Author: Gustaf

Idag är det fredagen den nionde december och det är bara några veckor kvar till nästa år.

Att se tillbaka på ett helt år är svårt för mig. Jag byter riktning som de flesta byter kalsonger, typ varje dag. Ena dagen står jag bland skivbackarna och letar Charlie Parker-vinyler, dagen därpå sitter jag och streckläser Lisa Millbergs blogg i jakten på nya hippa band. Det gäller att hänga med, om man nu vill. Vilket jag inte riktigt vet om jag vill eller orkar längre.

Om jag med pistol mot tinningen skulle behöva sätta rubrik på det gångna året skulle det nog bli nåt i stil med “Året då jag blev gubbe” eller varför inte “England, nu överst på tronen igen”. För faktum är att jag sällan, om ens något år, lyssnat på så mycket gammal musik. Gamla klubbinspelningar av Miles Davis, archivesboxar med Neil Young, uppackade flyttkartonger med gamla högstadieskivor. Det är ungefär så det sett ut. England då? Primal Scream på Hultsfred tillsammans med Suede och The Prodigy. Screamadelica ytterligare en gång på Münchenbryggeriet, ensamt den bästa konsert jag någonsin sett. Återupptäckten av The Loft och högstadiefavoriterna Ride under hösten, samt vetskapen om åtminstone en Stone Roses-spelning att se fram emot nästa sommar fullbordade året under blåvitröd flagg.

Som sagt, det är svårt att sammanställa allt men jag har ändå försökt göra en slags komprimerad tillbakablick över mitt 2011. Vad som stuckit ut allra mest? Det får ni veta om ni fortsätter läsa här nedan.

SVENSKA SKIVSLÄPP

1. MATTIAS ALKBERG / ANARKIST
– Norrländsk perfektion med texter värda Nobelpriset.
2. LYKKE LI / WOUNDED RHYMES
– Håller Sveriges fana högst. ”Haunting” berömde Letterman det för några veckor sen.
3. HENRIC DE LA COUR / HENRIC DE LA COUR
– Tillbaka på tronen som han själv abdikerade från i och med Strip Musics nedmontering.
4. JONATHAN JOHANSSON / KLAGOMUREN
– Samhällsrealism när det är som finast. Lyssna på t ex Som om och Under sjukhusen.
5. ALEKS / INTE LÄNGRE FIENDER
– Svensk R&B har inte låtit bättre sen Fre’s Välkommen till Fre för tio år sen.

UTLÄNDSKA SKIVSLÄPP

1. KURT VILE / SMOKE RING FOR MY HALO
– Society Is My Friend, Baby’s Arms, Puppet To The Man, Jesus Fever…
2. WILCO / THE WHOLE LOVE
– Inledande Art Of Almost är årets käftsmäll. I positiv bemärkelse.
3. BIG TROUBLES / ROMANTIC COMEDY
– En skiva jag snubblade på av okänd anledning. Rätt nöjd med det.
4. PEAKING LIGHTS / 936
– En upptäckt under senhösten. Spaghettiwesterngitarrer och fina basslingor i symbios.
5. BON IVER / BON IVER
– Den här skivan har följt mig under vintern, våren, sommaren och framför allt hösten.

LÅTAR (EJ LÅTAR FRÅN DE ALBUM OVAN)

1. BEAT CONNECTION / SILVER SCREEN (DREAMTRAK DIAMOND SOUND)
– Amerikanska kids pressar från en liten källare i Seattle ut den bästa dansmusiken år 2011.
2. KITE / CLOSING MY HEART
– Djurtubefavoriterna Kites senaste EP bestod av fem helt magiska låtar, Closing My Heart var kanske allra finast och Nicklas Stenemo har aldrig sjungit bättre.
3. NATTEN / HATET
– Psykonautdisco, vansinnesjazz och domedagssynth, allt komprimerat på dryga nio minuter.
4. RODNA / NORDANSTIG DITT TUSCULUM
– Leo, geniet bakom Tommy Eld skriver fortfarande fina låtar med lika briljanta texter, nu under namnet Rodna.
5. RAEKWON / ROCK ‘N’ ROLL
– Bästa hiphopen i år kommer inte helt oväntat från Raekwon. Dock lite mer oväntad kärleksförklaring till rockmusiken, bland annat Grateful Dead.
6. EMMYLOU HARRIS / HARD BARGAIN
– Alltid lika underbara Emmylou, här i en fantastisk cover som vida överträffar Ron Sexsmiths original.
7. PASCAL / HÅLL OM MIG
– Ytterligare en cover som tar sig in på den här listan. Här lyckas Pascal näst intill överträffa Peter Lemarcs original.
8. THURSTON MOORE / BENEDICTION
– Några månader innan det offentliggjordes att rockparet nummer ett – Thurston Moore och Kim Gordon – separerat släppte Thurston Moore den här singeln. Overkligt vacker.
9. DIRTY BEACHES / LORD KNOWS BEST
– Över ett Françoise Hardy-piano levererades den allra finaste sången i år.
10. AMANDA MAIR / HOUSE
– Om hon inte vore så ung (16 år) skulle jag gifta mig med henne. En svensk Kate Bush.

Varken Beat Connection, Kite, Rodna eller NATTEN har släppt regelrätta album utan endast EP’s och singlar, därav är de inte med på albumlistorna.

ÅRETS HEDERSOMNÄMNANDE
Bara en människa ställer sig på en bardisk och rappar om Van Basten. Ludvig Jansson AKA Guldgossen förtjänar alltid ett omnämnande.

ÅRETS UPPTÄCKT
Munnen på Hultsfred, Agent Side Grinders vansinnigt snygga synthrock och såklart NATTENs psykonautdisko, perfekt ackomanjemang till en alltmer påtaglig storstadsångest.

ÅRETS HITTA HEM-COMEBACK
Prince med sin Extraloveable som han släppte för bara ett par veckor sen. Ingen gör mig så glad som Prince, framför allt inte när han låter som Prince.

ÅRETS KONSERT
Primal Screams Screamadelica x 2. Först i hällregnet tillsammans med polarna på Hultsfredsfestivalen. Sedan längst fram på ett gympahallssvettigt Münchenbryggeriet. Bobby och de andra bjöd mig på två oförglömliga konserter.

ÅRETS NYÅRSÖNSKNING
Att Ulf Lundell känner sig piggare och ger sig ut på turné igen. Saknar honom.

Vi här på Djurtube har tipsat om deras psykonautdisco tidigare, men det hindrar oss inte ifrån att göra det igen. Stockholmsbandet NATTEN är med sin speciella musik nåt väldigt fint på spåren.

Till skillnad från den eskapistiska våg som sköljt över musikvärldens senaste åren, med svenska The Tough Alliance och Air France som stolta fanbärare känns NATTENs musik istället mörk och verklig, trots samplingar av Frank Langellas Dracula från 1979 års filmatisering, och passar perfekt i en urban stadsmiljö i början av december.

I dagarna släppte NATTEN sin andra kassettsingel (ja de släpper sina verk på kassettband) som fått namnet Ödet och Frank Dux. B-sidan på singeln heter Morgondagens Barn och är en aning mer dansant än titelspåret och i mitt tycke något starkare. Inledningen med samplingen av greve Dracula följs åt av en dov bas, ett monotont driv och en återkommande orgel, addera också en ylande trumpet och nackhåret reser sig som av en reflex samtidigt som smilbanden.

Kassetten köper ni via bandets skivbolag Zeon Light via den här länken och den kostar endast 40 kr. Upplagen är limiterad så det är bästa att skynda sig på om man vill ha ett exemplar.

Bandet består av Arvid Lärksäter (trumpet), Jan Sydolf (bas), Fredrik Adolfsson (synth) och Robin Donaire (beats, electronics) och det kommer finnas anledning för oss att återkomma till NATTEN inom kort.

Första gången jag såg Les Big Byrd var på ett mörkt och svettigt Marie Laveau nån gång förra vintern. Som av en händelse hade jag dansat mig ända längst fram till DJ-båset och scenen (ni som varit där vet hur det ser ut) precis lagom till dess att Les Big Byrd skulle göra ett på förhand oannonserat framträdande. En halvmeter ovanför dansgolvet på den lilla scenen uppenbarade sig helt plötsligt tre parkasklädda figurer med luvorna uppdragna och blinkade stunner shades för ögonen. Längst bak satt en trummis som redan hade börjat stampa takten. En bas började spela med, tätt följt av en gitarr, och så en synth. Bakom instrumenten stod då som nu Jocke Åhlund (Teddybears Sthlm, Caesars Palace), Nino Kellers (Caesars Palace), Frans Johanssons (Fireside) och Martin Ehrencrona. Alltså inga duvungar, men det visste jag inte just då. För mig var bandets identitet just då okänt. Det var monotont, drivet och hypnotiskt. Ett i min bok lika enkelt som framgångsrikt recept till bra musik. Jag föll pladask.

Här nedan har ni ett rätt uselt liveklipp av bandets stora hit Zig Smile, ett klipp som ändå ger en rätt bra bild av hur de funkar på scenen.

Mycket vatten har passerat under broarna och jag har sen den första gången lyssnat på deras musik otaliga timmar, dock inte sett bandet live, trots otaliga spelningar under sommaren och hösten, framför allt här uppe i Stockholm. Ikväll finns dock chansen att se dom på nytt, i Stockholm, på Fotografiska museet där spelar tillsammans med nya pressfavoriterna Samling på WWDIS klubb. Biljetter köper man via den här länken.

Som om Clint Eastwoods karaktär “Blondie” kastats ner i psykedelisk målarfärgsburk, alternativt en Willy Wonka-värld fylld med spaghettiwestern-gitarrer och loopande trumlinjer, ungefär så låter 936, kaliforniska popduon Peaking Lights återutgivna skiva. Under skivans åtta spår slutar aldrig musik-kalejdoskopet att snurra och skapa nya fantastiska mönster för lyssnaren, men för att kanske göra det lättare för en på redan förhand skeptisk läsare så kan jag framför allt föreslå låtarna Amazing and Wonderful och efterföljande Birds of Paradise (Dub Version). I ett förhållandevis milt men grått och trist Stockholm hjälper det i alla fall mig att fly vardagen, om än bara för knappa timmen. Här nedan har ni ännu en låt från skivan – All the Sun That Shines.

