Are you trying to break my heart?

Om någon frågar mig vad jag lyssnar på för musik brukar jag säga Wilco. Det är den lätta vägen. Istället för att rabbla upp i stort sett alla musikgenrer. Men Wilco och jag går långt tillbaka. Från de första trevande fingrarna kring No Depression, alt-country och lite pop så gled de in i något annat och jag följde efter som en hund.

Första skivan A.M. var en lättsam alt-country skiva och en i mängden. Men det var också där jag fann dem. Jag var lyckligt förälskad i Jayhawks och blev girig, ville ha mer. Whiskeytown, Ryan Adams, Big Star, Loosegoats, Golden Smog. Började rota i rötterna. Hittade Gram Parsons, stannade hos honom en stund. Blev rastlös och bröt upp. Gick vidare med hjärtat i handen. Jag stannade inte vid Uncle Tupelo första gången utan gick förbi. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet, inte alls. Jag förstod inte riktigt vad jag stod framför. Men vi började umgås mer och det växte fram något. Vi var vänner. Vi var vänner som känner något litet men inte vågade ta steget av rädsla. Uncle Tupelo hade splittrats och blivit två band. Son Volt och Wilco och nu började det hända grejer. Son Volt var stilig men inte min typ. Wilco däremot tog med mig på en resa och jag hade ingenting att sätta emot, ingenting alls.

Egentligen var det först när jag hörde Jesus, etc. som jag visste att det var på riktigt. Man vill så gärna svepas av stolen men det händer så sällan. Man vill så gärna känna den där euforin som fick folk att sitta ner och skrika på Beatles-konserter men det hade aldrig hänt, mig. Man vill så gärna bli rammad och stappla runt och vara lyckligt förvirrad. Nu hände det och det var nog inte lika skönt för dom som för mig. Jesus, etc. ligger på skivan Yankee Hotel Foxtrot och det kändes som något helt nytt. En ton som inte slagits an tidigare. Nåt som ligger utanför skalan. Eller fan jag vet inte. Jag kunde inte beskriva det då och det kan jag inte nu heller.

Det finns tre album innan Yankee; A.M. Being There och Summerteeth där fina Being There men framförallt Summerteeth ger en hint om vad som komma skall. Speciellt  A Shot in The Arm och Via Chicago fastnade. Det finns två album efter Yankee där fantastiska A Ghost Is Born tar vid där Yankee slutade och änmer exprimenterar med ljudframgent som växer fram och smälter samman. Men där den senaste, ljuva Sky Blue Sky, skalat bort allt det där och låter kärnan tala.

Jag gillar Wilco. Jättemycket.     /nicklas