Strip Music med Djurtube-aktuella Henric de la Cour och Christian ”Kitte” Berg kan väl knappast ha undgått nån musikintresserad i Sverige och det är väl kanske inte att sticka ut hakan när jag här och nu utnämner dom till ett av de bästa banden i svensk musikhistoria. Jag tror inte det, och jag tycker inte det. Om inte annat så är det viktigt att stanna upp och blicka bakåt, kanske till tonerna av Strip Musics episka Never Die.
Author: Gustaf
-
Gratis och intressant
Om du befinner dig i Stockholm imorgon borde du ta dig till söder nån gång under kvällen, där femte upplagan av Grolsch Block Party går av stapeln. Konceptet är enkelt – fyll gatorna, restaurangerna och barerna med musik, konst, mode och design och inte helt oviktigt i sammanhanget, gör det gratis. I år hålls festen på Skånegatan, Närkesgatan, Åsögatan, Södermannagatan och Nytorgsgatan vilket gör området rätt stort, men ändå centrerat i en och samma stadsdel. Spelschema och information om var nånstans banden spelar hittar ni här.
Några tips då? Jag ska i alla fall se svenska Munnen och irländska Thread Pulls som lyckligtvis spelar på samma ställe under kvällen – Bara Vi på Skånegatan 59. Munnen var för mig en ny bekantskap fram tills Hultsfredsfestivalen där jag såg dom live på minsta scenen. Jag gillade det jag hörde då, och det ska bli kul att se dom igen. Här nedan är en av mina personliga favoriter med bandet, låten Hunden kräks.
Thread Pulls, som kanske är ett litet större band, är som sagt från de brittiska öarna, närmare bestämt Irland, och går väl att beskriva som ett psykrockband med drag åt det svängiga danshållet. Eller “a rock band, stripped back to a core of drums and bass. Skewed grooves anchor their hypnotic proto-disco sound – kick-drum centred and sub-bass heavy. Roughly cut vocal layers and eastern trumpet-echoes coupling solar-synth-drones bring to mind early elements of future sounds” som en brittisk musikblogg beskrev bandet. Visst låter det bra? Hör deras låt How to Talk här nedan.
Stor efterfest blir det från klockan 22 på alltid lika feta Trädgårn (Under Bron). Vi ses där!
-
Musik för stockholmsnatten
Ikväll ska jag stifta bekantskap med ett i alla fall för mig helt nytt band, tidsenligt döpt till Natten. De är från Stockholm och kallar sin egen musik för både “psykonautdisko” och “stockholmsångest”. Med tunga ljudmattor och ylande trumpeter kan i alla fall jag se Orson Welles bli jagad av poliser i nån gammal noir-rulle (säg The Third Man), men även mig själv lugnt och stilla gå hem från krogen i regnet.
Med synthar, bas, trumpeter och hackspettsrytmer intar de Debaser Slussen ikväll med start klockan 22, i Boom Boom and Doom’s regi.
Nedan, kanske deras allra finaste låt – Hatet.
-
Rare popgems
Ibland får man vad man skulle kunna kalla en knäpp i huvudet, jag får det nog oftare än andra. Helt plötsligt hittar man nåt, inte sällan på Internet, som man blir så vansinnigt uppslukad av. Ibland är det groteskt stora lamadjur, andra gånger romcoms från Förenade Arabemiraten. Jag måste bara veta mer, ha mer, se mer.
Den senaste knäppen jag fick var när jag för ett par veckor sen, semesterslö som bara den, letade igenom mina till antalet skrämmande många playlists på Spotify. På en lista som jag pretentiöst döpt till Kärlek och Död hittade jag en låt som jag inte kände igen, men som jag av nån anledning lagt till. Låten var Godstar (en liten fin berättelse om Brian Jones) och bandet var Psychic TV. Det kanske säger er kära läsare nånting direkt, dock inte för mig, just där och då. Idag har jag just den låten som ringsignal och skulle folk på gatan (fråga mig inte varför) komma fram till mig och be mig lista de tio bästa låtarna i världshistorien, skulle den här kanske kunna klättra upp bland de övre placeringarna.
I alla fall, åter till knäppen. Psychic TV vet jag numera en hel del om då jag sannolikt googlat PTV (som de förkortas) mer än någon annan levande människa de senaste veckorna. Extremt kortfattat är PTV ett brittiskt musik- och konstkollektiv skapat av frontfiguren Genesis P-Orridge. Andra viktiga medlemmar är videoregissörerna Peter Christopherson, producenten Alex Fergusson och musikern Matthew Best. Bland kända grupper som de samarbetat med på deras otaliga skivor bör väl kanske framför allt syntharna Soft Cell och brittiska rockarna The Cult nämnas. Otaliga skivor ja, PTV har världsrekord (godkänt av gubben Guinness himself) i antalet skivsläpp på ett år då de 1986 släppte 17 plattor.
Har ni inget annat för er så tycker jag absolut att ni ska lyssna på låten nedan, och fördjupa er i Psychic TV’s väldigt märkliga värld. Bland mycket skräp kan man hitta mängder av fina poplåtar, likt Godstar här nedan.