Ludvig Jansson kallas sig för Guldgossen och gör bra popmusik lika naturligt som Jean-Pierre Papin dribblade av motståndarförsvar i början på 90-talet. Efter ett antal singlar och en EP släppte han i början av hösten sin efterlängtade debutskiva Brass, smicker och kvinnoaffärer, något som knappast kan ha undgått läsare av denna blogg. Vi på Djurtube fullkomligt älskar Guldgossen och vill därför sprida hans lära så ofta som möjligt. Idag kan vi tipsa om en radiospecial som Sveriges Radio P4 gjort tidigare i veckan, och som sänds idag om exakt 25 minuter (klockan 17). Lyssnar gör ni via länken nedan.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=288

Under tiden kan ni lyssna på Sov på min arm som undertecknad spelade in under en konsert förra hösten.

Åtta unga män från Kalifornien, influerade av endera den brittiska ska-rörelsen med The Specials som klarast lysande stjärna, och endera souliga Parliament, släppte 1985 debutalbumet Wild Child som skulle komma att bli ett av de mest hyllade albumen på 80-talet. Bandet heter The Untouchables och titelspåret från skivan är ett stycke soulig rock n roll paketerat i en 3:56-lång låt. My oh my.

Såhär är det, nu är det slutsnackat. Sadla av din springare och bind honom vid närmsta vattenhål. Vid klockan nio ikväll slår vi upp portarna på Babar för vad vi tror kommer bli en väldigt trevlig kväll tillsammans. För er som missat det står Old Kerry McKee och Tim Schmidt för underhållningen, något alldeles extra alltså, det hör ni ju själva.

Låten Fare Thee Well är hämtad från Tim Schmidts senaste album YaYa River som finns att köpa på skivbolaget Thanks for the Postcards hemsida.

Nu när du lagt dig på din bädd, mätt och däst efter kvällens bönranson, och tittar ut över landskapet där bergen tornar upp sig som svarta skuggor mot en mörkblå grund, och tröttheten infinner sig som ett brev på posten, kan det vara skönt att sparka av sig bootsen och bara njuta av en god whisky och ett stycke klassisk hästjazz, här i form av Roy Rogers & Sons of the Pioneers “superhit” Tumbling Tumbleweeds.

Imorgon är en ny dag, en bättre dag.

Imorgon är det dags för vårt nästa event – Bra Musik + Djurtube presenterar: Old Kerry McKee och Tim Schmidt – på sedvanliga Babar i Tranås och jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar chansen att se två svenska världsstjärnor i vardande.  Något ovanligt för att vara oss i Djurtube så är det inte elektronisk popmusik (läs pundarmusik) som står på menyn utan det blir istället en kväll fylld med countryinspirerat singer/songwriter, musik som doftar både americana och folkblues. Tråkigt lär det definitivt inte bli och har ni mot förmodan svårt att komma i rätt stämning kan jag rekommendera att ni börjar redan nu med lite Willias Alan Ramsey, Alabamasonen som med sitt självbetitlade album tog countryvärlden med storm 1972, då det begav sig. Här nedan har ni sista spåret på skivan Northeast Texas Women.

Folks, vi ses imorgon.

Ännu en helg är till ända och måndagen är ett faktum. Det känns lika fruktansvärt varje måndag morgon. Tiden är alltid extra knapp innan jobbet, kläderna sitter alltid lite sämre och frisyren är Robert Smith-omöjlig att reda ut. Kaffet hinner jag inte ens dricka och en svettig ostfralla från Pressbyrån är det enda jag har tid att få i mig. På St. Eriksbron sväljer jag två tabletter (för min stressade mage) och sköljer ner det med en 20 centiliters-juice som jag köpt för 29 kronor. Just då kommer Evan Voytas låt Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere på i hörlurarna. Det känns genast lite bättre.

Voytas är en ny upptäckt för mig. En östkustkille som flyttat runt i USA under sin uppväxt. Från lila Harlem till blåvita LA, och däremellan farmerna i Pennsylvania, och jag skulle väl iofs ljuga om jag tyckte att det hördes i hans musik. Han själv påstår det i intervjuer, jag har ingen aning. En bred musikgrund (allt från jazz till Neil Young) kan däremot höras i hans musik och multimusikern Evan har sitt kanske allra främsta instrument i sin högst speciella falsettpipa (inte så mycket Bon Iver, lite mer Prince fast ändå inte helt där) och över trummaskin och KORG-synthar spelar han själv elgitarr på ett sätt som för tankarna till Phoenix och kanadensiska duon Chromeo. En bra kombination om ni frågar mig. Här har ni låten i alla fall, Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere.