Ännu en helg är till ända och måndagen är ett faktum. Det känns lika fruktansvärt varje måndag morgon. Tiden är alltid extra knapp innan jobbet, kläderna sitter alltid lite sämre och frisyren är Robert Smith-omöjlig att reda ut. Kaffet hinner jag inte ens dricka och en svettig ostfralla från Pressbyrån är det enda jag har tid att få i mig. På St. Eriksbron sväljer jag två tabletter (för min stressade mage) och sköljer ner det med en 20 centiliters-juice som jag köpt för 29 kronor. Just då kommer Evan Voytas låt Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere på i hörlurarna. Det känns genast lite bättre.
Voytas är en ny upptäckt för mig. En östkustkille som flyttat runt i USA under sin uppväxt. Från lila Harlem till blåvita LA, och däremellan farmerna i Pennsylvania, och jag skulle väl iofs ljuga om jag tyckte att det hördes i hans musik. Han själv påstår det i intervjuer, jag har ingen aning. En bred musikgrund (allt från jazz till Neil Young) kan däremot höras i hans musik och multimusikern Evan har sitt kanske allra främsta instrument i sin högst speciella falsettpipa (inte så mycket Bon Iver, lite mer Prince fast ändå inte helt där) och över trummaskin och KORG-synthar spelar han själv elgitarr på ett sätt som för tankarna till Phoenix och kanadensiska duon Chromeo. En bra kombination om ni frågar mig. Här har ni låten i alla fall, Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere.