djurtube.com

Blog

  • Harry Nilssons 70-årskalas

    – Hej det är Robin är morfar hemma?
    – Hej Robin, ja morfar är hemma, men han sitter och äter.
    – Kan inte jag bara få säga grattis.
    – Okej, vänta en sekund, ta hand om dig nu Robin … han kommer här, hejdå Robin!
    – Hejdå mormor
    – Jaaa, det är Harry.
    – Hej moffa! Grattis på 70-årsdagen!
    – Tack Robin, det var alldeles för snällt.
    – Hihihi det var så lite morfar, har du fått något fint?
    – Ja du Robin, i min ålder bryr man sig inte så mycket om presenter längre, men momo gav mig en fin skjorta.
    – Var det flanell?
    – Ja flanell var det… men du, nu måste jag äta upp, ska ut och träffa Lennon snart, vi ska supa och knarka så in i helvete.
    – Okej morfar, jag kommer till er snart.
    – Gör det Robin, mormor och jag skulle bli så glada då!
    – Grattis igen morfar!
    – Ta hand om dig nu Robin, hälsa mamma och pappa, Hejdå!
    – Hejdå morfar!

    Om Harry Nilsson var min morfar och fortfarande vid liv hade ovanstående konversation troligtvis aldrig ägt rum. Harry Nilsson var ju trots sitt svenskklingande namn amerikan och hade antagligen haft stora svårigheter med att förstå vad jag sa. Men delen där jag säger grattis på 70-årsdagen hade kanske hänt, för idag hade han fyllt 70 år den goda Harry. Om han inte gått och dött.

    Det var inte den enorma mängd sprit och narkotika han intog som till slut dödade honom, på sitt CV har han bland annat medverkan i John Lennons Lost weekend, utan ett medfött hjärtfel som orsakade hjärtinfarkt blev hans död. 53 år ung dog han 1994. Då hade han fått ur sig hits som coverklassikerna Without You och Everybody’s taklin’ och mer lättsamma bitar som Coconut. För att vara ärlig älskar jag inte allt som Harry Nilsson har gjort och för att vara ännu mer ärlig har jag lyssnat på långt ifrån allt.

    Om vi fortsätter på det inslagna ärlighetsspåret så vet jag inte ens varför jag tycker om någonting som Harry Nilsson har gjort. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Whithout You i år, hade jag fört statistik hade den nog hamnat i topp av spelade låtar. Kanske har jag dragit ironin så långt att jag inte vet om jag lyssnar ironiskt eller om jag verkligen tycker om det. Men det har fått mig att gräva i ämnet Harry Nilsson och gräver man tillräckligt djup så hittar man till slut guld (om man har tur och gräver där det finns guldfyndigheter) och i slutet av året skulle det inte förvåna mig om jag i mitt Excel-ark över 2011 års mest spelade låtar hittade detta guldkorn i topp:

    Grattis Harry!

  • Ryan Adams bjöd till, och vann.

    I fredags var jag tillsammans med dryga 1600 andra människor och såg North Carolina-sonen Ryan Adams på Cirkus ute på Djurgården, Stockholm. En spelning som minst sagt var svår att förutspå får knappa tre år sen då altcountry-stjärnan inför samlad press annonserade att han hade bestämt sig för att omgående sluta med musiken.  Med knall och fall, på studs. Ett beslut taget på grund av en elakartad öronsjukdom som gjorde det omöjligt att spela mer. Mannen som lika ofta kallats för trulig bortskämd snorvalp som storartat geni och Gram Parsons naturliga arvtagare skulle alltså inte släppa nån mer skiva. Och detta efter att ha blivit känd för att spottat ur sig skivor på löpande band i en takt som knappt de mest hängivna fansen kunde hänga med i. Naturligtvis var det väldigt tråkigt för oss alla som verkligen gillar honom, men i ärlighetens namn kändes det väl ändå som han tappat greppet om sig själv? Skivorna var av blandad kvalitet och mottagandet inte sällan svagt. Framför allt de lite mer rockigare skivorna med kompbandet The Cardinals var i mitt och många andras tycke tveksamma.

    Hur som var det i alla fall desto trevligare då han för knappt ett år sen, via sin egen facebook-sida, annonserade planerna på en ny akustisk skiva och en mindre turné runt om i Europa, bland annat med stopp i just Stockholm och Malmö. Som manisk setlist-läsare hade jag bra koll på vad man kunde förvänta sig men med Ryan Adams vet man som bekant aldrig. Min önskan var mest att jag ville se en inspirerad Ryan Adams på ett trevligt humör, samt att jag föredrar låtar inspirerade av Steve Earle framför Hüsker Dü alla dagar i veckan.

    Konserten var som ni säkert redan förstått på den här artikelns rubrik en enda stor eriksgata för Ryan Adams. Väl emottagen släppte alla tänkbara nerver och hans erkänt dåliga humör var som bortblåst. Från inledningen med Oh My Sweet Carolina (jag hade gett min högra arm för att ha sett Emmylou Harris med på Cirkus scen just då) och Firecracker till hans extranummer innehållandes September, Halloween och Whiskytown-hiten Houses On The Hill – allt var lysande! Imponerade mest gjorde han kanske på en betydligt nersoftad version av New York, New York som han framförde på ett  gammalt slitet piano.  Angående hans låtval har jag bara en sak anmärka på, varför bara två Whiskytown-låtar?

    Trots bristen på Whiskytown-låtar är det som slår en allra mest med Ryan Adams att han har en enorm katalog av låtar att plocka ur. Inte konstigt med tanke på den mängd skivor han släppt, men det är ändå slående karaktäristiskt för artisten Ryan Adams när han plockar upp en pärm full med låtar och åtminstone skenbart oförberett just då väljer låtar att spela för den andäktiga publiken på. En Ryan Adams som dessutom bjuder på stand-up comedy i klass med nyligen sverigeaktuella Jerry Seinfeld är välkommen tillbaka när helst han vill. Och får man tro han själv så dröjer det nog inte länge innan vi får se honom igen. En Ryan Adams som hittat tillbaka till sig själv känns förvånansvärt uppfriskande, och de lundellska uppmaningarna om att han ska börja supa igen känns i det här fallet väldigt långt borta.

    Här nedan kan ni hitta en liten spotify-lista som jag dragit ihop. Det är en kronologiskt korrekt ordnad setlist där bara en låt saknas – den hittills outgivna Invisible Riverside.

    Ryan Adams @ Cirkus 10/6 – 2011

    Oh My Sweet Carolina
    If I Am A Stranger
    Firecracker
    Damn Sam
    Please Do Not Let Me Go
    New York, New York
    Let It Ride
    Everybody Knows
    Call Me On Your Way Back Home
    Desire
    Sylvia Plath
    Invisible Riverside (ny outgiven låt)
    Dear Chicago
    16 Days
    Blue Hotel
    Two
    My Winding Wheel
    Come Pick Me Up

    Extranummer:
    September
    Halloween
    Houses On The Hill

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #6

    Vi fortsätter uppräkningen, utan inbördes ordning. Den som ändå visste vad som finns inuti en tjej. Men tur att salig Lux inte visste, då hade han aldrig behövt fråga så fint.

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #5

    Robert Palmer gjorde många hits under sin karriär och det är hans kanske allra finaste – Johnny and Mary från skivan Clues (1980). Palmer dog 54 år gammal av en hjärtinfarkt i Paris, alldeles för ung.

  • Tänk om…



    Idag på ett sommaryrigt Skansen höll H.M. Konung Carl XVI Gustaf sitt traditionsenliga tal inför flera tusen glada svenskar, och rättade därmed i alla fall bildligt talat till sin kungakrona som efter den senaste tidens skriverier suttit lite på sniskan. Och detta tal, tillika upprättelse får väl ses som något av en målgång för en fantastisk svensk långhelg som innehållit lika många molnfria dagar och ljumma sommarkvällar som svenska fotbollsmål. Men idag firar vi inte bara att Gustav Vasa kröntes till konung för cirka 500 år sedan, eller att Sveriges EM-hopp ännu lever tack vare snedsparkaren Elmander. Nej idag firar vi även att Rimforsas stolthet Guldgossen släppt sin singel Tänk Om, en låt som uppmärksamma läsare och Guldgossen-fans redan kunnat läsa om och lyssna på.

