Nu när det äntligen verkar som att knullkungen Bore har släppt sitt isande järngrepp över oss här i Sverige så passar det väl alldeles utmärkt att sondera terrängen bland de hetaste skivsläppen som är i närmast förestående. Ja, visst är det så men det tänker jag nog inte göra förrän lite senare idag, nån gång ikväll eller kanske t o m lagom till helgen. För tillfället nöjer jag mig med att tipsa om låten On Melancholy Hill ifrån Gorillaz senaste skiva Plastic Beach, som släpptes i måndags. En fantastisk låt från en i övrigt bra platta.
Har ni som mig inte riktigt förstått storheten med Gorillaz tidigare så kan ni ju i alla fall alltid offra några minuter på att lyssna på den här låten och kanske likt mig, ändra er inställning till Damon Albarn och hans animerade kompisar. Trots den dystra titeln så för den med sig glädje och hopp, kanske om en öl eller två ute i solen.
Inga inlägg på ett tag. Nu börjar väl “folk” med sina Gustav Vasa-frisyrer och högafflar banka på porten snart misstänker jag. MEN VAR LUGNA FÖR I HELVETE, annars får ni er ett varmt jävla tjärbad. Det skulle ni inte gilla va? Emedan ett varmt bad av standarmodell kan vara ganska trevligt på vinterns kallare dagar så är ett tjärbadsdito inte riktigt lika fascinerande för den utsatta kan jag upplysa er om. Smaka på ordet tjära för övrigt. Det är inte underligt att dess uttal ligger mycket nära ett annat ord vars innebörd enbart kan liknas vid mjältbrand enligt ett förbannat bra brittiskt band.
Här kommer en mycket god video med ett band som INTE är brittiskt utan snarare australiensiskt. Två av medlemmarna, Kim Salmon och Boris Sudjovic, går att återfinna i ett annat toppband vid namn Scientists. Psycho, som låten i videon heter, är skriven av den blinde herren Leon Payne och har tidigare tolkats av bland annat Elvis Costello.
Ett par franska band var det ja. Till att börja med tänkte jag nämna The Dogs – ett band från någonstans (Rouen) i Frankrike. De släppte ett gäng plattor, varav Legendary Lovers och Too Much Class For The Neighbourhood tillhör de främsta. Helt jävla fantastiska rakt igenom kan man beskriva dem som om man känner för det. Tyvärr blev de aldrig speciellt kända utan harvade mest på i skymundan mellan 1973 och året 2002 då deras sångare Dominique Laboubée trillade av pinn 45 år gammal. I vilket fall, det är mycket svårt att stå still om man inte är så dålig så att man måste kämpa för att hålla sig vid medvetande när man lyssnar på exempelvis denna:
Sen har vi ju givetvis Dum Dum Boys också. Gillar du Velvet Underground, Stooges och Jason Pierce’s band från rymden – Spacemen 3 så bör det inte finnas något skäl att tycka illa om de här överhuvudtaget. Deras första platta “Nothing Means Nothing” är mycket bra. Rekommenderad, till och med. I kommentarsfältet finns en länk för nedladdning. Varsågoda, 5st Lou Reed coming up:
Där det serveras taaco, där är det fest. Det står sedan länge skrivit överallt förutom i stjärnorna. Till och med den gamla flatan skrev om det i bordshockey-biblen. Vad som kanske inte är ett lika beprövat koncept men icke desto mindre sant är att där Djurtube finns, där är det fest. Det är en sanning i dess renaste form och inget bull. Tycker ni om fest? Vill ni gå på fest? Vill ni träffa oss i Djurtube AFK, IRL, på riktigt? Då har du nu chansen att få göra just detta, två gånger om inom en dryg månads tid, då vi anordnar fest nummer två och tre i vår Djurtube ordnar fest-satsning.
