Category: artiklar

  • Edwyn gillar Ringo

    Edwyn Collins, han Orange Juice-sångaren ni vet. Som skrev A Girl Like You och som grundade skotska skivbolaget Postcard Records? Yes han ja! Han har inte alltid haft det så jävla kul. För en sisådär fem år sen drabbades han av dubbla hjärnblödningar som framför allt ledde till problem med talet och minnet. Under en lång period av sin rehabilitering låg han på ett sjukhus i London och tittade upp i taket, repeterandes den korta meningen “The possibilities are endless”, om och om igen för sig själv. Efter ytterligare några veckor kunde han kolla ut genom hans sjukhusfönster och titta på fåglar och när han inte längre var en grönsak började så även musikintresset återvända.

    I en intervju med P3 Pop berättade hans livskamrat Grace att den första låten Edwyn ville lyssna på efter hans uppvaknade, var en låt av den beatlen som kanske inte riktigt drog vinstlotten i Guds lilla gen-tombola – Ringo Starr. Låten är dock lika fantastisk för det. Den heter Photograph och ni kan såklart höra den här nedan.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=7X3cn-nSQZY&]

    Edwyn Collins mår nu bra och trots vissa fortsatta problem med sitt tal har han alldeles nyss släppt sin åttonde soloplatta – Losing Sleep. Jag gråter av lycka av att få höra hans röst, och framför allt att musiken är lika bra som innan. Mer om den skivan senare. Nu får Ringo stå i rampljuset ett tag, för en gångs skull.

    /Hennart Lyland

  • Finlands sak är vår!

    Finlands sak är vår! Så hette det under Finska vinterkriget i slutet av 30-talet då vår alkoholglada granne slogs med den i sin tur ännu mer alkoholglade sovjeten. Nu skiter jag fullständigt i krig, så länge det inte innehåller drive-bys och duffle bag boys, utan det är istället Finlands musikexport som jag syftar på.

    Tro det eller ej men Finland är inte bara The Rasmus, HIM och Darude och det var faktiskt ett bra tag sen som man sjöng med till “rock da microphone, straight from da top of my dome” framför SVT’s Voxpop. Räkna åren om ni vill. Bara senaste året har det dykt upp flera band som helt klart är betydligt mer intressanta än hyllade svenska musikexporter såsom Mando Diao och Johnossi. I alla fall i min bok och därför har jag redovisat ett par av dessa för er nedan med varsin litet Youtube-klipp. Forska gärna vidare i saken, med lupp och pimpett.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=33uXocFenso]

    En instängd röst, eller en lightversion av Ian Curtis om ni så vill, över ett beat och en melodi som för tankarna till valfri The Drums-låt. Det är vad ni får i och med French Films senaste singel Golden Sea – inte fy skam med andra ord. Femmannabandet har nog en ljus framtid att gå till mötes. Fy fan.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JIU2_Vw81pM]

    Den perfekta sommarmixen 2010 blir aldrig komplett utan den här låten. Som en bomb slog den ner i början av sommaren och satte många hjärtan i brand, likt en kokshög Michael J Fox. New Rules hittar man just nu endast på Helsingforsduons EP Associates men en fullängdare är enligt uppgifter på väg.

    /Hennart Lyland

  • Melankoliskt och roligt

    Cass McCombs heter han. Han är från sunny California men är bosatt i Uppdrag Mord-Baltimore.  Där sitter han och plitar ner fina och smått fantastiska stycken musik. Melankoliska och roliga på samma gång. Om man koncentrerar sig kan man höra vissa likheter med t ex Dirty Projectors lugna grejer, trummor som släpar efter och gitarrslingor som spretar åt alla olika håll. Kors och tvärs. Om man inte koncentrerar sig, utan bara helt hänfaller sig åt musiken, då kan man vara rätt så säker på att man dras med in i det, och det är ingen skit.

