Dagens lilla musiktips kommer hela vägen från Kalifornien. Solen och bergtopparnas egna hemort. En kille som bor där, med det erotiska namnet John Dwyer, frontar bandet Thee Oh Sees. The Oh Sees gör musik som låter ungefär så här:
Det låter faktiskt exakt så.
Första gången jag såg Les Big Byrd var på ett mörkt och svettigt Marie Laveau nån gång förra vintern. Som av en händelse hade jag dansat mig ända längst fram till DJ-båset och scenen (ni som varit där vet hur det ser ut) precis lagom till dess att Les Big Byrd skulle göra ett på förhand oannonserat framträdande. En halvmeter ovanför dansgolvet på den lilla scenen uppenbarade sig helt plötsligt tre parkasklädda figurer med luvorna uppdragna och blinkade stunner shades för ögonen. Längst bak satt en trummis som redan hade börjat stampa takten. En bas började spela med, tätt följt av en gitarr, och så en synth. Bakom instrumenten stod då som nu Jocke Åhlund (Teddybears Sthlm, Caesars Palace), Nino Kellers (Caesars Palace), Frans Johanssons (Fireside) och Martin Ehrencrona. Alltså inga duvungar, men det visste jag inte just då. För mig var bandets identitet just då okänt. Det var monotont, drivet och hypnotiskt. Ett i min bok lika enkelt som framgångsrikt recept till bra musik. Jag föll pladask.
Här nedan har ni ett rätt uselt liveklipp av bandets stora hit Zig Smile, ett klipp som ändå ger en rätt bra bild av hur de funkar på scenen.
Mycket vatten har passerat under broarna och jag har sen den första gången lyssnat på deras musik otaliga timmar, dock inte sett bandet live, trots otaliga spelningar under sommaren och hösten, framför allt här uppe i Stockholm. Ikväll finns dock chansen att se dom på nytt, i Stockholm, på Fotografiska museet där spelar tillsammans med nya pressfavoriterna Samling på WWDIS klubb. Biljetter köper man via den här länken.
När jag letade igenom gamla skivor igår hittade jag plötsligt ett band som jag, av någon anledning, inte tänkt på sedan jag hade nyllet fullt av finnar.
De belgiska bodysyntharna á;grumh nådde aldrig samma höjder som sina landsmän i Front 242. Det förtjänade de givetvis inte heller men det är ändå något visst med detta bands speciella sound och den blinda hängivenheten från deras fans som gör det omöjligt att inte bli varm i hjärtat när man slänger på någon av deras plattor.
Sverige var ett av landen á;grumh var allra störst i och 1989 kände sig en hjälte vid namn David tvingad att ringa upp bandet och berätta detta. När ingen svarade valde David att spela in ett meddelande på telefonsvaren istället, något som resulterade i ett eget spår på á;grumhs nästkommande platta A Hard Knight’s Day.
Som om Clint Eastwoods karaktär “Blondie” kastats ner i psykedelisk målarfärgsburk, alternativt en Willy Wonka-värld fylld med spaghettiwestern-gitarrer och loopande trumlinjer, ungefär så låter 936, kaliforniska popduon Peaking Lights återutgivna skiva. Under skivans åtta spår slutar aldrig musik-kalejdoskopet att snurra och skapa nya fantastiska mönster för lyssnaren, men för att kanske göra det lättare för en på redan förhand skeptisk läsare så kan jag framför allt föreslå låtarna Amazing and Wonderful och efterföljande Birds of Paradise (Dub Version). I ett förhållandevis milt men grått och trist Stockholm hjälper det i alla fall mig att fly vardagen, om än bara för knappa timmen. Här nedan har ni ännu en låt från skivan – All the Sun That Shines.
Malmökillarna i Turn off your Television släppte tidigare i höst en självbetitlad debutplatta fylld med vacker pop. Plattan var så bra och så intressant att det kändes ohållbart för Djurtube att inte gräva lite djupare i bandet. Vi bokade bord på Östra Sorgenfris flådigaste restaurang Rex och bjöd in bandet till en pratstund.
