“Do you like Orange Juice” tycker jag absolut är en helt legitim fråga att ställa utanför någon tveksam krog på valfri plats på Irland, men det är väl kanske bara om personen som får frågan faktiskt hört talas om Edwyn Collins och hans Orange Juice. Om, mot förmodan, så inte är fallet kan kanske frågan på diverse märkliga vis misstolkas. Vi skiter fullständigt i det och kikar på en av de bättre låtarna Edwyn Collins släppt under sin solokarriär istället, nämligen Don’t Shilly Shally.
Utanför fönstret blir det bara vitare och vitare. Gubben därute som skottar garageinfarten vill bara in och lägga sig i knät på sin fru som doftar pannbiff och lök, jag ser det på honom. Det här jävla ovädret alltså. Gatorna ser ut som att de kunde vara hämtade ur Barnen från Bullerbyn och utanför mitt ena fönster stoltserar Tranås minsta rondell. Det är mer som en bula i det kåta asfalstskrevet och vallarna med snö gör det snudd på omöjligt att vända runt utan att lägga i backen ett par gånger. Det här håller inte mycket längre, vem som helst förstår att jorden håller på att gå under, som där borta på Haiti. När det känns såhär är det i alla fall skönt att februari är den kortaste månaden i hela världen, att Bolaget säljer sprit och The Radio Dept. fortfarande gör väldigt bra musik.
För ett par dagar sen, kanske lite längre, släppte de första smakprovet från deras nya fullängdare Clinging To A Scheme som förväntas komma nån gång i nästa månad. Det ser jag fram emot jävligt mycket. Framför allt om resten av låtarna är lika fina som den här första pusselbiten, Heaven’s On Fire. Det är somrig pop som får en att drömma sig bort till nåt varmare ställe. Till en strand som möter ett azurblått hav, där vinden fläktar och man serveras decaf och burritos till frukost av nån söt tjej i högklackat. Fy fan Fittipaldi! Ladda ner låten här nedan då, och boka resa från det här jävla helvetet.
Idag har det snöat snabbare än det går att ploga. Fick pulsa hem i mina trasiga skor.
En del anser att det heter vår så fort man nyktrat till efter nyår.
Men jag kan torrt konstatera att det är en lång, hård ,svart och kall vinter att vänta ut.
Bitterljuvt ensam dansar jag mörk diskodans till det här ikväll.
Johnny Kidd & the Pirates gamla klassiker Shakin’ all over från 1960 (har jag för mig i alla fall, jag var ju inte född då så jag minns av förklarliga skäl inte någonting alls). I videon syns, av något skäl, Elvis Presley istället. Varför det är så kan man ju kanske fundera ihjäl sig på. Passa på att göra det för övrigt. Fundera ihjäl er. För det ska jag göra nu.
Det är vinter och då kryper djur ner i idet som de flesta av er vet. Där löser de korsord, fikar och kollar på teve. Så också vi på djurtube.com. Ibland sticker vi ut våra osedvanligt fula ansikten för att så att säga “visa närvaro i samhället”. Detta är ett sånt tillfälle. Och vad göra då om inte lyfta fram det enda svenska band som gett sig på en countrydänga och faktiskt kommit undan med det.Nej, jag tänker inte ta upp “peta in en pinne i brasan” eller “(Det ska va´) Mulliga tjejer”. Bra låtar förvisso. Men vi får ta lite höjd och lyfta fram Mats Rådberg och Rankarnas mindre stefanochkristerfierade låtar. Efter noga övervägande har jag även kommit fram till att inte försöka forcera in en ordvits. Jag har mognat.
Här kommer rankarna i sin första form, Rank Strangers och med covern Early Morning Rain. SMASKIGT!
Antingen krävs det erfarenhet. Eller så krävs det skicklighet. Antingen så debuterar man med något svulstigt underverk under sin tonår, eller så jobbar man på det. Ibland är dom unga, kåta och dumma, ibland är dom äldre. Kanske blir man lite äldre och har så mycket kunskap och erfarenhet så att det inte kan gå fel. Snubben är ju förvisso inte lastgammal, men inte heller helt ny. Alexander Durefelt var på G när han i början av 2000-talet släppte ifrån sig några demos bland annat, No one could ever be so blue, som för den som är intresserad, hamnade på tidningen Sonics skiva #6 2002. Men efter att tydligen ha blivit dragen lite hit och dit av skivbolag så hände inte mycket annat. Tills nu. I dessa dystra tider, när Erik Hassle,som är lika upphetsande som att knulla en termos fylld med makaroner, kammar hem storslam på pissgalor, då behöver vi någon som Durefelt. En do-it-yourself snubbe som kan konsten att skriva melodier med finess och känsla. Hearts On Repair består av 11 låtar som känns genuint sprungna ur Durefelts egna Mimers Brunn, någonstans mellan Björkbacken utanför Tranås Town, och Göteborg City Skyline.
Här skulle jag vilja bli lite djupare,säga nåt om som att skivan med namnet Hearts On Repair har kommit åt en slags svensk Alt-country-själ, eller att begreppet godkänd som används frekvent i bedömning av elever i skolan, syftar till eleven som person och inte till dess resultat. Men eftersom jag inte förstår så mycket av denna värld så säger jag inget av det där. Egentligen.
I vilket fall,om genuin står för, som Wictionary beskriver det: som är vad det ger sig ut för att vara; till exempel om ett bit av ett material som består av samma material genom hela. T.ex. Skivan är gjord av genuintskivmaterial.
Då är Hearts On Repair en genuin skiva.
Istället för att som Göteborg Postens Johan Lindqvist ge skivan mycket snåla 2 fyrar (av 5 möjliga fyrar) så ger Djurtube hela 1. Enhörning, 1 Räv 1 BJÖRNEN och 1 Järv. Utav 1 Enhörning, 1 Räv, 1 BJÖRNEN, 1 Järv och 1 Elefant.
Ännu ett band i Wavves-anda? Det tycker väl ni fräna snubbar och kvinnliga diton är jävligt förra decenniet va? Men det här låter i alla fall rätt bra, heller ur.
Det kan vara så att jag har lagt upp den här videon innan. Fallet kan även vara det motsatta och jag chansar nog hellre på att lägga upp det igen. Notera sångaren Ian McCullochs frisyr och fråga er om den gode herren Per Vassle inte kanske kan ha tagit inspiration därifrån under sina år i den internationellt erkända (och även extremt kyliga) duon Roxette?
Om jag inte minns fel börjar filmen Donnie Darko med Echo & the Bunnymens Killing Moon. Bra film (kolla om ni inte redan sett) och bra låt, men här får ni The Cutter istället:
