När Charles Pettigrew stiger av tunnelbanan på Central Park Station i New York, nån gång i slutet av den glada 80-talet, har han ingen aning om att hans liv ska komma att förändras på ett sätt han tidigare bara hade kunnat drömma om.
Bland stressade yuppies i sina axelvaddskostymer, oljerocksbeklädda lodisar och vansinniga New York kattkvinnor, står en till synes tokig man och håller upp Marvin Gayes “Trouble Man” i luften som om vore det den heliga graal. Charles Pettigrew går rakt förbi honom, ja han känner sig nästan lite äcklad när detta nutcase nuddar vid hans nya tweed jacket. Han skyndar vidare till jobbet och ängnar ingen mer tid åt mannen på Central Park Station.
Nästa dag upprepas dock tidigare scenario, med skillnaden att denna gång tar Marvin Gaye-mannen mer aggressiv kontakt med Charles.
“Man, Man, har du hört den här skivan. Den är jättebra!”
Charles inser att han överskattat mannen när han trott att han varit skvatt galen. Det är värre än så. Han skjuter mycket Clint Eastwoodskt till mannen en dime och talar med vänlig ton om att han inte vill bli störd fler gånger. Mannen presenterar sig dock ändå som Eddie Chacon, och börjar gå med Charles, som snabbt inser att han inte kommer kunna skaka av sig den här killen. Han bestämmer sig för att bjuda den deleriumsjuka Eddie på en decaf på närmaste café. Männen sitter sen och talar i 6 timmar, ja de delar tillochmed en waldorf salad till lunch, och 8 dagar senare är bandet som skrivit 1992 års kanske viktigaste låt bildat.[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JCrCpgBRpc8]