Turn off your Television består av medlemmarna Jon (sång, gitarr), Stellan (bas) och Erik (trummor) och har funnits i ungefär två år. Debutplattan är spretig med element och inspiration från en rad olika genrer och band, någonting som gör den spännande och medryckande från första till sista låt.
Det här ska dock inte bli någon recension av skivan, utan ett snack med musikerna som skapat den.
Stellan, Erik och Jon
________________
DT1 : Vi har lite problem med inspelningsutrustningen här så vi får spela in det på en kamera istället. Proffsigt va?
Jon : Då får vi prata tydligt, S Å H Ä R….. Ställ den närmast Stellan! hans röst är svagast
Erik: Vem har ljusast?
Jon: Man har mycket ljusare röst en vad man tror, man har ju bas inne i huvudet.
Erik: Din röst är ju jävligt ljus.
Jon : Ja, jag vet, får oktavera ner det en så blir det bra.
*kort tystnad där Stellan ser lite ledsen ut*
Jon: Jag bara skojade Stellan
Stellan : Ja, det var roligt………
_______
DT1 : Ni kan väl börja med att berätta lite om hur ni tre träffades?
Jon: Det kan väl du berätta Stellan.
Stellan: Ska jag berätta det? Jaaaaaa, hmmmm…. Ja fick din (Jon) demoskiva eller ja, din skiva, i present när jag fyllde 25 eller nåt.
Jon: Va? Var det jag som gav den till dig?
Stellan: Ja.
DT1 : Vad var det för skiva då? En soloskiva?
Jon: Ne jag vet inte vad det var, det här minns jag inte alls.
Stellan : Jo, men det var den skivan du…Ja, det var Jon som hade spelat in skivan i alla fall.
Jon: Jaha, ja det var jag som var på skivan helt enkelt, haha.
Stellan: Sen lyssnade jag på den, jag bodde i Stockholm på den tiden tror jag. Så tyckte jag det var bra så jag skrev ett mail till dig. Och sen flyttade jag ner hit igen.
DT1 : Hur funkade det när ni bara var två då? Trummaskin?
Stellan: Haha ja vi körde väl inte så mycket, men det kom en trummis ganska snabbt.
Jon: Fast vi pratade om att ha trummaskin men sen började min kompis från gymnasiet i bandet. Då hette vi Sweet Water Pirates och spelade ihop ett år ungefär. Då hade vi även en till gitarrist, Jocke, som nu spelar i Movits.
Sen bestämde vi oss för att bara vara tre och då hoppade Erik på tåget. Det kan ha varit ungefär 2 år sedan.
Erik: Ja, du slängde ur dig det på en fest Stellan. “Öhhh, kan du spela trummor eller?”.
Stellan: Haha ja, men jag och Erik har känt varandra ett bra tag innan dess och sen så sa min flickvän att Erik hade spelat innan och så.
Erik: Men det måste ju ha nämnts innan?
Stellan: Jaa, men jag fattade inte att VERKLIGEN spelade trummor, på riktigt.
Jon: Det är bara för hans röst är så otydlig.
Erik: Men jaja, jag hade ju slutat spela trummor på gymnasiet, “Hur fan låter du själv liksom?” *skratt*
Stellan: Haha, jag var verkligt så förvånad, “Kan DU verkligen spela trummor?”
Jon: Men det kunde du!
Erik: Ja, alltså jag sa ju att jag var rostig men att jag kunde testa. Jag hade ju inte spelat på 10 år nästan och jag anser mig väl inte vara den bästa trummisen i världen heller men….jaaa, tack vare er tog jag ju upp det här med trummorna igen och det är jag ju jävligt glad för nu
Jon: Så blev det vi tre och då bytte vi namn från Sweet Water Pirates till Turn of your Television
DT1 : Varför då? Vad kommer det nya namnet ifrån?
Jon: Det var min brorsa som kom det, tror jag. Vi satt bara och spånade namn.
DT1 : Han som min polare var kär i?
Jon: JA! Exakt. Tranås-casanovan. En sån här….. Råkker. Ehh ja, så tog vi det namnet.
Stellan: Turn off your television lät bättre helt enkelt.
Erik: Jag är ju av en annan åsikt iof, jag tycker ju det gamla var bättre. Det var ju därför jag gick med på att vara med!
Jon: Du är ju i och för sig motsträvande mot allt.
Erik: Men man måste ställa sig emot vissa grejer. Även om jag gillade det andra namnet bättre så kändes det skönt för mig att vi bytte också. Innan kändes det inte som jag var med i bandet på riktigt samma sätt. Sen kändes det som en nystart.
Jon: Då kändes vi också någonstans att det var lite för poppigt också. Vi drog åt fel håll och ville byta riktning. Vi har dragit åt en massa håll men nu börjar vi hitta hem…äntligen.
DT1 : Vad vill ni och vad tror ni det är folk attraheras av i eran musik?
Jon: Min mustasch.
Erik: Definitivt.
DT1 : Haha, men har ni många lyssnare som vanligtvis lyssnar på andra genrer eller kan ni se en tydlig målgrupp bland era lyssnare?
Jon: Ja det var rätt kul faktiskt, vi var med på en hårdrock-podcast från USA nyligen, så uppenbarligen. Jag tror våran musik är rätt lättillgänglig och kan dra in folk oavsett vad de har för tidigare musikaliska referenser.
Vi har inte fått många onda ord under åren men det har ju hänt, vi har ju haft bloggar som nekat oss osv. Det är ju ingen musik hela världen tycker om men det har aldrig varit något mål heller.
Erik: Sen skivsläppet har, i varje fall jag, sett musiken på ett helt nytt sätt. Många bloggar har jämfört oss med diverse band och artister och där har det kommit upp saker som jag bara, “Varfan har dom hittat det i vår musik?”. Men alla lyssnar ju på olika sätt och det är intressant.
Jon:DT1 : ha, ja precis. Ne men att det blev lite mer munspel och akustisk gitarr och hela den biten och i det här har varit så återkommande i recensioner och artiklar om oss. Att skribenterna refererar till olika alternativ country och alternativ folk-artister. Det är dock ingenting vi vill kämpa emot utan är det så att det går igenom så får man göra bästa av det. Den nya EP:n som kommer nästa år någon gång kommer låta ännu mer så, inte att det blir nån jävla cowboymusik men att det blir lite mer….
DT1 : Hörrö, jag ÄLSKAR cowboymusik
Erik: Nej, det ska vi inte smutskasta
Jon: Nej, jag menar inte kasta skit men. Ja. Det kanske blir det nästa gång?
Vi byter samtalsämne till den nysläppta skivan
Stellan: Det känns som skivan nu har fått lite eget liv, den har börjat sprida sig av sig själv. Alltså till exempel den här podradion i LA och bloggar som plockat upp den själva liksom.
Erik: Men jag tror ändå den inte har landat riktigt än.
Stellan: Ne, precis. För oss känns den ju gammal men det är ju precis nu den börjar nå ut.
DT1 : När släpptes den?
Jon: Vi hade satt 1 oktober som datum men så blev vi lite kåta och släppte den före. Men säg 1 oktober, det är det vi säger till folk officiellt.
Stellan: Citera gärna Jon på det.
Jon: Citera mig på allt. Jag står för allt jag säger i alla sammanhang…..förutom det, det jag sa precis.
Vi för vidare samtalet på framtiden och vad bandet har för planer. När det visar sig att de vill ut och spela så börjar vi prata om en spelning på Klubb Djurtube i Tranås.
Jon: Men iaf, vi kommer gärna till Tranås och hälsar på. Problemet är ju att jag är ju väldigt bekväm av mig, jag gillar ju inte o resa. Det är någonting jag måste jobba med.
DT1 : Men Tranås är ju som ett andra hem för dig?
*Vad DT1 syftar på är att Jon bodde i Tranås, Djurtubes hemmaplan, under ett år när han var 19
Jon: Haha, ja exakt! Så jag kan tänka mig att åka till Tranås. Om det är någonstans jag ska så är det till Tranås. Hjärup är ju fint annars.
DT1 : Vaddå hatar att resa?
Erik: Ja, 10 minuter utanför Malmö börjar han bli nervös och då var vi ändå på väg till….
