djurtube.com

Blog

  • Rare popgems

    Ibland får man vad man skulle kunna kalla en knäpp i huvudet, jag får det nog oftare än andra. Helt plötsligt hittar man nåt, inte sällan på Internet, som man blir så vansinnigt uppslukad av. Ibland är det groteskt stora lamadjur, andra gånger romcoms från Förenade Arabemiraten. Jag måste bara veta mer, ha mer, se mer.

    Den senaste knäppen jag fick var när jag för ett par veckor sen, semesterslö som bara den, letade igenom mina till antalet skrämmande många playlists på Spotify. På en lista som jag pretentiöst döpt till Kärlek och Död hittade jag en låt som jag inte kände igen, men som jag av nån anledning lagt till. Låten var Godstar (en liten fin berättelse om Brian Jones) och bandet var Psychic TV. Det kanske säger er kära läsare nånting direkt, dock inte för mig, just där och då. Idag har jag just den låten som ringsignal och skulle folk på gatan (fråga mig inte varför) komma fram till mig och be mig lista de tio bästa låtarna i världshistorien, skulle den här kanske kunna klättra upp bland de övre placeringarna.

    I alla fall, åter till knäppen. Psychic TV vet jag numera en hel del om då jag sannolikt googlat PTV (som de förkortas) mer än någon annan levande människa de senaste veckorna. Extremt kortfattat är PTV ett brittiskt musik- och konstkollektiv skapat av frontfiguren Genesis P-Orridge. Andra viktiga medlemmar är videoregissörerna Peter Christopherson, producenten Alex Fergusson och musikern Matthew Best. Bland kända grupper som de samarbetat med på deras otaliga skivor bör väl kanske framför allt syntharna Soft Cell och brittiska rockarna The Cult nämnas. Otaliga skivor ja, PTV har världsrekord (godkänt av gubben Guinness himself) i antalet skivsläpp på ett år då de 1986 släppte 17 plattor.

    Har ni inget annat för er så tycker jag absolut att ni ska lyssna på låten nedan, och fördjupa er i Psychic TV’s väldigt märkliga värld. Bland mycket skräp kan man hitta mängder av fina poplåtar, likt Godstar här nedan.

    Psychic TV existerar fortfarande, men 2009 gick Genesis P-Orridge ut och offentliggjorde att det var slut med turnerandet då han istället skulle koncentrera sig på konst och sitt skrivande.

  • Magnus Ekelund och Stålet

    Man blir så glad när man får tag i ny bra musik. Tyvärr blir man lika ofta sur. Sur för att man inte fått höra musiken innan. Nu på bara en eftermiddag/kväll har musiken från Lule-sonen Magnus Ekelund & Stålet helt förankrat sig i min hjärna.

    Jag vet mycket lite om det här projektet och har inte hunnit lyssna igenom skivan mer än ett par gånger men så värst gammalt och dammigt känns det inte. Jag kan inte heller referera mycket till hans gamla band Elmo som jag inte hört talas om men det hörs direkt att det skulle kunna vara Broder Daniels yngre bror.  Då han nu med Stålet sjunger på svenska hörs mer av ett melodiöst Alkberg/Pascal från Nordpolen.

    Svart Flagg heter hans första album med singeln “utan er” som självaste Jakob Hellman sjunger med på.

    Håll till godo folk.

  • Tottenham

    I dag har det tystnat här i norra London. Fem minuter från ett av Djurtubes kontor fick Tottenham stryk i natt, det var ett jävla liv.

  • Kate Snusk

    Så fort mina njurar läkt från de djupa sår som skapades på Hultsfred, sitter jag här återigen med en börk i handen. I går fyllde min lillasyster år, i dag säger vi istället grattis till Kate Bush, hon fyller år.

    Grattis Kate, tack för att du skrev den här sången när du var blott 19, jag önskar att jag hade gjort det samma.

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #8

    Jag känner mig så tom.
    3 veckors semesteralkoholism är väl ingenting mot 20 år av att snickra på sin karaktär.

  • Djurtube livesänder Western Punk @ Mayflower

    Ikväll är det återigen dags för Djurtube att sända en konsert live, för er Djurtubeläsare som inte har möjlighet att uppleva konserten på plats. Förra gången var det Kite från Stockholm, och nu är det åter ett Djurtube-bekant band som står för underhållningen, nämligen Western Punk.

    Konserten äger rum på anrika Restaurang Mayflower i Tranås och stället förväntas bli fullsatt ikväll. I samband med konserten kommer även medlemmar ur Djurtube spela skivor på ett som vanligt tillfredsställande sätt. Kom dit om ni kan!

    Om ni nu inte kan det, så finns ju som ni kanske redan förstått möjligheten att se stora delar av konserten live här på djurtube.com via den här rutan nedanför. Konserten börjar nån gång runt 23-hugget och ni kommer märka när det sätter igång. Hoppas på att det ska funka lika bra som förra gången.

