djurtube.com

Blog

  • Kite – Cannonballs

    När Kite och Djurtube höll hov på Babar i Tranås den 19 mars var planen att filma konserten och en liten intervju för att sedan ge er, våra läsare, hela rasket. Kite genomförde sin del oklanderligt. Det var, som tidigare konstaterats, en jävla bra spelning. Djurtubes motsvarighet till Bindefeld och Brinkenstierna, Clarksson och Hennart Lyland, spelade skjortorna av Tranåsborna. Tyvärr gick filmdelen lite sämre.

    Vi lyckades i vilket fall få delar av konserten på band och kan idag presentera den första av möjligtvis två av de låtar som vi lyckades fästa på videoband den här magiska kvällen. Efter drygt tre veckor (mycket beroende på att jag i redigeringen lyckats skriva fel år, inte bara en utan två gånger) kan vi äntligen presentera:

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=KtB9nlEtP7A]

    Intervjun då? Ricka och Lådvin gjorde ett tappert försök och intervjun är säkert genial. Tyvärr är det svårt att höra vad som sägs under större delar av intervjun OCH AV HÄNSYN TILL VÅRA HÖRSELSKADADE LÄSARE PUBLICERAR VI NOG INTE VIDEOINTERVJUN. Vi kanske skriver ner de delar vi hör och publicerar det i textform istället. Kanske kommer alla människor att sluta slåss och bara kramas istället.

    Att ljudet från spelningen är så bra kan vi tacka Mats Axfors för. Tack!

    Er tilltänkta vän Roxbert

  • 2’5’0’0’0 – JIHAD!

    Hej. Fancy inledning. Bla bla bla. Pang. På.

    Hej igen. Jag har länge haft ett ingroende hat mot folk som skriver om sitt band.  Nu menar jag inte det band personen i fråga spelar i utan det där speciella bandet man lyssnat på så länge man kan minnas och vet att man aldrig kommer kunna skiljas från, hur mycket hår de än tappar eller hur många donuts de än mölar i sig. Det märks direkt när någon skriver eller pratar om sitt band,  det är nämligen precis samma känsla du får som när du tittar på Amanda från accountings semesterbilder från Mallis där hon varit och upplevt äktenskapsknullande och snorkling med valfri mängd skitungar.
    Men så hatar jag mig själv också…

    Så länge jag kan minnas har min idoldyrkan varit riktad mot The Sisters of Mercy och speciellt personen som haft i princip allt inflytande på bandet under åren, Andrew Eldritch. Det har varit en helt distanslös förälskelse och är nog den första känsla jag minns från min tid jag spenderade som barn.

    Anledning till att jag känner ett behov att skriva detta inlägg är att det verkar som en stor skara där ute missat det kanske bästa(överdrift) som Andrew Eldritch skitit ur sig, sidoprojektet The Sistershoods enda platta GIFT.

    Historien bakom plattan är något komplicerad och det finns många bud och teorier om vad som egentligen hände. Då jag anar att ni inte blir lika våt över detaljer om detta band som undertecknad drar jag den korta versionen.

    Det började när Wayne Hussey från Dead or Alive anslöt sig till bandet 1984. Efter ett tag kände Hussey att han ville ha mer inflytande och började skriva egna texter till bandet. Eldritch, som ansåg att Hussey var en hippiepajas redan från början, vägrade sjunga texterna med anledningen att han tyckte de var  ”löjliga” och ”inte handlade om någonting”. Bråken fortsatte och tillslut splittrades bandet.

    Efter ett tag märkte Eldritch att Wayne Hussey och Craig Adams börjat turnera under namnet The Sisters of Mercy med sitt nya band, något som gjorde honom rasande modell rosen. Juridisk dravvel följde och det hela slutade med att Hussey och Adams nya band istället började turnera som The Sisterhood, ett namn som från början var planerat att användas för TSOMS fanclub.  Det här störde den bittra surgubben Eldritch ännu mer och den här gången hade han inget juridiskt dravvel som stöttade hans rätt till namnet.

    Hmm, vad göra nu?

    Förstå att konflikten är rätt löjlig och det kanske inte är så farligt att två personer du hatar har ett bandnamn som liknar ditt eget ytterst ytterst lite? Nej.

    Slänga ihop ett sketgöbbegäng med musiker du gillar och ge ut en singel under namnet The Sisterhood snabbt som fan och därmed få rätt till det namnet också? Ja.

    Eldritch nybildade The Sisterhood bestod av hans gamla idol Alan Vega från Suicide, Lucas Fox(Motörhead), Patricia Morrison(The Gun club), James Ray(James Ray And The Performance) samt hans egna trummaskin Dr.Avalanche som varit med sen TSOM startade 1980.

    Efter singeln släpptes fick han juridisk rätt till namnet och stämde Hussey på 25000 pund. När ett helt album släpptes kort därefter börjar första spåret med en kvinnoröst som räknar upp summan Eldritch vunnit i rätten. Albumet fick namnet Gift och innehåller ett par ritkigt goa dängor som är fyllda med hat och hot riktade mot Hussey.

    Sugen på att höra hur de låter eller har du tappat manualen till din AK-47? Se nedan.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Vkrs6SEMcUk]

  • 2'5'0'0'0 – JIHAD!

    Hej. Fancy inledning. Bla bla bla. Pang. På.

    Hej igen. Jag har länge haft ett ingroende hat mot folk som skriver om sitt band.  Nu menar jag inte det band personen i fråga spelar i utan det där speciella bandet man lyssnat på så länge man kan minnas och vet att man aldrig kommer kunna skiljas från, hur mycket hår de än tappar eller hur många donuts de än mölar i sig. Det märks direkt när någon skriver eller pratar om sitt band,  det är nämligen precis samma känsla du får som när du tittar på Amanda från accountings semesterbilder från Mallis där hon varit och upplevt äktenskapsknullande och snorkling med valfri mängd skitungar.
    Men så hatar jag mig själv också…

    Så länge jag kan minnas har min idoldyrkan varit riktad mot The Sisters of Mercy och speciellt personen som haft i princip allt inflytande på bandet under åren, Andrew Eldritch. Det har varit en helt distanslös förälskelse och är nog den första känsla jag minns från min tid jag spenderade som barn.

    Anledning till att jag känner ett behov att skriva detta inlägg är att det verkar som en stor skara där ute missat det kanske bästa(överdrift) som Andrew Eldritch skitit ur sig, sidoprojektet The Sistershoods enda platta GIFT.

    Historien bakom plattan är något komplicerad och det finns många bud och teorier om vad som egentligen hände. Då jag anar att ni inte blir lika våt över detaljer om detta band som undertecknad drar jag den korta versionen.

    Det började när Wayne Hussey från Dead or Alive anslöt sig till bandet 1984. Efter ett tag kände Hussey att han ville ha mer inflytande och började skriva egna texter till bandet. Eldritch, som ansåg att Hussey var en hippiepajas redan från början, vägrade sjunga texterna med anledningen att han tyckte de var  ”löjliga” och ”inte handlade om någonting”. Bråken fortsatte och tillslut splittrades bandet.

    Efter ett tag märkte Eldritch att Wayne Hussey och Craig Adams börjat turnera under namnet The Sisters of Mercy med sitt nya band, något som gjorde honom rasande modell rosen. Juridisk dravvel följde och det hela slutade med att Hussey och Adams nya band istället började turnera som The Sisterhood, ett namn som från början var planerat att användas för TSOMS fanclub.  Det här störde den bittra surgubben Eldritch ännu mer och den här gången hade han inget juridiskt dravvel som stöttade hans rätt till namnet.

    Hmm, vad göra nu?

    Förstå att konflikten är rätt löjlig och det kanske inte är så farligt att två personer du hatar har ett bandnamn som liknar ditt eget ytterst ytterst lite? Nej.

    Slänga ihop ett sketgöbbegäng med musiker du gillar och ge ut en singel under namnet The Sisterhood snabbt som fan och därmed få rätt till det namnet också? Ja.

    Eldritch nybildade The Sisterhood bestod av hans gamla idol Alan Vega från Suicide, Lucas Fox(Motörhead), Patricia Morrison(The Gun club), James Ray(James Ray And The Performance) samt hans egna trummaskin Dr.Avalanche som varit med sen TSOM startade 1980.

    Efter singeln släpptes fick han juridisk rätt till namnet och stämde Hussey på 25000 pund. När ett helt album släpptes kort därefter börjar första spåret med en kvinnoröst som räknar upp summan Eldritch vunnit i rätten. Albumet fick namnet Gift och innehåller ett par ritkigt goa dängor som är fyllda med hat och hot riktade mot Hussey.

    Sugen på att höra hur de låter eller har du tappat manualen till din AK-47? Se nedan.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Vkrs6SEMcUk]

  • Papa was a Rodeo

    En låt om kärleken till en lastbilschaufför kan låta banal men har naturligtvis aldrig någonsin varit finare eller mera dödsallvarlig än när Stephen Merritt och hans Magnetic Fields spelade in låten Papa was a Rodeo som går att finna på rätt gamla cd-boxen 69 Love Songs – en samling låtar som inte går att rekommendera nog mycket. För er som inte redan hört den (eller nån annan version, Bright Eyes har bland annat spelat in den) så kan jag väl bara säga att det är ett fantastiskt litet stycke pop, kryddat med briljant lyrik så som refrängen:

    Papa was a rodeo
    Mama was a rock’n’roll band
    I could play guitar and rope a steer
    before I learned to stand
    Home was anywhere with diesel gas
    Love was a trucker’s hand
    Never stuck around long enough
    for a one-night stand
    Before you kiss me you should know
    Papa was a rodeo

    Neh jag tänkte väl det, det här kan ingen värja sig ifrån så ta och plugga igen kakhålet med en öl och lyssna igenom 69 Love Songs och kanske framför allt den här låten tills du inte orkar mera.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8yZ50ptDpuQ]

    /Hennart Lyland

  • BOYGIRLME

    Ni har väl inte suttit och blivit kalla i stjärten nu när solen kikat fram,  tagit en varm öl på en kall mur någonstans,och frusit urinblåsan av er?Hoppas inte. Jag gjorde det lite igår, och hela tiden, hela jävla dagen,hade jag en riktig pärla loopande i huvudet.Vi har varit inne och nosat lite på honom innan, men nu förtjänar han ett uppslag för sig själv.

    För det här är jävligt bra!

    Lyssna på “Drunk with You (we live)” på BOYGIRLME´s myspace

    Sen resten också.

    …och är det inte bra så bör du gå till Optiker Berglund och kolla dina blodvärden.

    Förresten så har RickyMartin gått och blivit gay. Men det tar vi en annan dag för idag är det BOYGIRLME´s dag.

  • Veckans countryballad #10

    Låtom oss väcka countryballaden igen. Nr 10 är en riktigt jävla deprimerande historia. En vildvuxet skäggig Kenny Rogers framför, tillsammans med sitt band The First Edition, låten Ruby Don’t Take Your Love To Town med sådan ömklig röst att du bara vill krama honom. Till en början.

    Kenny har visst varit i Vietnam och fått benen satta ur funktion, nu ska hans tjej in till stan och ligga runt. Kenny motsätter sig detta i all sin ömklighet. Det var ju inte han som startade kriget i Vietnam och han behöver fortfarande lite ömhet. Hon drar ändå och nu blir det obehagligt, han önskar att han kunde nå sin pistol och knäppa bruden, du släpper taget om Kenny och ryggar tillbaka, sa han verkligen det där. Och, det är det som är storheten i denna fantastiska lilla pärla. Den skumma stämningen som smyger sig på. Skägget gör sitt till. Brillorna också. Sen bandet som görs sitt bästa för att försätta dig i något slags skymningsland. Glöm den eventuella bilden av Kenny Rogers som någon slags pensionärs-DonJuan, denna gubben ryggar inte ens för att skriva låtar om gruppvåldtäkt.

    Det finns mycket gött att finna om man kollar runt lite efter tidiga Kenny Rogers & The First edition. Gör gärna det. Medans ni letar ger djurtube veckans countryballad nr #10. Håll till godo.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FwOzyVjswlM&feature=related]

    /nicklas

  • Klibbiga toner, jävla fasoner

    Ofta när jag ser människor på bussen så tänker jag att det här, det här kan ju fan inte sluta lyckligt. Samma sak när jag ser dom på teve, eller i affären, eller i spegeln. Det här kan ju fan inte sluta lyckligt. Så tänkte nog Ronny Åström också med jämna mellanrum.