Jon: DU! Jag var på ett bröllop uppe på en bergstopp i Norge i somras
DT2 : Har du dåliga resminnen eller vad äre?
Jon: Nej, jag har inga dåliga resminnen…men fan…jag fick en sån här hjärtpropp nu när vi pratar om det här
Erik: Men det är ju så, skulle det bli aktuellt så kommer vi ju ta med honom med våld.
Jon: Problemet är ju också att vi inte kan lira samma dag som vi kommer fram, jag måste ju vila upp mig en dag också.
Erik: Du får betala en natt extra för oss då.
Jon: Vi får väl se.
DT2 : Haha, typiskt en möllanbo att inte åka någonstans.
Erik: Ja vadfan, det enda du går till är ju Lidl och den där….
Jon: Vaddå, jag är ju här nu!
Erik: Ja, så ibland cyklar du hit.
Jon: DU! Jag jobbar på det här. Det är mycket av det här som blir musik sen.
Stellan: Ja, det är sant.
DT1 : Det är ju vi småstadsbor som borde ha dom här känslorna, inte ni.
Jon: Äh, ni är ju bara glada att vara här. Jag vill bara tillägga att när jag väl har rest, så brukar jag njuta av det när jag är framme. Så det är inte så att jag är plågad.
DT1 : Jon, kan du inte berätta lite om din tid i Tranås för våra läsare därifrån?
Jon: Jaa, det roligaste som hände var……jag kommer inte ihåg så mycket……förutom att korven kostade 5:- på ica….det var jävligt gött…jag var 19 år liksom.
DT1 : Det var inte längesen dom tog bort det, något år sen eller något bara.
Jon: Är det sant! Jag var där nästan varje dag och käkade tre korvar, slutade gå på den där utbildningen och satt hemma och spelade Quake.
DT1 : Haha, det sjukaste är att jag också spelade mycket quake i Tranås på den tiden och då gick det massa rykten om att den grymma quakespelaren Jon hade bott i Tranås och det var till och med någon som sa att han hade varit hemma i hans lägenhet vilket vi tyckte var sjukt coolt.
Tror du någonsin att du kommer kunna bli lika stor genom er musik, som du var i Tranås Quakescen år 2000?
Jon: Ja, haha. Det är något att leva upp till alltså.
Erik: Var du så jävla grym på Quake?
Jon: Ja, jag var bland dom bästa i Sverige på 1on1
Stellan: Det här är ju helt sjukt.
Jon: Men jag fick ju…krigsskada. Stel i nacke och rygg.
Erik: Var du sponsrad och så?
Jon: Ne, det var ju ett gammalt spel så det fanns inget sånt. Sjuka är att jag alltid hållit på med musik men på den här tiden tog ju Quake så mycket mer tid, så det var inte förrän jag slutade jag fick ordentligt med tid till musiken. Det känns ju rätt………haha.
DT1 : Hur upplevde du musikklimatet i Tranås när du bodde där?
Jon: Jag minns bara Viking och när man kom dit stod det någon storbystad tjej som jag inte visste vem det var i dörröppningen…men det var tydligen någon jävla lokalkändis. Haha, så stängde det klockan 1.
Men det var något speciellt med Tranås ändå, man blev väldigt väl omhändertagen av alla. Man blev aldrig hotad, det var trevliga människor. Jag hände liksom inte med dom som gick den här utbildningen. Eller jo en, Kenny Karlsson, men inte eran Kenny Karlsson. Det finns ju två Kenny Karlsson, jag känner den ena. Nörden. Han med sportskor och hagalöfryggsäck. Det är inte han ni känner va?
DT1 : Nej tyvärr, haha.
Jon: Sen var det en till. Vafan hette han. FAN, kommer inte på det. Han var en ljushårig gangster.
Erik: Det här med Quake hade jag inte en aning om
Jon: Ne men jag har ju inte spelat på jättelänge.
Erik: Ne, men jag tycker ändå du kunde berättat om det!
DT1 : Det är nog någonting ni snarare ska försöka begrava om det ska bli någonting med den här musikkarriären?
Stellan: Haha, jag känner det också. Det känns inte som den bästa reklamen för oss
DT1 : Jag kan klippa bort det från intervjun sen.
