Imorgon är det dags för vårt nästa event – Bra Musik + Djurtube presenterar: Old Kerry McKee och Tim Schmidt – på sedvanliga Babar i Tranås och jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar chansen att se två svenska världsstjärnor i vardande. Något ovanligt för att vara oss i Djurtube så är det inte elektronisk popmusik (läs pundarmusik) som står på menyn utan det blir istället en kväll fylld med countryinspirerat singer/songwriter, musik som doftar både americana och folkblues. Tråkigt lär det definitivt inte bli och har ni mot förmodan svårt att komma i rätt stämning kan jag rekommendera att ni börjar redan nu med lite Willias Alan Ramsey, Alabamasonen som med sitt självbetitlade album tog countryvärlden med storm 1972, då det begav sig. Här nedan har ni sista spåret på skivan Northeast Texas Women.
Den 23:e september 2011 tog Djurtube Tranås till en ny nivå. Köerna var enorma in till Babar och folk som väntat i över en timme utanför för att få komma in fick vända hemåt (Till Mayan). Som ett av tre dragplåster fanns Emmon på plats med Sommen-sonen Jimmy Monell och Niklas Kärreskog bakom tangenter och rattar, samt en dansande Emma Nylén vid mikrofonstativet. Resultatet var magiskt. Här kommer till slut Ghost Dance, en av de fantastiska låtar som framfördes, och ett sådant ögonblick man kommer drömma sig tillbaka till och låta sig bli nostalgisk över om 1, 5 eller 10 år. Håll till godo.
På fredag smäller det igen – den här gången med två akter i en helt annan genre, men med två artister som kliver upp på scenen med själen som insats. Vi ses på Babar!
I helgen var jag i Globen och såg Bob Dylan och Mark Knopfler.
Jag tror andra kan beskriva mer konstruktivt för hur det egentligen lät, även om jag inte förväntade mig mer. Om man inte har sett den nu 70 år fyllda Dylan innan och förväntade sig att öppningslåten “Leopard-Skin Pill-Box Hat” skulle låta som på skiva 1966 så hade man ju ganska fel. Hans kraxande var fruktansvärt faktiskt. Som om han arrangerar om låtarna på rent jävelskap så man inte hör vilken låt det var förrän efter flera minuter. Nog om detta.
Mer om en kylig 80 årig snubbe som verkligen kan ta och tolka redan fantastiska låtar. Det känns smått oheligt att prata om just William Shatner (Kapten Kirk) när jag mer eller mindre inte sett ett enda avsnitt av Star Trek. Jag har faktiskt inte lyssnat på hans musik alls tidigare. För drygt en månad sedan släppte Shatner en temaskiva med bara rymdlåtar (!)
Öppningsspåret Major Tom (Coming Home) är helt fantastiskt.
Shatners spoken word-version tillsammans med Nick Valensis bakgrundsgitarr fångar rymdens evighet och tomhet mycket mer än originalet av Peter Schilling. Låten är en en omskrivning om Bowies fiktiva karaktär Major Tom från kanske världens bästa låt Space Oddity som för övrigt också “pratas fram” på Shatners nya album.
Ännu en helg är till ända och måndagen är ett faktum. Det känns lika fruktansvärt varje måndag morgon. Tiden är alltid extra knapp innan jobbet, kläderna sitter alltid lite sämre och frisyren är Robert Smith-omöjlig att reda ut. Kaffet hinner jag inte ens dricka och en svettig ostfralla från Pressbyrån är det enda jag har tid att få i mig. På St. Eriksbron sväljer jag två tabletter (för min stressade mage) och sköljer ner det med en 20 centiliters-juice som jag köpt för 29 kronor. Just då kommer Evan Voytas låt Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere på i hörlurarna. Det känns genast lite bättre.
Voytas är en ny upptäckt för mig. En östkustkille som flyttat runt i USA under sin uppväxt. Från lila Harlem till blåvita LA, och däremellan farmerna i Pennsylvania, och jag skulle väl iofs ljuga om jag tyckte att det hördes i hans musik. Han själv påstår det i intervjuer, jag har ingen aning. En bred musikgrund (allt från jazz till Neil Young) kan däremot höras i hans musik och multimusikern Evan har sitt kanske allra främsta instrument i sin högst speciella falsettpipa (inte så mycket Bon Iver, lite mer Prince fast ändå inte helt där) och över trummaskin och KORG-synthar spelar han själv elgitarr på ett sätt som för tankarna till Phoenix och kanadensiska duon Chromeo. En bra kombination om ni frågar mig. Här har ni låten i alla fall, Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere.
Inom loppet av 8 dagar kan man få se djurtubefavoriterna Kite och Henric de la Cour. Vi avråder starkt från att missa någon av spelningarna, eftersom detta kan leda till stor depression livet ut.
Kite spelar redan i kväll, fredagen den 28 oktober. Henric de la Cour spelar lördagen den 5:e november.
På grund av tidsbrist hinner jag inte skriva något mer utan peppar er istället med två klipp om hur det såg ut när artisterna spelade på Klubb Djurtube i augusti.
“They’re raping him!” skriker barnen i South Park efter att ha ha sprungit ut från den senaste Indiana Jones filmen, och bestämmer sig till slut för att få George Lucas och Steven Spielberg arresterade för våldtäkt. “We caught them raping a storm trooper” säger polisen när filmskaparna har gripits.
På samma sätt har jag lust att springa från kontoret och skrika “They’re raping him!!!” så hela Stockholm kan höra, efter att ha hört första spåret på Lulu, det nyligen släppta samarbetet mellan Lou Reed (Rock-ikon och king of New York)…
…och Metallica (tidigare trash-ikoner, numera fotnot i svenne-musik-historien)…
…men det skulle ändå innebära att Lou är helt ovillig. Känns snarare som om Metallica gör en “Assange” och forcerar till sig lite oskyddat “sex-by-surprise” när dom väl fick hem Lou efter Rock n Roll Hall of fame galan 2009.
(Rekommenderar att stänga av högtalarna innan ni ser på klippet)
Första spåret börjar ändå inte helt illa. Lite Guns n’ Roses doftande 12-strings och Lou’s släpiga stämma. När man väl lyssnar på texten så försvinner all respekt, eller vad sägs om “I would cut legs and tits of when I think of Boris Karloff and Kinski in the dark of the moon…”. Sen efter 51 sekunders så dyker dessutom bandet in och förstör det lilla som var kvar av en. Efter det finns det ingen räddning, resten av skivan är i stort sett bara en upprepning av samma koncept, några enstaka passager med lite soft Velvet Underground-liknande semi-psykedeliskt plinkande som abrupt avbryts av överdistade gitarrer och alltför ambitiöst trummande.
På flera spår, kanske framförallt Mistress Dead, så känns det som om Lou har spelat in en låt, och Metallica en annan och sen har nån upptjackad producent fått för sig att merga ihop låtarna, och sen bankat till Lou i bakhuvet med en stekpanna så han har legat i koma tills skivan släpptes.
På några enstaka spår så är behovet att slänga iPhonen i Mälaren inte riktigt lika stort, en låt som Iced Honey hade kunnat platsa som ett album-spår eller B-sida med ett annat kompband. Man ska dock inte enbart skylla på Metallica, Frustration till exempel, hade nog kunnat anses vara en helt acceptabel Metallica-låt utan Lou’s insats.
Jag har väldigt svårt att tro att varken Lou’s eller Metallica’s fans tycker det här samarbetet var någon vidare idé. Lou borde göra det han gör bäst, bara hänga i New York och vara allmänt kylig och Metallica borde ha lagt av när Berlinmuren föll.
Det är svårt det här med livet. Eller kanske inte. Man vaknar, går till jobbet, äter fläsk och löksås till lunch, går hem till sig, kollar på Q.I, går och lägger sig. Och så håller det på, åtminstone i veckorna. På helgen släpper man på tyglarna, då får man sköta sig själv. Trådarna är ens egna att dra i. Det slutar allt som oftast i att man blir alldeles för full och för en kort stund mår väldigt bra. I stort sett alltid följt av en längre tid med ångest och illamående. Det kanske inte är så bra det där alltid, att sköta sig själv. Ibland behöver man en vardag som man kan kalla Geppetto, ett liv man inte riktigt själv styr över. Dan Penns mästerverk I’m Your Puppet är inte nödvändigtvis någon Pinnochio-historia, men en fin kärleksduett, det är det. Han skrev originalet till bröderna James och Bobby Purify men jag har alltid gillat hans egen duett tillsammans med Spooner Oldham bättre.
Soulfarbron Dan Penns låt I’m Your Puppet, här framförd tillsammans med Spooner Oldham på Jools Holland i samband med releasen av deras gemensamma liveskiva Moments from the Theatre. En skiva som i mitt tycke faktiskt är nåt av det allra finaste som släppts. Stilig i hängslebyxor och kavaj är han ju också den gode Penn.
Tack till alla som kom och dansade till STYGG i fredags, ni var lika fantastiska som det grymma bandet på scenen.
Tack även till vakten som delade med sig av information som att Hyundai gör bra bilar, Coca-Cola ägs av maffian och alla pundare gillar synthpop. Våra ögon är härmed öppnade.
I väntan på en film från kvällen bjuder vi på lite foton :
Den franska shoegazepopgruppen M83, med sitt drömska ljudlandskap släppte nyligen sitt sjätte fullängdsalbum. Betyget blir högt och intresset för bandet känns större än på länge, vilket inte är förvånande när vi fått vänta tre år sedan sist. När de dessutom släpper en förstasingel som fina Midnight City och följer upp med en helt fantastisk uppföljare i Wait med en ännu mer fantastisk video så kan vi på Djurtube inget annat än att lyfta på djurmaskerna och torka bort tårarna. Om du är lagd åt det smarta hållet så bör du befinna dig på Berns i Stockholm den 25/2. http://www.luger.se/m83/berns-stockholm/2012-02-25
Ryan Adams nya album, Ashes & Fire finns nu att köpa. Jag har nu lyssnat på denna skiva i dagarna många. Den är bra. Först var jag såld, sen blev jag tveksam, men nu är jag helt såld igen. Om du har upplevt liknande process med den här skivan, vänligen drop me a line.
Norah Jones sjunger och spelar lite piano. Eftersom hon är min favorit-Norah av alla Noror så väljer jag att dela med mig av denna låten när hon viskar fram små sköra ord om att man ska komma hem.