  • Creamy & Soft

    Måndag morgon brukar inte vara så jävla kul men just denna måndag innebär också starten på en drygt fyra veckor lång semester. Semester kommer det dock inte vara på den här hemsidan då vi har många feta grejer på gång. Vi börjar dock lite soft med en låt med Doug Hream Blunt, en producent från San Francisco som på egen hand släppte en skiva nån gång i mitten av 80-talet. Det finns tyvärr väldigt lite info om denne Doug men att han dyker upp just nu i dessa Dâm-Funk-tider känns inte helt oväntat. Den här låten ger oss också svaret på vad Ariel Pink’s Haunted Graffiti har haft snurrandes på skivspelarna.

    Tills nästa gång, ha det gött.

  • Foton från Hultsfred 2011

  • Tack!

    Jag hade det på känn redan innan vi åkte dit. Jag skulle inte överleva alla tre dagar. Mitt stora hjärta i min lilla lilla kropp får stå ut med mycket och om jag nu ska referera till min kropp som ett gammalt tempel för tillbedjan och beundran så kommer det varken hamna på världsarvslistan eller i boken 101 platser att vallfärda till. Det är fakta och inget att sticka under stolen med.

    Nåväl, pigg på livet åkte jag i torsdags morse ner till Hultsfred i bil tillsammans med mina vänner. Det var så det hela började. Efter att ha bekantat sig med omgivningen, fått presspass och klapp på axeln var det så dags att börja festivalfira. Min kropp började dock redan nu säga ifrån. “Det här inte bra för dig” sa apan på min axel. Jag skamsköljde, drack en öl och förklarade att hur rätt apan än hade så var premisserna redan satta – inget gnäll apan och du får följa med. “Jag vill bli loaded och ha en good time”. Och det fick jag, tack vare en snart femtioårig skotte.

    Bobby Gillespie och hans Primal Screams konsert visade sig vara den rätta medicinen för en sargad kropp. En adrenalinspruta som skulle kunna få vilken överkoksad kropp som helst att studsa upp och sjunga på allt annat än sista versen. En silverglittrig Gillespie på bra humör, med komplett band och fantastisk scenshow i ryggen ÄR det bästa du kan se live år 2011 och att hällregn och en katastrofalt fåhövdad publik helt glömdes bort under den 90 minuter långa konserten är kanske bara det ett så gott betyg som något. Apan gnällde inte heller nåt mer.

    Nu sitter jag hemma hos föräldrarna, på altanen och hör sommarregnet smattra mot takpannorna samtidigt som Primal Screams kanske allra vackraste låt Damaged spelas genom de spruckna högtalarna på min dator. Jag trivs här men hade en fantastisk tid på festivalen. Jag är tacksam och vill rikta så många tack till olika människor. Till exempel till Lina på Hultsfred. Till mina vänner/kollegor/livskamrater i Djurtube, jag vet inte varför jag haft sån tur. Till Keith Flint för vodkan, Mats Nileskär för handskaket, Bootsy för att du visade mig funken och moderskeppet. Men framför allt tack till Bobby, Mani och den stora tjocka houserösten. Ni är min inspiration, min ledstjärna och mitt liv.

    Rock n roll, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

  • Dag 4. komprometterande kontemplationer

    Från onsdagens resning till torsdagens regninga urladdning. Ett smatterband bestående av Primal Scream, The Prodigy och Suede. Hastigt vidare till fredagen. En mellandag, inte i juridisk mening, utan bandmässigt och hälsomässigt.

    En thaifrukost satte griller i magen och P för njutningen. Bob Hund sågs, som vanligt inget att anmärka på trots den fåhövdade publiken. The Budos Band imponerade och ett antal ej namngivna band, där Erasure är värt att trots allt namnge, passerade i revy (ingen Stefan och Krister, utan mer åt Hjalmar-hållet) innan det var dags för mig att dra mig tillbaka…

    Dag 4, dagens dag, inleddes med Old Kerry Mckee. En gedigen musiker som i torsdags spelade (eller duellerade) med Bob Log III. OKM & Bob Log har det gemensamt att de spelar trummor och gitarr på samma gång. Men där Bob Log spanar på framtiden kiketittar OKM på dåtiden. Där Bob Log kan bli lite enformig i sitt möl utnyttjar OKM dom begränsningar som finns med att vara en enmansorkester. Han spelar knastrig vinyl som intro till flera låtar och slänger in en panflöjt som ett wildcard. OKM känns bra och om ni har tur kanske erat favoritfanzine lockar honom till Tranås. Vad som är säkert är att det dyker upp en intervju med honom inom kort.

    Under ett kort besök på campingen nyss hörde jag Ultima Thules cover på “Du gamla, du fria”. Jag går tillbaka och ser Stefan Sundström spela. Efter en låt om Olof Palme, en Ebba Grön-cover och två flaggor med texten “Stoppa högern” infinner sig den känsla som har genomsyrat årets festival. Var är jag? Vem är jag? Vilket år är det?

    Om det är en bra eller dålig känsla kan jag inte avgöra just nu. Men det lutar åt bra.