälften av dessa “alla”. Om det nu makeade nån sense at all. Ett exempel på detta ges senare i denna post.

    Som alla känner till är det nu bara 7 dagars nedräkning tills dess att synthduon Kite headlinear Djurtube.com på Babar i Tranås. Pojkarna i duon har en gedigen meritlista, Christian Berg har med framgång varit del av band som The April Tears, Yvonne, Strip Music, samt mina personliga favoriter Audionom. Nicklas Stenemo kan stoltsera med namn som Venus Outback, The Mo och Melody Club. Dessutom har Nicklas tillfälligt vickat som basist i The Ark. Det är med andra ord inga duvungar som besöker Tranås den 19/ 3, så PASS PÅ, SOCKENBOR, det kanske inte sker varje helg att artister av denna magnitud besöker landsbygden!

    För att återanknyta till min inledning. På Kites båda skivomslag har gruppen tagit hjälp av mångsysslaren Albert Sjöstam (fö. med rötter i Aneby). Albert i sin tur har tillsammans med Christoffer Fransson (fö. med rötter i Tranås) krautrockgruppen Super!, med sin bas i Gbg, där också Jens Hellqvist bor, som spelar synth på Super!s livespelningar, en man som även han har rötterna i Tranås samt har spelat synth i gruppen Strip Music, där som sagt även Christian Berg i Kite har spelat.

    Hur det än ligger till med släktskapet mellan dessa band och andra band som använder sig av samma musiker, så kvarstår faktumet att fantastisk musik kommer ur båda grupperna. Kite känner väl Djurtube.coms läsare redan till, medan Super! säkert är lite mer okända. Jag ber er att för guds skull lyssna på denna demonstration i hur domedagskraut ska låta. Silverbullits småbröder, Super!

    Kelly Clarksson

  • Mark Sultan kommer till stan!

    Ikväll händer det faktiskt lite här i Tranås, och det är inte Djurtube som ställer till med fest utan istället är det föreningen Rocksyndikatet som öppnar upp Babar för lite “party party” som man säger i hårdrockskretsar.

    Jag är en vanlig Svensson, jag tycker det är kul när det händer nåt i stan, oavsett om det är bandymatch medelst korvgrillning i paus eller saxofonkonsert i en gympasal. Mitt intresse brukar dock inte leda nånvart men ikväll stannar jag inte hemma. Ikväll kommer Mark Sultan till stan och såhär skriver Rocksyndikatet själva om bokningen:

    Mark Sultan (Kanada) är kanske mer känd under sitt alias BBQ från the King Khan & BBQ Show eller från tidigare band som Spaceshits och Les Sexareenos. 2003 började han uppträda som ett enmannaband där han spelade gitarr, trummor och sång och kallade projektet för BBQ. BBQ’s självbetitlade debutalbum släpptes genom Alien Snatch Records 2003. 2007 släppte Sultan sitt första album under sitt riktiga namn, “The Sultan Verses”.

    Han är även känd som THE VOICE, ägare av en röst jämförbar med legender som Sam Cooke. För att inte tala om en hitmakare utan like och för att ha sammanfört garagerocken med doo wop.

    Doo wop, R&B, punk, soul, garagerock, psyche, country, rockabilly – allt flyter sömlöst ihop och kommer att få rysningar att ila längs din ryggrad.

    Perculators (Stockholm) värmer upp och är ute på releaseturné för sin nya singel “White Trash”. De vevar på i samma skola som Henry Fiat´s Open sore.

    Har du 100 spänn över som riktigt ligger och bränner i fickan så ser jag ingen anledning till att inte ta dig till Babar ikväll runt tiorycket för att dricka öl och lyssna på kvalitetsmusik tillsammans med oss.

