Nu skiter jag i det här. Allt krut är bränt. En mycket nöjd fotograf tackar för i år. Fler bilder kommer inom kort. Nu ska jag på bröllop.
Blog
-
Lite har hänt på 10 år. Dag 2.
Lite har hänt på 10 år. Lite betyder alltså både lite och mycket i det här fallet. Gräset är högre, lilla sjön är lika liten, området är annorlunda. Lite har hänt sedan sist, tolka det som du vill. I dag har vi haft en händelserik dag. Dagen började med att vi mådde lite dåligt. Första jobbningen, blev en intervju med This Is Head, detta kommer att komma upp här inom kort. Nu får vi och ni nöja oss med en bild.
Dagen gick vidare med intervjuer med Keith Flint från Vetlanda, Old Kerry Mckee och Thomas Öberg, mer om detta kommer.
Nu måste vi sova, det är ju en dag imorgon också.
-
Festen är (inte) över
Precis kommit till presstältet och sitter och smuttar på en god öl, detta efter att ha sett The Pains of Being Pure at Heart göra en fantastisk spelning följt av ett formtoppat bob hund som spelade på gamla Hawaii (av tyskarna omdöpt till Green Stage).
Pains of Being Pure at Heart sjunger om kärlek, fest och bussar som aldrig kommer.
Thomas Öberg och hans bob hund sjunger lite om samma sak. Och Öberg själv skulle inte ha problem att charma ens den kräsnaste av ståupp-publiker.
-
Dag Finn – fredagen
Det slutade så regna kring 2-snåret inatt och när hammaren slog ner i husvagnen så sken solen utanför och himlen var knallblå. Sen kom molnen men regnet verkar inte komma. Än.
Primal Scream gjorde gårdagen till ljuv trots pissvädret. Senast jag såg dom var på Way Out West men det var liksom ett hål där det borde varit en tjock svart kvinna. Igår var hon på plats och fyllde ut hela scenen. Det var fan perfekt. Fördelen med den skrala publikansamlingen är att man inte automatiskt förpassas till ytterområden om man är sen till konserten. Igår kunde man stillsamt traska så långt fram att man nästan kunde stryka vecken på Bobby Gilliespies sliverskjorta.
Bäst igår var Higher Then The Sun, Come Together och Loaded. Att spela hela skivor från start till stopp på scen är en vansklig business. Men med en så briljant skiva som Screamadelica går det utmärkt. Om jag fick en önskan skulle jag inte önska en 30 centimeter lång pianist utan hela XTRMNTR.
Idag blir det mellandag. Imorgon också kanske. Jag är ju fan 30 år.
-
Dag 2
Nåt är annorlunda med Hultsfred.
Efter kraschen förra året har inte tyskarna valt att väcka festivalen från förr. Hultsfred 2011 är en helt ny festival. Det ryktas om ca 10 000 besökare. Betydligt mindre än förr men det har nog inte funnits ambition till större festival. Åtminstone känns antalet helt rätt. Det är inte längre den stora ungdomsfestivalen. Banden från 90-talet väger tungt i år vilket troligtvis lockar till sig en lite äldre och mer bekväm skara. Tyskarna har styrt upp med tillstånd för alkoholförtäring på hela festivalområdet, gratis duschar, porslinstoaletter och knappt nån säger till om man röker inne på de små scenerna.
12 timmars pissregn till trots så är det här helt fantastiskt. Screamadelica följt av The Prodigy, Brett Anderson och slutligen This Is Head gjorde min kväll igår.