Som tidigare kör vi på Arnold Babars pub Babar i Tranås och första datumet att plita ner i kalendrarna med era svettiga korvfingrar är fredagen 19 mars. Då kommer Sveriges finaste synthduo – Kite – på besök och förgyller Tranåsnatten med låtar kända från både radio och TV. Sväng era lurviga till synth- och italoklassiker som spelas i CD-romspelare av yours truly Hennart Lyland och Kelly Clarksson.
Kom och titta på musikerna, skaka hand med oss, ät lite småmat, kasta sten i bakhuvudet på småflickor, gör vad fan ni vill, bara ni kommer och har kul med oss. Vi vill inget hellre än att se just Dig där på Babars dansgolv klockan sisådär kvart i nio på fredagkvällen.
När ni nyktrat till efter den kvällen så kan ni redan då boka in nästa Djurtube-kväll – fredagen 9 april – då Karlstads finest, Jackie Khan kommer till Tranås och ska slåss med raggare och spela sin energiska rockmusik. Jag lovar att ingen av er kommer vara besvikna när ni klockan ett står svettiga och dana på bardisken med er blöta skjorta i näven.
Sådär då, då har ni nåt att se fram emot de kommande veckorna. Ingen ursäkt är god nog för att missa dessa event. Attenda på Facebook, länk finns längst till höger i bild som den uppmärksamme läsaren kanske redan noterat.
Om du vill ha ditt alldeles egna exemplar av Djurtube Fanzine i pappersformat så ska du ta och pallra dig ner till Malmös absolut bästa skivbutik Rundgång. Om du köper en skiva får du ett exemplar av tidningen på köpet.
Numret innehåller intervjuer med bland annat Guldgossen, Jayhawks, The Drones, This is Head, Simon Ohlsson, Almedal m.m.
För er som inte vet så Rundgång ligger på Kristianstadgatan 14 i Malmö. Happy hunting
Jack White, den gamle göbben, har ett rätt trevligt band vid namn Black Belles på sitt bolag Third Man Records. Fräna outfittor, fränt ljud och fräna instrument bör man upptäcka om man kikar på videon till nysläppta singeln What Can I Do?
På tal om Jack White, för övrigt, är det någon som minns hans bråk med Von Bondies-sångaren? En bild från brittiska NME dyker upp i mitt huvud på en sönderslagen snubbe med tillhörande expertutlåtanden från diverse sakkunniga om skadorna som Jack lyckats åsamka sin opponent. Roliga grejer det där. he he he.
Alldeles snart tänkte jag följa upp med lite skit om ett par djävulskt fascinerande franska band som jag lyssnat en del på. Vänta med spänning på det är ni snälla.
Hela veckan har jag tänkt på en sak. En grej och endast en grej. I skolan forskar man nämligen, att forska i mellanstadiet måste va det enklaste och absolut roligaste som finns.
Man kan ta vad som helst, t.ex. Jag vill forska om Björnen. Då går man in på Google. skriver BJÖRNEN och allt som har med det att djura kommer fram på skärmen och det är bara för författaren att copy och päjsta, pasta, in till sitt arbete. Här går det undan vill jag lova, man kan spruta ur sig forskningsmaterial, man har ju fan forskat och så är det med det.
När jag gick i mellanstadiet, gick i mellanstadiet,haha, att gå runt i något slags stadie som ligger mellan något, låg och hög (även i folkmun populärt benämnt som bög-stadiet). Det måste ju förövrigt va det bästa stadiet, inte för lågt,inte för högt. För man vill ju inte vara varken för hög eller för låg, så där mittemellan är ju precis lagom.
I vilket fall, när jag gick runt där i mittemellan så hade jag en forskartjänst som delvis finansierades av min morsa och farsa och delvis av staten. Jag valde det mycket intressanta forskningsämnet Tomas Jonsson vid ett flertal tillfällen, jag visste allt om Tomas Jonsson, som jag sedan disputerade med i en avhandling som valdes till att gå under titeln; “Tomas Jonsson”. Den passerade den mycket hårda opponeringen från proffessorer, doktorer, Fil. Cunter och sjätteklassare. Tomas Jonsson spelade på 90-talet i det framgångsrika hockeylaget Leksand Stars, och det var just det jag hade tagit reda på, vad han hade för nummer på tröjan, vilken klubba han spelade med, hur många poäng han hade gjort att han var den i laget som hade legat med flest av sina lagkamrater, knullat flest cheerleaders och värvat Janne Houkko,och så vidare.