________________
________________
DT1 : Hur vill ni helst bli uppfattade som musiker? Alltså…hmmm…mer som popgenier eller som några med lite mer djup och någonting att förmedla?
Jon: Kanske att vi inte är perfekta, men det är bra ändå. Jag kan tala för mig själv o säga att jag gillar inte när man får för höga förväntningar på sig. Nästa platta kommer låta mer som vi, den här plattan kommer vara svår att leva upp till live, för den har ett visst sound. Den är lite för perfekt.
DT1 : Ja, den är väldigt välproducerad.
Jon: Ja, men…haha. Det gick för långt.
Erik: Men det tycker inte jag. När vi spelade in den hade vi ambitionen att “detta ska låta som oss”. Vi ska inte lägga på massa senare. Vi kör ju våra vanliga instrument, sen kanske det är en orgel lite här och var men…
Jon: Nejnej, men det är inte det jag menar. Men jag tycker det blev lite för rent sound. Det ska låta lite mer replokal om trummorna och så vidare.
Erik: Jojo, men…jag förstår vad du menar.
Jon: Haha ja, men vi delar ju uppenbarligen inte åsikt.
Erik: Vi har ju diskuterat detta ju! “fan vad släpigt det låter”. Det låter ju som när vi spelar i replokalen? Klart det låter lite finare men så ska det ju vara.
Jon: Ja, det kanske är kul att det inte låter likadant live som på skiva också, men jag…men för att sänka pretentionerna lite, från vår egen sida. Det behöver inte vara så jävla bra
Erik: Ne, men ne.
Jon: Jag vill ha den inställningen när vi spelar in nästa platta men sen vet jag inte om det blir så.
Erik: Jo, man blir ju alltid perfektionist när man väl sitter där och spelar in.
Stellan: Min känsla är att köra det lite skitigare och ärligare, inte för att det här var oärligt på något sätt men ni förstår vad jag menar?
Jon: Nu kommer det också bli annorlunda för det är helt nya låtar. På denna skivan har många av låtarna hängt med under lång tid och nu har vi skrivit alla låtarna tillsammans och de känns nya och färska. Man känner att de är goa från början liksom. Det tror jag kommer generera något bättre, för vår egen del. Sen vet jag inte vad andra kommer tycka. Men det skiter jag i.
Stellan: Jo, vi hade ju spelat de gamla låtarna så många gånger att de nästan blir tråkiga, så ska det ju inte hinna bli såklart.
Jon: Men uppenbarligen fungerade det ju eftersom den blev uppskattad, jag är ju skitnöjd med det vi gjorde
Stellan: Ja, för fan.
________________
Om man inte redan lyssnat in sig på Turn off your Television så finns den på spotify samt bandets hemsida.
http://turnoffyourtelevision.se/music/
________________
Djurtube är väldigt intresserade av vem den storbystade lokalkändisen som brukade stå i dörren på Viking i Tranås runt år 2000 är. Den som ger oss information som leder till avslöjandet av denna kvinnas identitet vinner ett fint pris som kommer hem i brevlådan.
________________
Ludvig Jansson kallas sig för Guldgossen och gör bra popmusik lika naturligt som Jean-Pierre Papin dribblade av motståndarförsvar i början på 90-talet. Efter ett antal singlar och en EP släppte han i början av hösten sin efterlängtade debutskiva Brass, smicker och kvinnoaffärer, något som knappast kan ha undgått läsare av denna blogg. Vi på Djurtube fullkomligt älskar Guldgossen och vill därför sprida hans lära så ofta som möjligt. Idag kan vi tipsa om en radiospecial som Sveriges Radio P4 gjort tidigare i veckan, och som sänds idag om exakt 25 minuter (klockan 17). Lyssnar gör ni via länken nedan.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=288
Under tiden kan ni lyssna på Sov på min arm som undertecknad spelade in under en konsert förra hösten.