    En låt som på knappa fyra minuter tar med lyssnaren på en imaginär båttur längs boogiesouliga Mississippifloden, uppför en trappa till gospelhimlen och sen ner tillbaka till jorden igen där Zlatan inte tänker alls och får belöningen för att han gång på gång vågar göra det omöjliga. En låt som får en att drömma om saker man önskar att man hade, men samtidigt uppskatta det man har. Säga vad man vill, men jag vill inte tänka om och tänka på en värld utan Guldgossens musik.

    Guldgossens nya singel kan ni antingen köpa via iTunes eller CDON. Gör det så gör ni både oss, Guldgossen och kanske framför allt er själva en stor tjänst. För 12 kronor har ni aldrig fått så mycket glädje.

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #4

    Om David Peels mamma lever så kom han antagligen inte ihåg att ringa henne på mors dag.

  • Samtidigt i East London

    Under en längre tid har jag närt en längtan efter att få skriva roliga krönikor. Sådana som får dig att tänka lite extra kring något, sådana som börjar någonstans, som tar ut svängarna, går på tivoli, äter skaldjur tillsammans med painriche och aioli, bara för att i slutet knytas ihop i någon älskvärd precis-så-där-är-det-slutklämm. En text om någonting lite ovanligt som hänt upphovsmannen. NÅGONTING ANNORLUNDA. En sån skulle jag vilja skriva. Det finns bara ett problem, INGENTING ANNORLUNDA händer i mitt liv.

    Så, jag bestämde mig en skön(t) dag i solen för att hitta på en trevlig liten historia. Det gick inget bra.

    Jag cyklade till parken, köpte en öl och satte mig för att kolla på lite äckelhundar som gjorde fula grejer med varandra. Det gjorde de. Min mp3:a spelade Golden Smog – Long Time Ago från Another Fine Day. Jag tänkte mig en liten historia om hur en i horden av heta singelmammor i parken bröt sig ur flocken och närmade sig mig med tysta steg, ställde sig över min späda kropp och med skorrig röst viskade:  -Är det lugnt om jag slår mig ner och pratar snusk med dig medan mitt barn leker med några andra arbetsskygga ungar borta vid fontänen? Äckelhundarna blev snabbt ett relativt ointressant ämne så jag lyssnade med hela mitt hjärta på mamman när hon pratade snusk med mig. Den fagra kvinnan pratade rock n roll också, hon kunde allt om rock n roll. Hon frågade vad jag lyssnade på, Golden Smog sa jag. Hon var så vis. Jag var så korkad. Jag har talat med Gary Louris, sa jag. Han gillade Golden Earring. Jag har legat med Gary Louris, sa mamman. Det har du så fan heller, sa jag. Jo det har jag, sa mamman. Sen gick hon, hennes barn hade satt en fjäderboll i hatten och kunde inte få luft. Det tyckte jag va lika bra det.

    Den enda låten med Bomtown Rats som jag har på min ämpeetre gick igång. She’s So Modern. Tänkte att den nog handlade om den ensamma mamman. Men den handlar nog i dag om Bobs dotter, Peaches. Jag vet inte. Persikomamman.

    Jag har egentligen aldrig brytt mig speciellt om Boomtown, tror det har att göra med att Bob dödade Michael Hutchence…Jag gillade aldrig det. Någon som jag inte heller gillar speciellt mycket är just Peaches. Frukten har jag inget emot, den gillar jag hyfsat mycket, det är personen Peaches som jag inte har mycket till övers för. Min tvivlande ställning till Per Sikan är endast baserat på hennes tv-program. Världens sämsta tv-program. Om du inte har sett hennes OMG with Peaches Geldof, gör det inte, du kommer aldrig bli den (En)samma(mma sökes). Jag tänkte ändå en runda på Peaches, jag har ju faktiskt sett henne på biljardklubben. Tänk om jag fick se henne i dag, här i parken, det hade ju varit en perfekt avslutning på en krönika.