Ishockiii
En annan kille valde i februari 2010 att forska om utlösningsgrottor. utlösningsgrottor. Hahahaha, en ren jävla fröjd att läsa om.
Här kommer då en liten klurighet. Vad har dessa fyra låtar gemensamt och vilken ska bort? Om någon vinner så kommer en liten godbit som vi har hållt inne med en lång tid att presenteras i nästa vecka.
Rolling Stones- Rocks Off
Jag är tämligen solid i min heterosexualitet men brukar ändå fundera på vilken manlig skådis/rockstjärna jag skulle bli kär i om generna lagt sig annorlunda. Har varit inne på Val Kilmer några gånger. Framförallt i Heat när han är sådär lite skönt nedgången utan att tappa den fuktiga jag-är-bättre-än-dig-och-det-vi-båda-två-blicken. Men den som jag nog har bestämt mig för är David Bowie. Kanske ingen högoddsare. Lite mesigt att ta en androgyn kille bara för att inte löpa linan ut och gå helgay tänker ni kanske då. Men jag har bestämt mig. Det står fast. David Bowie I love you. Det är till dig jag hade skrivit kärleksdikter.
Det här är inte rock n roll. Det här är folkmord.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Bed-pnf6oGY]
Jag läste en rolig grej om Killinggänget för ett tag sen. När de anlände till Göteborgs centralstation skojade de om att de var tvungna att vrida tillbaka klockan 10 år.
När Djurtubes Göteborgsredaktion ska åka till Stockholm vrider vi tillbaka klockan till förra lördagen.
Adam Green står på Strands scen. Han verkar ha dragit i sig ett par burkar joltcola och ett rör dextrosol.
Han kör så inihelvete. Utan pardon. Låt, efter låt, efter låt, efter låt. Med ett par öl innanför västen och över 20 levnadsår tillryggalagda är det svårt att hänga med i tempot.
Vi vrider tillbaka klockan en timme eller en och en halv istället.
I Stockholm har förköpet ännu inte uppfunnits och trots vår goda framförhållning möts vi av en vägg av kö när vi närmar oss Strand. Det är många som vill se den forne Moldy Peaches-medlemmen och den nuvarande soloartisten Adam Green. Killen framför oss i kön svimmar och köölen tar slut. En otålig väntan innan vi tillslut får pipa inomhus bara för att mötas av ännu en massiv kö. Stockholmarna verkar ha en förkärlek för kön som företeelse.
Vi vrider fram klockan igen.
Vad Adam Green tycker om köer får vi aldrig veta. Vi får däremot veta att han gillar droger i finstämda “Drugs” och att han gärna vill dansa med en tjej som heter Emily.
Han är duktig, bandet spelar fint och Peter Morén gör ett gästspel.
Men det är först när bandet går av scen för en stund och Adam ensam med sin gitarr framför början av en låt och en sköjarversion av en annan från hans senaste alster “Minor Love” som man börjar komma i fas med den speedade rockstjärnan.
“Give them a token” blir “When your dick’s only 5 inches long”, djurtube skrattar pubertalt och filmar med sina state-of-the-art mobiler.
Green lär ha slagit nåt slags rekord i stagedive och under hans sista stagedive för kvällen lyfter han med sig en ung tös ifrån publiken in backstage. Man kan inte låta bli att tänka, tänk om det hade varit jag.
Inte för att Greens utseende är särdeles fördelaktigt(här skulle jag kunna dra upp den gamla “White Scrubs-Alla älskar Raymond Raymond-Julian Casablancas”-liknelsen, men vi sparar den). Men som entertainer är han förbannat snygg och om han likt Guldgossen är lika bra på att knulla som att spela live fick nog flickstackarn en bra och rolig start på allahjärtansdagsknullandet.
