“They’re raping him!” skriker barnen i South Park efter att ha ha sprungit ut från den senaste Indiana Jones filmen, och bestämmer sig till slut för att få George Lucas och Steven Spielberg arresterade för våldtäkt. “We caught them raping a storm trooper” säger polisen när filmskaparna har gripits.
På samma sätt har jag lust att springa från kontoret och skrika “They’re raping him!!!” så hela Stockholm kan höra, efter att ha hört första spåret på Lulu, det nyligen släppta samarbetet mellan Lou Reed (Rock-ikon och king of New York)…
…och Metallica (tidigare trash-ikoner, numera fotnot i svenne-musik-historien)…
…men det skulle ändå innebära att Lou är helt ovillig. Känns snarare som om Metallica gör en “Assange” och forcerar till sig lite oskyddat “sex-by-surprise” när dom väl fick hem Lou efter Rock n Roll Hall of fame galan 2009.
(Rekommenderar att stänga av högtalarna innan ni ser på klippet)
Första spåret börjar ändå inte helt illa. Lite Guns n’ Roses doftande 12-strings och Lou’s släpiga stämma. När man väl lyssnar på texten så försvinner all respekt, eller vad sägs om “I would cut legs and tits of when I think of Boris Karloff and Kinski in the dark of the moon…”. Sen efter 51 sekunders så dyker dessutom bandet in och förstör det lilla som var kvar av en. Efter det finns det ingen räddning, resten av skivan är i stort sett bara en upprepning av samma koncept, några enstaka passager med lite soft Velvet Underground-liknande semi-psykedeliskt plinkande som abrupt avbryts av överdistade gitarrer och alltför ambitiöst trummande.
På flera spår, kanske framförallt Mistress Dead, så känns det som om Lou har spelat in en låt, och Metallica en annan och sen har nån upptjackad producent fått för sig att merga ihop låtarna, och sen bankat till Lou i bakhuvet med en stekpanna så han har legat i koma tills skivan släpptes.
På några enstaka spår så är behovet att slänga iPhonen i Mälaren inte riktigt lika stort, en låt som Iced Honey hade kunnat platsa som ett album-spår eller B-sida med ett annat kompband. Man ska dock inte enbart skylla på Metallica, Frustration till exempel, hade nog kunnat anses vara en helt acceptabel Metallica-låt utan Lou’s insats.
Jag har väldigt svårt att tro att varken Lou’s eller Metallica’s fans tycker det här samarbetet var någon vidare idé. Lou borde göra det han gör bäst, bara hänga i New York och vara allmänt kylig och Metallica borde ha lagt av när Berlinmuren föll.
Bästa spår: Iced Honey
Sämsta spår: Resten