Psychic TV existerar fortfarande, men 2009 gick Genesis P-Orridge ut och offentliggjorde att det var slut med turnerandet då han istället skulle koncentrera sig på konst och sitt skrivande.
-
Djurtube livesänder Western Punk @ Mayflower
Ikväll är det återigen dags för Djurtube att sända en konsert live, för er Djurtubeläsare som inte har möjlighet att uppleva konserten på plats. Förra gången var det Kite från Stockholm, och nu är det åter ett Djurtube-bekant band som står för underhållningen, nämligen Western Punk.
Konserten äger rum på anrika Restaurang Mayflower i Tranås och stället förväntas bli fullsatt ikväll. I samband med konserten kommer även medlemmar ur Djurtube spela skivor på ett som vanligt tillfredsställande sätt. Kom dit om ni kan!
Om ni nu inte kan det, så finns ju som ni kanske redan förstått möjligheten att se stora delar av konserten live här på djurtube.com via den här rutan nedanför. Konserten börjar nån gång runt 23-hugget och ni kommer märka när det sätter igång. Hoppas på att det ska funka lika bra som förra gången.
-
Creamy & Soft
Måndag morgon brukar inte vara så jävla kul men just denna måndag innebär också starten på en drygt fyra veckor lång semester. Semester kommer det dock inte vara på den här hemsidan då vi har många feta grejer på gång. Vi börjar dock lite soft med en låt med Doug Hream Blunt, en producent från San Francisco som på egen hand släppte en skiva nån gång i mitten av 80-talet. Det finns tyvärr väldigt lite info om denne Doug men att han dyker upp just nu i dessa Dâm-Funk-tider känns inte helt oväntat. Den här låten ger oss också svaret på vad Ariel Pink’s Haunted Graffiti har haft snurrandes på skivspelarna.
Tills nästa gång, ha det gött.
-
Tack!
Jag hade det på känn redan innan vi åkte dit. Jag skulle inte överleva alla tre dagar. Mitt stora hjärta i min lilla lilla kropp får stå ut med mycket och om jag nu ska referera till min kropp som ett gammalt tempel för tillbedjan och beundran så kommer det varken hamna på världsarvslistan eller i boken 101 platser att vallfärda till. Det är fakta och inget att sticka under stolen med.
Nåväl, pigg på livet åkte jag i torsdags morse ner till Hultsfred i bil tillsammans med mina vänner. Det var så det hela började. Efter att ha bekantat sig med omgivningen, fått presspass och klapp på axeln var det så dags att börja festivalfira. Min kropp började dock redan nu säga ifrån. “Det här inte bra för dig” sa apan på min axel. Jag skamsköljde, drack en öl och förklarade att hur rätt apan än hade så var premisserna redan satta – inget gnäll apan och du får följa med. “Jag vill bli loaded och ha en good time”. Och det fick jag, tack vare en snart femtioårig skotte.
Bobby Gillespie och hans Primal Screams konsert visade sig vara den rätta medicinen för en sargad kropp. En adrenalinspruta som skulle kunna få vilken överkoksad kropp som helst att studsa upp och sjunga på allt annat än sista versen. En silverglittrig Gillespie på bra humör, med komplett band och fantastisk scenshow i ryggen ÄR det bästa du kan se live år 2011 och att hällregn och en katastrofalt fåhövdad publik helt glömdes bort under den 90 minuter långa konserten är kanske bara det ett så gott betyg som något. Apan gnällde inte heller nåt mer.
Nu sitter jag hemma hos föräldrarna, på altanen och hör sommarregnet smattra mot takpannorna samtidigt som Primal Screams kanske allra vackraste låt Damaged spelas genom de spruckna högtalarna på min dator. Jag trivs här men hade en fantastisk tid på festivalen. Jag är tacksam och vill rikta så många tack till olika människor. Till exempel till Lina på Hultsfred. Till mina vänner/kollegor/livskamrater i Djurtube, jag vet inte varför jag haft sån tur. Till Keith Flint för vodkan, Mats Nileskär för handskaket, Bootsy för att du visade mig funken och moderskeppet. Men framför allt tack till Bobby, Mani och den stora tjocka houserösten. Ni är min inspiration, min ledstjärna och mitt liv.
Rock n roll, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.
-
Festen är (inte) över
Precis kommit till presstältet och sitter och smuttar på en god öl, detta efter att ha sett The Pains of Being Pure at Heart göra en fantastisk spelning följt av ett formtoppat bob hund som spelade på gamla Hawaii (av tyskarna omdöpt till Green Stage).
Pains of Being Pure at Heart sjunger om kärlek, fest och bussar som aldrig kommer.
Thomas Öberg och hans bob hund sjunger lite om samma sak. Och Öberg själv skulle inte ha problem att charma ens den kräsnaste av ståupp-publiker.
-
Två sidor av stängslet
Innanför stängslet, hårt arbetande fotograf i regnet under Cut Copys spelning.
På andra sidan stängslet – murvel Clarksson med penna och imaginärt block i högsta hugg.
-
Mats med beundrare/kollega
Djurtubes Gustaf Forsman med sin husgud – Sveriges Radios Mats Nileskär som enligt egen utsago trodde att vi på ett oberoende fanzine skulle ha lättare att få en intervju med Tyler, The Creator än vad han själv skulle ha.