    Jag gick från parken, det var inte så kul att hitta på historier längre. Framförallt inte om Peaches Geldof. Vårsolen smekte fortfarande hustopparna när jag stod i korsningen med min flickvän pappas mountainbike och såg avspänd ut. Det kom ett gäng prickigakjolar-tjejer gående mot mig, jag såg ännu mer avspänd ut, den ena tjejen gav mig en blick som sa att hon ville veta mer om mig och min flickvän pappas cykel. Det var Peaches Geldof i prickekorvkjol. Prickig korvkjol.

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #3

  • Pappas pojk

    Mick Jones (han från Foreigner, inte The Clash) var en gång i tiden gift med en kvinna som han älskade väldigt väldigt mycket. Och när två människor älskar varandra väldigt väldigt mycket kan det hända att de går till sängs med varandra. Då, om det vill sig riktigt illa/väl kan det leda till att de får ett litet kärleksbarn tillsammans.  Det hände Mick flera gånger men det är just ett av dessa barn vi ska fokusera på just nu. Varför då tänker ni. Jo äpplet faller inte alltid särskilt långtifrån trädet och i det här fallet heter inte äpplet Braeburn eller Red Delicious och går att äta utan istället Alexander Dexter-Jones. Alexander har som ni redan förstått gått i sin pappas fotspår och slagit sig in på den musikaliska vägen. Ett lyckat val i mitt tycke.

    På Kitsuné Maisons nya samlingsskiva, den elfte i ordningen kan man höra hans första låt Phantastic Phone Call, en låt helt omöjlig att inte gilla. Det är en somrig popballad med studsiga trummor och lätta gitarriff.  Över detta hörs Alexanders karaktäristiska röst, inte helt olikt The Cure’s Robert Smith, eller kanske ännu hellre vår svenska popstjärna David Pagmar, först känd som Montt Mardié, nu endast Monty. Då förstår ni nog i alla fall hur det låter; lite sprucket, vemodigt men hoppfullt på samma gång, och framför allt väldigt bra.

    På Kitsuné Maisons elfte samlingsskiva som fått namnet The Indie Dance Issue kan ni förutom Alexander Dexter-Jones höra band som  Polarsets och Beat Connection. Väl värt att lyssna på via länken nedan.

    Kitsuné Maison Compilation 11: The Indie-Dance Issue

  • I Scream, You Scream, We All Scream for Ice Cream

    Jag spelar Primal Screams skiva Screamadelica från 1991 på snäppet över mittimellanvolym. Grannen kommer in o frågar “va fan de e om?”

    Jag ställer mig upp och petar honom i ögat och frågar helt osammanhängande
    – Du kanske inte gillar Trainspotting och du kanske inte riktigt förstod räta vinkelns ekvation. Men undrar du inte varför Dr. Alban bara lyckades dra 3 personer till sin spelning på sydafrikajippot? Du kanske inte förstår Come together men du tycker säkert Jimmie Åkesson är en trevlig prick. Jag undrar om du någonsin har stått framför en festivalscen i solen och känt hur en varm nostalgisk känsla av samhörighet infinner sig när  rytmerna från Loaded får allas inälvor att dansa i takt.

    Har du aldrig dönat på Swastika eyes fräsande ut ur högtalarna? Nej jag trodde inte det.
    Du tycker väl det är töntigt med fräcka mönster och för stora skjortor.
    Var tror du “born slippy”, “praise you” eller enhörningarna kommer ifrån?
    Jag gissar på att du inte ens gillar djur och du va säkert inte äldre än 6 år när Screamadelica spelades in.
    Men det spelar ingen roll.
    Det var faktiskt inte jag heller.
    Jag tror jag älskar dig.
    Ska du inte hänga med till Hultsfred ändå?