Åtta unga män från Kalifornien, influerade av endera den brittiska ska-rörelsen med The Specials som klarast lysande stjärna, och endera souliga Parliament, släppte 1985 debutalbumet Wild Child som skulle komma att bli ett av de mest hyllade albumen på 80-talet. Bandet heter The Untouchables och titelspåret från skivan är ett stycke soulig rock n roll paketerat i en 3:56-lång låt. My oh my.
Såhär är det, nu är det slutsnackat. Sadla av din springare och bind honom vid närmsta vattenhål. Vid klockan nio ikväll slår vi upp portarna på Babar för vad vi tror kommer bli en väldigt trevlig kväll tillsammans. För er som missat det står Old Kerry McKee och Tim Schmidt för underhållningen, något alldeles extra alltså, det hör ni ju själva.
Låten Fare Thee Well är hämtad från Tim Schmidts senaste album YaYa River som finns att köpa på skivbolaget Thanks for the Postcards hemsida.
Nu när du lagt dig på din bädd, mätt och däst efter kvällens bönranson, och tittar ut över landskapet där bergen tornar upp sig som svarta skuggor mot en mörkblå grund, och tröttheten infinner sig som ett brev på posten, kan det vara skönt att sparka av sig bootsen och bara njuta av en god whisky och ett stycke klassisk hästjazz, här i form av Roy Rogers & Sons of the Pioneers “superhit” Tumbling Tumbleweeds.
Imorgon är en ny dag, en bättre dag.
En tur och en retur till Biskopsgården tack. Flygvärdinnan tittade ner på min biljett och sedan upp mot mig igen. Hon log ett lågprisflygbolagsleende och sa:
-Ha det så trevligt, Biskopsgården är fint så här års.
Jag nickade. Nick. Hösten var full av vrede, vinden övertygade de strävsamma almarna att buga sig inför min ankomst. Jag begav mig till box nummer 11, plockade ut en attacheväska och hoppade in i Djurtubemobilen som parkerade sig på gatan framför mig.
-Godmorgon chefen, hälsade Djurtubemobilen. Jag har Tim Schmidt i en tygsäck i bagaget, fortsatte den.
-Bra, då blir det Väderlekstorget nästa, svarade jag.
-Beräknad ankomst om 34 minuter, sa Djurtubemobilen och blinkade vänster.
37 minuter senare mötte en hyresvärd med rödsprängda ögon upp mig under ett kastanjeträd.
-Här har du nycklarna, jag vill inte veta vad du gör eller varför, bara gör det du måste och lämna sedan stan.
Jag svarade inte, bara tog nycklarna och gick med korta steg mot den dörr där mina nycklar passade som nycklar i ett nyckellås. Lägenheten var mörk och mina klackade båtar slog med intensiva smällar mot den billiga parketten. Badrumsdörren stod lika stängd som det hjärta som lämnats i min brutna kropp. Jag öppnade den och gick in. Luften var välkomnande och nästintill ljudlöst tog jag upp min utrustning och började jobba.
Jag visste lite om mannen i lägenheten bredvid. I mina filer stod hans namn som Old Kerry McKee. Hans öde var redan bestämt. Jag läste återigen hans filer, jag ville försäkra mig om att jag inte hade kommit hela vägen förgäves. Får ej missas, läste jag med stor eftertänksamhet. Får under inga omständigheter missas, läste jag vidare i nästa stycke. Det var tydligt. Jag var tvingad att utföra mitt jobb med största möjliga precision.
Jag lyssnade. Originaliteten från badrummet på andra sidan väggen var beundransvärd. 2:46 räcker, det är han. Med ett fortsatt lugn utåt, men med ett hjärta som rusade genom dörren knackade jag med bestämda knackningar på hos McKee. En gestalt med långt stripigt hår öppnade och utan att blinka tryckte jag min duk fylld med eter över hans mun, och svepte min bruna tygsäck över den gängliga kroppen. Jag knöt ihop säcken och förde den med mig ner till gatan. Den svarta Djurtubemobilen svängde upp framför mig med en redan lastad tygsäck.
-Bra,då kan vi köra, sa jag när min rygg landade mot det skin(k)klädda sätet.
Jag satte mig passagerarsätet och öppnade återigen väskan med filerna och läste den sista anteckningen högt.
-11.11.11, PUB BABAR, TRANÅS.