    McCombs senaste platta Catacombs (är Cass möjligtvis lite av en ordekvilibrist?) släpptes förra sommaren på Domino och är väl värd att lyssna på. Spår nummer ett och tre från den skivan finner ni nedan, också illustrerade med väldigt fina videos.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=imCLkC3GeaU]

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EyeBD4MYRk8]

    /Hennart Lyland

  • Videoporr

    Hej. Nu är sommaren snart slut men det glömmer vi för ett litet tag. Glöm också alla franska rockband, lemskjutna cowboysare och animerade pophjältar som vi skrivit om här på Djurtube. För tiden är faktiskt här, nu är det Guldgossen som gäller, för evigt och alltid. Senaste singeln Du har väl aldrig trott på Gud har vi redan tipsat om här på Djurtube men nu har även musikvideon nått gemene man i såväl röttmedvitaknutar-hus som husvagnar här i Sverige. En video som är skapad av Djurtubes egen Robin Lindahl, ett fantastiskt hantverk såklart. Titta på den ni!

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=d8q0FeznIPA]

    /Hennart Lyland

  • Guldgossen släpper nytt!

    Än en gång drabbas Sverige av Guldgossefebern och epidemin känns inte långt borta!

    Dagens datum, den 21 juni går idag till historien som dagen då Rimforsas Ludvig Jansson AKA Guldgossen, tillika Djurtubes påläggskalv nummer ett, släppte sin nya singel. För första gången uppbackat av ett stort bolag (Warner Music) och via nätdistrubition. Mitt i all VM-feber och bröllopsyra slår alltså singeln “Du har väl aldrig trott på Gud?” ned som en glädjens Hiroshimabomb över Svea Rike. Och det är bra, väldigt bra. Med inledande rytmer som för tankarna till brasiliansk anfallsfotboll tar sig låten direkt in i hjärtat. Lika omöjligt att värja sig ifrån som spontanfyllorna under varma sommarkvällar.

    Singeln kan ni köpa på lite olika ställen men framför allt via iTunes, Cdon eller på Bengans. Tolv kronor kan du alltid undvara, om inte för Ludvigs skull så i alla fall för din egen. Köp den nu!

    EDIT: Nu finns “Du har väl aldrig trott på Gud?” även på Spotify. Ni tar er direkt till låten via den här länken.

    /Hennart Lyland

  • Lite hippt

    2004 var det koskällan, året därpå saxofonen. Dubbla baskaggar dominerade på 2006 års Accelerator. 2007 var det de skäggiga gitarristernas år, 2008 korta byxben i solgasset vid murgrönan och förra året väntade folk fortfarande förgäves på ett nytt samplingsfyllt Avalanches-album i fluga och hatt. År 2010 hör man fortfarande saker under vattnet, spelandes av en liten liten dvärg i Junya Watanabe-kostym uppe på ett stekhett tak i Meat Packing District.

    Luke Temples lika egendomliga som fantastiska projekt Here We Go Magic (vid sidan av hans sologrej där han släppt två skivor, debuten Hold a Match for a Gasoline World och självbetitlade Luke Temple) får väl anses gå någotsånär i bräschen för denna musikexplosion, kanske framför allt tillsammans med Ariel Pink’s Haunted Graffitti och Treasure.

    Brooklynbandet Here We Go Magics Tunnelvision med karaktäristisk video.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=fer4JUpYWV0]

    Korsa “pölen” och ni kommer till London, väl där man kan lyssna på brittiska bandet Treasures fantastiska låt Canada.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=iZC4wc55BXY]

    /Hennart Lyland

  • Tommy – finaste elden i Valborg

    Tommy Eld är Leonel Jäderberg från värmländska Forshaga. För några år sen fanns en av hans låtar med på ett samlingsalbum som släpptes genom skivbolaget Dig Your Own Grave. Albumet bestod av ett tjugotal olika tolkningar på en och samma låt – Haddaways What Is Love? Min storebror (don Agbai) hade också med en låt på samma skiva, även det en väldigt fin låt, men det slutade ändå alltid med att jag satt och lyssnade på Tommy Elds Säg vad kärlek är.

    Jag vågade aldrig säga nåt av detta till min storebror, men nu när Leonel har valt att utöka sitt soloprojekt till ett band, med bland annat min bror på synth, så väljer jag att lägga fram korten på bordet. Lätta mitt hjärta, här, svart på vitt. Jag hoppas han inte tar illa upp, för Tommy Elds Haddaway-cover är fortfarande en av de bästa svenska poplåtarna jag hört på mycket länge.

    Den fjortonde maj kommer de till Tranås för en exklusiv spelning, kom och kolla. Det är knappast sista gången ni hör nåt av Tommy Eld, var så säkra.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=uiJmIaD-tQo]

    /Hennart Lyland

  • Papa was a Rodeo

    En låt om kärleken till en lastbilschaufför kan låta banal men har naturligtvis aldrig någonsin varit finare eller mera dödsallvarlig än när Stephen Merritt och hans Magnetic Fields spelade in låten Papa was a Rodeo som går att finna på rätt gamla cd-boxen 69 Love Songs – en samling låtar som inte går att rekommendera nog mycket. För er som inte redan hört den (eller nån annan version, Bright Eyes har bland annat spelat in den) så kan jag väl bara säga att det är ett fantastiskt litet stycke pop, kryddat med briljant lyrik så som refrängen:

    Papa was a rodeo
    Mama was a rock’n’roll band
    I could play guitar and rope a steer
    before I learned to stand
    Home was anywhere with diesel gas
    Love was a trucker’s hand
    Never stuck around long enough
    for a one-night stand
    Before you kiss me you should know
    Papa was a rodeo

    Neh jag tänkte väl det, det här kan ingen värja sig ifrån så ta och plugga igen kakhålet med en öl och lyssna igenom 69 Love Songs och kanske framför allt den här låten tills du inte orkar mera.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8yZ50ptDpuQ]

    /Hennart Lyland

  • Klibbiga toner, jävla fasoner

    Ofta när jag ser människor på bussen så tänker jag att det här, det här kan ju fan inte sluta lyckligt. Samma sak när jag ser dom på teve, eller i affären, eller i spegeln. Det här kan ju fan inte sluta lyckligt. Så tänkte nog Ronny Åström också med jämna mellanrum.

    Det var längesen jag hörde Ronny Åström första gången. Livet på landet spelades på radio, antagligen inte på P3. Jag raffsade upphetsat ner hans namn på en papperslapp i min dåvarande iver att lägga all världens musik på minnet. Lagra den och plocka fram den när jag lärt mig förstå. Det där spolade jag senare och lyssnar nu för tiden nästan uteslutande på Dylan som vilken trött köttpropp som helst. Well anyway.

    Åström lämnade aldrig mitt minne. Han fanns där och var gång en back LP-skivor stod framför mig så var hans första skiva, Den ensamma människan från -76, som jag letade efter. Med det fullständigt fantastiska omslaget. Men efter Ronny James Dio och Ronny och Ragge var det alltid olycksbådande tomt. Internet började så smått bli fränt på den här tiden, men det enda jag hitta var nån idiot som hade den på kassetband för 100 spänn.

    Till slut fann jag skivan, i Lund. Givetvis i Skåne. Jag slet den ur backen och fumlade upp 80 riksdaler på disken.
    – Jaså du gillar Ronny Åström, sa mannen bakom disken, – Han dog förra veckan.

    Det här kan ju fan inte sluta lyckligt.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=suJKDev6GNQ&feature=related]

    /nicklas

  • Kite kom, sågs och segrade!

    TACK! Det är väl det jag allra helst vill säga just nu efter den fantastiska fredagkvällen då vi tillsammans firade in våren på Babar i Tranås. Den största björnkramen förtjänar Kite som stod för en fullkomligt episk spelning – Nicklas Stenemo sjöng finare än någonsin och Christian “Kitte” Berg visade att man visst kan bli profet i sin egen hemstad. Tack även till Gustaf Lerne som stod för en ljusshow värdig Fever Ray. Och givetvis tack till alla ni som kom och gjorde kvällen till vad det blev. Vi spelade “Hallelujah” och ni drack er fulla. Vi spelade “Rhythm Is A Dancer” och ni dansade er svettiga. Vi spelade “Astro Girl” och tog hem segern, styrde skutan i hamn.

    /Hennart Lyland med vänner