    Förlyssna gör ni med fördel på http://www.myspace.com/marksultan

    /Hennart Lyland

  • Nytt hopp

    Nu när det äntligen verkar som att knullkungen Bore har släppt sitt isande järngrepp över oss här i Sverige så passar det väl alldeles utmärkt att sondera terrängen bland de hetaste skivsläppen som är i närmast förestående. Ja, visst är det så men det tänker jag nog inte göra förrän lite senare idag, nån gång ikväll eller kanske t o m lagom till helgen. För tillfället nöjer jag mig med att tipsa om låten On Melancholy Hill ifrån Gorillaz senaste skiva Plastic Beach, som släpptes i måndags. En fantastisk låt från en i övrigt bra platta.

    Har ni som mig inte riktigt förstått storheten med Gorillaz tidigare så kan ni ju i alla fall alltid offra några minuter på att lyssna på den här låten och kanske likt mig, ändra er inställning till Damon Albarn och hans animerade kompisar. Trots den dystra titeln så för den med sig glädje och hopp, kanske om en öl eller två ute i solen.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kQW9dB8CyGg]

    /Hennart Lyland

  • FROM: Djurtube TO: alla.alla SUBJECT: Attenda för fan!

    Där det serveras taaco, där är det fest. Det står sedan länge skrivit överallt förutom i stjärnorna. Till och med den gamla flatan skrev om det i bordshockey-biblen. Vad som kanske inte är ett lika beprövat koncept men icke desto mindre sant är att där Djurtube finns, där är det fest. Det är en sanning i dess renaste form och inget bull. Tycker ni om fest? Vill ni gå på fest? Vill ni träffa oss i Djurtube AFK, IRL, på riktigt? Då har du nu chansen att få göra just detta, två gånger om inom en dryg månads tid, då vi anordnar fest nummer två och tre i vår Djurtube ordnar fest-satsning.

    Som tidigare kör vi på Arnold Babars pub Babar i Tranås och första datumet att plita ner i kalendrarna med era svettiga korvfingrar är fredagen 19 mars. Då kommer Sveriges finaste synthduo – Kite – på besök och förgyller Tranåsnatten med låtar kända från både radio och TV. Sväng era lurviga till synth- och italoklassiker som spelas i CD-romspelare av yours truly Hennart Lyland och Kelly Clarksson.

    Kom och titta på musikerna, skaka hand med oss, ät lite småmat, kasta sten i bakhuvudet på småflickor, gör vad fan ni vill, bara ni kommer och har kul med oss. Vi vill inget hellre än att se just Dig där på Babars dansgolv klockan sisådär kvart i nio på fredagkvällen.

    När ni nyktrat till efter den kvällen så kan ni redan då boka in nästa Djurtube-kväll – fredagen 9 april – då Karlstads finest, Jackie Khan kommer till Tranås och ska slåss med raggare och spela sin energiska rockmusik. Jag lovar att ingen av er kommer vara besvikna när ni klockan ett står svettiga och dana på bardisken med er blöta skjorta i näven.

    Sådär då, då har ni nåt att se fram emot de kommande veckorna. Ingen ursäkt är god nog för att missa dessa event. Attenda på Facebook, länk finns längst till höger i bild som den uppmärksamme läsaren kanske redan noterat.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eKhBRr3qoRs]

    Minst såhär bra kommer det vara 19 mars.

    /Hennart Lyland

  • Då handen gick ner i mina byxor tänkte jag: ”vad gör jag nu?”.

    Jag är tämligen solid i min heterosexualitet men brukar ändå fundera på vilken manlig skådis/rockstjärna jag skulle bli kär i om generna lagt sig annorlunda. Har varit inne på Val Kilmer några gånger. Framförallt i Heat när han är sådär lite skönt nedgången utan att tappa den fuktiga jag-är-bättre-än-dig-och-det-vi-båda-två-blicken. Men den som jag nog har bestämt mig för är David Bowie. Kanske ingen högoddsare. Lite mesigt att ta en androgyn kille bara för att inte löpa linan ut och gå helgay tänker ni kanske då. Men jag har bestämt mig. Det står fast. David Bowie I love you. Det är till dig jag hade skrivit kärleksdikter.

    Det här är inte rock n roll. Det här är folkmord.
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Bed-pnf6oGY]

    /nicklas

  • Astrid “FUCKING” Lindgren

    Jag läste en rolig grej om Killinggänget för ett tag sen. När de anlände till Göteborgs centralstation skojade de om att de var tvungna att vrida tillbaka klockan 10 år.
    När Djurtubes Göteborgsredaktion ska åka till Stockholm vrider vi tillbaka klockan till förra lördagen.
    Adam Green står på Strands scen. Han verkar ha dragit i sig ett par burkar joltcola och ett rör dextrosol.
    Han kör så inihelvete. Utan pardon. Låt, efter låt, efter låt, efter låt. Med ett par öl innanför västen och över 20 levnadsår tillryggalagda är det svårt att hänga med i tempot.
    Vi vrider tillbaka klockan en timme eller en och en halv istället.
    I Stockholm har förköpet ännu inte uppfunnits och trots vår goda framförhållning möts vi av en vägg av kö när vi närmar oss Strand. Det är många som vill se den forne Moldy Peaches-medlemmen och den nuvarande soloartisten Adam Green. Killen framför oss i kön svimmar och köölen tar slut. En otålig väntan innan vi tillslut får pipa inomhus bara för att mötas av ännu en massiv kö. Stockholmarna verkar ha en förkärlek för kön som företeelse.
    Vi vrider fram klockan igen.
    Vad Adam Green tycker om köer får vi aldrig veta. Vi får däremot veta att han gillar droger i finstämda “Drugs” och att han gärna vill dansa med en tjej som heter Emily.
    Han är duktig, bandet spelar fint och Peter Morén gör ett gästspel.
    Men det är först när bandet går av scen för en stund och Adam ensam med sin gitarr framför början av en låt och en sköjarversion av en annan från hans senaste alster “Minor Love” som man börjar komma i fas med den speedade rockstjärnan.
    “Give them a token” blir “When your dick’s only 5 inches long”, djurtube skrattar pubertalt och filmar med sina state-of-the-art mobiler.
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ZS1-yySKhDo]
    “Dance with me” får oss att dansa fram mot scenen, hitten “Jessica” får oss att sjunga med och “We’re not supposed to be lovers” är vacker.
    Green lär ha slagit nåt slags rekord i stagedive och under hans sista stagedive för kvällen lyfter han med sig en ung tös ifrån publiken in backstage. Man kan inte låta bli att tänka, tänk om det hade varit jag.
    Inte för att Greens utseende är särdeles fördelaktigt(här skulle jag kunna dra upp den gamla “White Scrubs-Alla älskar Raymond Raymond-Julian Casablancas”-liknelsen, men vi sparar den). Men som entertainer är han förbannat snygg och om han likt Guldgossen är lika bra på att knulla som att spela live fick nog flickstackarn en bra och rolig start på allahjärtansdagsknullandet.
    HEJDÅ FRÅN ROBIN

  • Astrid "FUCKING" Lindgren

    Jag läste en rolig grej om Killinggänget för ett tag sen. När de anlände till Göteborgs centralstation skojade de om att de var tvungna att vrida tillbaka klockan 10 år.
    När Djurtubes Göteborgsredaktion ska åka till Stockholm vrider vi tillbaka klockan till förra lördagen.
    Adam Green står på Strands scen. Han verkar ha dragit i sig ett par burkar joltcola och ett rör dextrosol.
    Han kör så inihelvete. Utan pardon. Låt, efter låt, efter låt, efter låt. Med ett par öl innanför västen och över 20 levnadsår tillryggalagda är det svårt att hänga med i tempot.
    Vi vrider tillbaka klockan en timme eller en och en halv istället.
    I Stockholm har förköpet ännu inte uppfunnits och trots vår goda framförhållning möts vi av en vägg av kö när vi närmar oss Strand. Det är många som vill se den forne Moldy Peaches-medlemmen och den nuvarande soloartisten Adam Green. Killen framför oss i kön svimmar och köölen tar slut. En otålig väntan innan vi tillslut får pipa inomhus bara för att mötas av ännu en massiv kö. Stockholmarna verkar ha en förkärlek för kön som företeelse.
    Vi vrider fram klockan igen.
    Vad Adam Green tycker om köer får vi aldrig veta. Vi får däremot veta att han gillar droger i finstämda “Drugs” och att han gärna vill dansa med en tjej som heter Emily.
    Han är duktig, bandet spelar fint och Peter Morén gör ett gästspel.
    Men det är först när bandet går av scen för en stund och Adam ensam med sin gitarr framför början av en låt och en sköjarversion av en annan från hans senaste alster “Minor Love” som man börjar komma i fas med den speedade rockstjärnan.
    “Give them a token” blir “When your dick’s only 5 inches long”, djurtube skrattar pubertalt och filmar med sina state-of-the-art mobiler.
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ZS1-yySKhDo]
    “Dance with me” får oss att dansa fram mot scenen, hitten “Jessica” får oss att sjunga med och “We’re not supposed to be lovers” är vacker.
    Green lär ha slagit nåt slags rekord i stagedive och under hans sista stagedive för kvällen lyfter han med sig en ung tös ifrån publiken in backstage. Man kan inte låta bli att tänka, tänk om det hade varit jag.
    Inte för att Greens utseende är särdeles fördelaktigt(här skulle jag kunna dra upp den gamla “White Scrubs-Alla älskar Raymond Raymond-Julian Casablancas”-liknelsen, men vi sparar den). Men som entertainer är han förbannat snygg och om han likt Guldgossen är lika bra på att knulla som att spela live fick nog flickstackarn en bra och rolig start på allahjärtansdagsknullandet.
    HEJDÅ FRÅN ROBIN

  • Nya grejer bland allt gammalt

    West Palm Beach tänker ni, där bor väl inte nåt annat än massa white trash-slödder med taxöron-tuttar och bögar (läs BSB’n A.J. McLean) med konstiga glansiga skjortor? Ett inte helt oävet antagande, det håller jag med om, men en och annan vettig människa har de väl lyckats klämma ut over there på östkusten i alla fall? Jo faktiskt, bland annat ett gäng med grabbar som kallar sig själva för Surfer Blood och som inte alls gör särskilt tokig musik medelst väldigt mycket gitarrer. För det är faktiskt gitarrerna som är prio ett, två och tre i deras musik och det bör ju rimligtvis aldrig ifrågasättas.

    21 januari släpptes deras debutalbum Astro Coast och nätmagasinet Pitchfork recenserade albumet och gav det goda 8,2 (av maximala 10) i betyg. De jämförde albumet med ett tidigt dito av Built To Spill och jämförelsen är helt berättigad, likheterna är slående, gitarrerna lika hårda. Känns som det blir powerhookens år i år, mycket tack vare Surfer Blood som kanske redan nu har gjort ett av årets bästa album. Här nedan finns videon till den superfina och i höst så haussade låten Swim (To Reach The End). Fler låtar hittar ni på deras myspace.com/surferblood

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=QVkgNPK8EQE]

    /Hennart Lyland

  • Kim Carnes badade aldrig i genesarets sjö

    Sedan tidernas begynnelse har jag trott att låten heter Betty Davis eyes och handlar om Miles Davis andra fru. Funk och soulkvinnan. Som hade en affär med Jimi Hendrix (kanske). Många långa timmar har jag kollat på Betty Davis ögon och tänkt att de är fina men ska man göra en låt som handlar om någons ögon borde man kanske spänna bågen lite. Ta ett par kalasfina ögon istället för några som bara är fina. Runt runt har jag gått med pannan i djupa veck. Varför? Är det något djupare som menas. Varför kan den inte heta Betty Davis hår istället? Håret är häftigt. Vad är det jag inte förstår. Är det en metafor för något? Menar man egentligen Betty Davis öron istället. Ögon och öron stavas ju nästa lika. Men det är ju inget speciellt med öronen heller. Bakom håret är de normalstora. Vanliga öron. Betty Davis öron. Hon har Betty Davis öron. Jag har också Betty Davis öron isåfall. Och om man ska gå på alla de normalkroppsdelar som Betty Davis innehar så kunde ju Carnes lika gärna ha sjungit om Betty Davis skenben. Eller om Betty Davis högra och högst ordinära indexfinger. Det var förbryllande likt den stora smällen i Tunguska. En atombomb? Ett UFO? Gas från jordens inre? Sen helt nyss förlöstes jag i ett se-på-fan. Bette Davis står det ju. En google senare var gåtan löst. Nu fattar jag. Nya gåtor väntar.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-Yr01EUPci8&feature=related]

  • En Söndag i Februari.

    En del i den här berättelsen är baserad på en sann händelse. En jävligt liten del.

    Nick Cave pressar dom tunga ögonlocken längre upp mot pannan, en eller två Reserva del Señor Reposado för mycket kvällen innan gör sig påminda i huvud och bröst. Susie är redan uppe, hon steker bacon och ägg i alldeles för mycket kolesterol. Nick blir glad men stressad, för en 52-årig ex- heroinist och levnadsnjutare är kolesterolvärdena viktiga. Han hinner ändå tänka, vad fan, en dag med lite extra flottigt bacon kan ju inte göra någon större skillnad. Det är ju dessutom söndag, och just idag hade han tänkt klämma in en lång promenad på den, av vinterns kalla vind, ensliga stranden i Hove. Ingen jävel kan väl vistas nära havet idag tänker han när han tar tunga steg nerför trappan i riktning mot te-kitteln som Susie redan har preppat med den gråaste Earl Grey’en man kan tänka sig.

    Han överraskas dock av ett sjuhelvetes liv på nedervåningen, Arthur och Earl har varit vakna ett bra tag och det verkar som deras polare, Ben-o, Steve-o eller Conny-o eller va fan han nu heter, också är där och för ett jävla liv. I sista steget i trappan sticker Susie fram huvudet.

    -Good morning darling, säger hon och ger Nick en kyss på kinden. Han svarar inte utan ger endast ifrån sig ett snett leende.

    -Jag ska iväg på en utställning med en väninna, du kan väl ta grabbarna till tivolit på piren,dom vill så gärna dit.

    Kuken,tänker han. Fittan också. Så mycket för den stillsamt ensliga söndagspromenaden. Han slänger i sig sitt bacon och klunkar sitt te. Ungarna är redan påklädda i deras små svarta skinnjackor och hänger i dörrarna på Land Rovern. 20 minuter senare vandrar kvartetten ut på Brightons februarifyllda pir. Cave,iklädd svarta kläder, svart mössa och svarta shades,med bestämda steg i spetsen, ungarna i släptåg. Samtidigt som han rättar till dom mörka solglasögonen ser han en man komma gående emot honom, han identifierar snabbt mannen som Ricka från djurtube och drar mössan extra långt ner över öronen. Fucking journalists. Bunch of fucking wankers, (eller nåt annat coolt engelskt) hinner han tänka innan han snabbt smiter förbi djurtubekorrespondenten. Djurtubeekorren nöjer sig dock inte med detta utan vänder sig om, försöker få hjärtat att återgå till normal takt, och stegar efter honom ett par meter. Inget händer, Cave hör hur djurtubegubben stannar och ger upp jakten. Skönt, jag kanske får vara ifred idag trots allt, tänker han när han med alltjämt snabbare steg glider ut mot pirens slut…

    -Ricka