Category: artiklar

Kontot sa 70 kr efter uttagen hundralapp. En hunka räcker till 3 öl på väl utvalda ställen och sällskapet av gamla kursare kostar gratis. En matematisk formel på detta skulle kunna vara:

Lagom trevlig Kväll = 100 SEK+ Gratis Sällskap

Ett bra recept för en kväll som efterföljs av en dag med förpliktelser tyckte jag och vandrade med skuggade glasögon till Andra Långkalsonggatan i Göteborg. Som så många gånger förr. Allt gick som planerat ända tills en smärre bomb släpptes. Likt när man släpper en jäger i ett glas öl presenterades en av min forna kollegas plan för kvällen. En Grand Archives spelning som avslutning på en solig onsdag i April. Sitter man som medlem i en av Sveriges intressantaste intresseförening kallad Djurtube är det ett tillfälle svårt att tacka nej till, oavsett tilltänkt plan för kvällen. Med ett vänligt erbjudande om belåning (tack som fan Jimmy, skicka dina hundar på mig om jag inte pröjsar snart) hamnade vi på ett varmt och mycket befolkat Pustervik. Som så många gånger förr.

Med en utmärkt balans mellan soliga historier och ren melankoli serverar Mat Brooke (Carissa’s Weird och Band Of Horses), och hans för kvällen mycket glada kompisar, sånger som kan få ett betongfundament att smälta lika snabbt som en piggelin i handen på en nyduschad Tuva Novotny. Boysen på scenen flörtar med publiken och slänger sig med lite svenska fraser varav en är ” Jag (subjekt) älskar(predikat) varmkorv (direkt objekt)”. Då bjöd vi åskadare tillbaka med lite extra bredd på smilen. Spelningen var som en varmkorv i sig, varm men med ett bröd som man kan lägga i handen, och lite så där avlång och köttig. Archives spelar musik bra som fan och bjuder på både Elvis Costello och Jackson Browne covers. Eftersom jag inte är någon musikjournalist så har jag glömt vilka det var. En låt tillägnas Woody-Kim och Kristina och jag kan inte sluta undra vad Göteborgs onsdagar, o lördagar, o söndagar, o tisdagar, o måndagar, o torsdagar och fredagar vore utan dem…

Under flertalet av låtarna får jag Beach Boys vibbar och stämsången bjuder på en sådan hjärtskärande feeling att det enda som återstår att göras är att sluta sina ögon och luta huvudet bakåt. Med sin heroinsmala kropp, flötiga bakåtslick och skäggiga nuna är det lite svårt att tänka sig att en sådan oerhört sammetslen stämma kan komma från den skäggige farbrorn Brooke. Brooke är egentligen inte alls någon farbror och det är jag glad för. Det ökar chanserna till att jag får se han igen. Fan vad nice.

Idag spelar Uddevallas finest; Sterile Hermaphrodite på Sticky Fingers Gbg, alla som inte är där är våldtäktsmän å sketgöbbar.

Kan också avslöja att en av djurtube redaktörerna har en bild publicerad i senaste numret av Sveriges största musikmagasin GROOVE. Fäll ner hövvet å glutta så får du se.

Trevlig (H)älg

/Rickhård

Jag har väl aldrig varit ett hårdnackat Hellacopters fan. Inom min bekantskapskrets har det dock länge tvistats om huruvida The Hellacopters med Nicke ”Royal” Andersson, Kenny Håkansson, Strängen och alla dem andra är världens bästa band eller inte.

Även om deras första skiva, ”Supershitty to the max” gick några varv i bergsprängaren på mitt pojkrum har jag aldrig deltagit i diskussionerna om hur pass balla dem egentligen är, jag har liksom aldrig brytt mig speciellt mycket. Med den här bakgrunden som ett paket i röven slog jag följe hela vägen till Uddevalla med en av D-tubens hårdkokta Hellacopter lovers. I Uddevalla bjöd nämligen den forne Hellacopters gitarristen Robert Dahlqvist a.k.a Strängen på en liten trevlig tillställning med sitt nya band Dundertåget. Dundertåget är en avkomma till Thunder Express och spelar sina melodier regelrätt sjungandes på svenska. Dundertåget känns spännande, inte så där spännande som ett Arkiv-X avsnitt eller när saker reser sig och blir hårda på din kropp utan mer spännande som i när du kommer hem från kneget och kollar www.tv.nu för att få reda på hur din kväll kommer se ut. Uddevalla publiken är denna fredag otålig och väntar länge på att Strängen och company ska börja riva av låtar från skivan ”Skaffa ny frisyr” och Dj’n laddar med Status Quo’s ”In the army now” som får publiken att gå halvt bananas och älska läget. Spelningen som följer är bra men det blir nästan lite väl mycket av en regisserad stilstudie i rock poser. Gitarrer vevas upp i luften i tid och otid, det spelas med ryggen mot varandra och det snurras på trumpinnar frekvent. Alla rock-moves når sitt crescendo när de tre gitarr/bas spelarna ställer sig sida vid sida och viftar gitarrer från ena sidan till den andra.Allt görs dock med en liten aning av glimten i ögat för när Strängen säger att det är jävligt varmt fast att han tänker behålla skinnjackan på för att han vill tuff så inser man att Dundertåget nog inte tar sig själva på blodigt rock’n’roll allvar ändå.

Det går inte att komma ifrån att Robert ”Strängen” Dahlqvist känns som rockens Bamse och en snällare rocker får man nog leta efter. Under spelningen kan jag heller inte riktigt släppa att basisten Jens Lagergren ( Hello Saferide och I are Droid) precis lika gärna kunde tillhöra det svängiga dansbandet Barbados. Inget fel på Barbados.

Har du chansen att gå och se på dessa gossar så tycker jag nog att du ska göra det.

Hejdå.

/Ricka

När Charles Pettigrew stiger av tunnelbanan på Central Park Station i New York, nån gång i slutet av den glada 80-talet, har han ingen aning om att hans liv ska komma att förändras på ett sätt han tidigare bara hade kunnat drömma om.

Bland stressade yuppies i sina axelvaddskostymer, oljerocksbeklädda lodisar och vansinniga New York kattkvinnor, står en till synes tokig man och håller upp Marvin Gayes “Trouble Man” i luften som om vore det den heliga graal. Charles Pettigrew går rakt förbi honom, ja han känner sig nästan lite äcklad när detta nutcase nuddar vid hans nya tweed jacket. Han skyndar vidare till jobbet och ängnar ingen mer tid åt mannen på Central Park Station.

Nästa dag upprepas dock tidigare scenario, med skillnaden att denna gång tar Marvin Gaye-mannen mer aggressiv kontakt med Charles.
“Man, Man, har du hört den här skivan. Den är jättebra!”
Charles inser att han överskattat mannen när han trott att han varit skvatt galen. Det är värre än så. Han skjuter mycket Clint Eastwoodskt till mannen en dime och talar med vänlig ton om att han inte vill bli störd fler gånger. Mannen presenterar sig dock ändå som Eddie Chacon, och börjar gå med Charles, som snabbt inser att han inte kommer kunna skaka av sig den här killen. Han bestämmer sig för att bjuda den deleriumsjuka Eddie på en decaf på närmaste café. Männen sitter sen och talar i 6 timmar, ja de delar tillochmed en waldorf salad till lunch, och 8 dagar senare är bandet som skrivit 1992 års kanske viktigaste låt bildat.[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JCrCpgBRpc8]

Djurtubes utsände åkte till London för en weekend i musikens tecken. Det skulle konserteras och inhandlas vinyler och resultatet: varierande.

På torsdagskvällen styrdes bussen mot de anrika Brian Eno och Andres Lokko kvarteren i Notting Hill. På en mörk och varm klubb i området mötte en mycket glad Mapei (om ni minns den stockholmska pop-punk rapparen som va på tapeten här hemma för något år sedan) upp från scenen och bjöd på en uppskattad konsert. Mapei var kool som en katt och bjöd på lite trevligt chit-chat mellan låtarna. Efter spelningen tänkte jag i egenskap av djurtub-e-korre att några kommentarer skulle sitta fint men allteftersom vodkan fuktade min strupe och tempot steg inne på klubben lyckades jag tappa bort Stockholmskan som förmodligen försvann ut i det Londonianska nattlivet. Huvudakten den här kvällen var dock den hip-hop/electro frisyren La roux från förorten New Cross, i ghettotäta South East (Där utslagna hardcoreknarkare möter konstnärer och studenter). Såsom jag vill minnas henne från kvällen så var det en tantliknande varelse i stora glasögon som gled omkring som en tiger på scen. Men det är nog bara som jag tror. Jag var vid den här tidpunkten kraftigt berusad men tyckte det var fräckt. Lyssna på ”In for the kill” och ”Quicksand” på La Roux myspace sida.

På Fredagen besöktes Kings Cross och klubben Scala. På grund av en kraftig försening orsakad av bakfylla lyckades jag missa första bandet, Hatcham Social. Jag lyckades dock bevittna rockarna i The Walkmen och det var tur det. När sångaren Hamilton Leithauser vandrar ut på scen kittlar det till i samtliga åskådares brallor, kanske mest i de som sexuellt tänder lite extra på killar men också för oss tjejdiggare. Leithauser utstrålar självförtroende och blir ganska omgående arg för nånting som är fel på teknikfronten och ett tag står band och publik och bara väntar. Leithauser uppträder arrogant och ibland är det svårt att gilla en snubbe som lirar i ett coolt rockband, förmodligen legat med fler tjejer än jag totalt har sett och uppträder som han ägde hela stället. När han sen börjar sjunga så förstår man varför han kan göra så,och man gillar. Man kan också gilla trummissen som har en säregen stil och får en att vilja dricka sprit och spela trummor, snarast möjligast. Har du chansen att någon gång se dessa herrar live, gör det.

Det var också tänkt att en rapport om skivhandlare och skivinköp skulle presenteras men efter en hemsk missräkning av budgeten stod det minus på kontot och inga inköp kunde göras. Dock nörd-besöktes Rough Trade records skivshop i trendiga Brick Lane och den nu enda (?) kvarvarande skivhandlaren i Greenwich på huvudgatan.

En öl på Andra Lång i Göteborg,Sveriges egna lilla-London, är oftast tillräckligt, men ibland kan det va gött å kiketitta lite i laserögat på vad som erbjuds på andra sidan vattnet…

/ricka

Om någon frågar mig vad jag lyssnar på för musik brukar jag säga Wilco. Det är den lätta vägen. Istället för att rabbla upp i stort sett alla musikgenrer. Men Wilco och jag går långt tillbaka. Från de första trevande fingrarna kring No Depression, alt-country och lite pop så gled de in i något annat och jag följde efter som en hund.

Första skivan A.M. var en lättsam alt-country skiva och en i mängden. Men det var också där jag fann dem. Jag var lyckligt förälskad i Jayhawks och blev girig, ville ha mer. Whiskeytown, Ryan Adams, Big Star, Loosegoats, Golden Smog. Började rota i rötterna. Hittade Gram Parsons, stannade hos honom en stund. Blev rastlös och bröt upp. Gick vidare med hjärtat i handen. Jag stannade inte vid Uncle Tupelo första gången utan gick förbi. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet, inte alls. Jag förstod inte riktigt vad jag stod framför. Men vi började umgås mer och det växte fram något. Vi var vänner. Vi var vänner som känner något litet men inte vågade ta steget av rädsla. Uncle Tupelo hade splittrats och blivit två band. Son Volt och Wilco och nu började det hända grejer. Son Volt var stilig men inte min typ. Wilco däremot tog med mig på en resa och jag hade ingenting att sätta emot, ingenting alls.

Egentligen var det först när jag hörde Jesus, etc. som jag visste att det var på riktigt. Man vill så gärna svepas av stolen men det händer så sällan. Man vill så gärna känna den där euforin som fick folk att sitta ner och skrika på Beatles-konserter men det hade aldrig hänt, mig. Man vill så gärna bli rammad och stappla runt och vara lyckligt förvirrad. Nu hände det och det var nog inte lika skönt för dom som för mig. Jesus, etc. ligger på skivan Yankee Hotel Foxtrot och det kändes som något helt nytt. En ton som inte slagits an tidigare. Nåt som ligger utanför skalan. Eller fan jag vet inte. Jag kunde inte beskriva det då och det kan jag inte nu heller.

Det finns tre album innan Yankee; A.M. Being There och Summerteeth där fina Being There men framförallt Summerteeth ger en hint om vad som komma skall. Speciellt  A Shot in The Arm och Via Chicago fastnade. Det finns två album efter Yankee där fantastiska A Ghost Is Born tar vid där Yankee slutade och änmer exprimenterar med ljudframgent som växer fram och smälter samman. Men där den senaste, ljuva Sky Blue Sky, skalat bort allt det där och låter kärnan tala.

Jag gillar Wilco. Jättemycket.     /nicklas

I senaste pappersnummret av creddblaskan Nöjesguiden finns nu en kort liten intervju med djurtube.com:s egen äventyrare och CEO, Kenny Karlsson. Vi presenterar nu detta guldkorn här på webloggen, helt utan att fråga rumble-packet på NG-redaktionen. Håll till godo!

Margret Atladottir : Grattis till framgångarna med sajten djurtube.com! När kan vi räkna med att se pappersnummret i butik?
Kenny Karlsson: Tack så jävla mycket! Själv kan jag dock inte ta åt mig så mycket ära, det är andra kreativa krafter som ligger bakom uppsvinget på sajten. Jag har bara suttit hemma och svurit över spotifys uselhet och käkat korv med bröd. Papperstidningen lär dröja ytterligare ett tag, en del layout har gjorts, men om jag säger att du kan hoppas på att ha ett nr i handen till semestern, så gör jag ingen besviken?
MA: Ok, jag ser fram emot det! Om vi ska bli lite personliga, ditt bästa/sämsta -08, och vad blir fett (rockar) -09?
KK: Du får mer än gärna bli personlig hjärtat, mitt bästa -08-minne blir nog Dan Treacy i uppblåsbar fåtölj, spottandes på sitt tappra band på Pustervik i Gbg, eller att jag under en period tänkte gå och se Jerry Williams på Rondo i samma stad, att jag sen inte gjorde det kvittar lite, för jag var så nöjd den tid jag trodde jag skulle få se honom igen. Vad som kommer rocka -09? Wadlings nya platta, Bob Hunds turné samt Guldgossens genombrott.
MA: Vi på vår fräcka tidning brukar köra lite snabbfrågor med EXTREMT krystade och smala referenspunkter i. Här kommer dina!
Rumble-stach eller vampyrdressat?
KK: Blattevingar, Seinfeldfrissa eller Wizardshat-hood går före.
MA: Nästa års Kleerup?
KK: Hon idol-slinkan,( Anna Bergendahl red.anm) tror hon kommer lägga rockgubbe på rockgubbe på rygg.
MA: Nästa års branschskandal?
KK: Uppgifter når Aftonbladet om att Kleerup tillhör Stasi samt är tungt narkotikabelastad, ligger med Gynning och Rosing, sitter på två pedistaler samtidigt, har höga hästar samt drar alla över en kam.
AM: Nu tyckte jag att du hade svårt att behärska dig när du svarade på den frågan?
KK: Kan hända guldlock, men du kan ta och sticka hem till Island nu, jag har lite tider att passa.

Kenny stormar ut från lokalen, fastnar med rocken i dörren, skriker “HORA” så att två lattemorsor sätter morotskakan i vrångstrupen, sparkar sig fri från dörrväldet och rusar vidare ut i vimlet. Vem är denna mediamogul egentligen? Är han verklighetens Percy Nilegaard, eller har han och hans kumpaner på djurtube.com någon viktigt att berätta för oss? Hursomhelst är djurtube.com kanske det mest intressanta som kommit ur svensk undergroundjournalistik på mycket länge. Ser fram emot semestern.

Margret Atladottir@nojesguiden.com