    Det var längesen jag hörde Ronny Åström första gången. Livet på landet spelades på radio, antagligen inte på P3. Jag raffsade upphetsat ner hans namn på en papperslapp i min dåvarande iver att lägga all världens musik på minnet. Lagra den och plocka fram den när jag lärt mig förstå. Det där spolade jag senare och lyssnar nu för tiden nästan uteslutande på Dylan som vilken trött köttpropp som helst. Well anyway.

    Åström lämnade aldrig mitt minne. Han fanns där och var gång en back LP-skivor stod framför mig så var hans första skiva, Den ensamma människan från -76, som jag letade efter. Med det fullständigt fantastiska omslaget. Men efter Ronny James Dio och Ronny och Ragge var det alltid olycksbådande tomt. Internet började så smått bli fränt på den här tiden, men det enda jag hitta var nån idiot som hade den på kassetband för 100 spänn.

    Till slut fann jag skivan, i Lund. Givetvis i Skåne. Jag slet den ur backen och fumlade upp 80 riksdaler på disken.
    – Jaså du gillar Ronny Åström, sa mannen bakom disken, – Han dog förra veckan.

    Det här kan ju fan inte sluta lyckligt.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=suJKDev6GNQ&feature=related]

    /nicklas

  • Kite kom, sågs och segrade!

    TACK! Det är väl det jag allra helst vill säga just nu efter den fantastiska fredagkvällen då vi tillsammans firade in våren på Babar i Tranås. Den största björnkramen förtjänar Kite som stod för en fullkomligt episk spelning – Nicklas Stenemo sjöng finare än någonsin och Christian “Kitte” Berg visade att man visst kan bli profet i sin egen hemstad. Tack även till Gustaf Lerne som stod för en ljusshow värdig Fever Ray. Och givetvis tack till alla ni som kom och gjorde kvällen till vad det blev. Vi spelade “Hallelujah” och ni drack er fulla. Vi spelade “Rhythm Is A Dancer” och ni dansade er svettiga. Vi spelade “Astro Girl” och tog hem segern, styrde skutan i hamn.

    /Hennart Lyland med vänner

  • Casiomän -om att bli gammal,spela rymdrock och att vara norsk medlem.

    Bara för att ni tänkte så kreativt på förra veckans lilla klurighet, den där om vilken som skulle bort,och som handlade om att Tom Petty aldrig har fått en regelrätt utlösning i en grotta, så bjuder vi på en liten pärla från i november i förra året. Precis som utlovat.  Rätt svar var förstås att det var en jävla skittävling, precis som Idioten gissade på, bra! Här kommer då ett litet tidigt påskbär.

    ———————————————————————————————–

    I november togs sig delar av Göteborgsredaktionen till Malmökontoret för att diskutera ny musik,spela biljard och träffa lite sköna norrmän. Vi lyckades med de två sista punkterna. Den första fick dock byta plats med diskussioner om den musiken vi gillar lite mer än ny musik, gammal musik. Vi var helgen till ära sugna på den mycket fräscha orkestern; CasioKids, som kommit hela vägen från Norge, för att på klassiskt manér underhålla oss stelfrusna svenskar. Trogna läsare har säkert snikat en pik på den mycket lyckade intervjun med Almedal, då var rollerna ombytta, Malmöredaktionen var på besök i Gbg regn och vi lyckades med ungefär tre av två möjliga delar. Då, precis som nu, blev intervjun till en liten mini-orgie i mästerlig journalistisk konst. Den här gången fick vi reda på precis allt vi ville veta. Om Norge.

    Djurtube_1:

    Jag börjar så här, jag tänkte starta ett konstprojekt här i Malmö, jag ska ställa ut bänkar, på olika ställen i Malmö, för att folk ska pussa tänderna istället för att borsta tänderna, man ska mera istället för att borsta tänderna, så sitter man på en bänk så här, och så går det någon förbi, kysser man lite så här. Ja, för att få det mer avslappnat så här.

    Vill ni stödja mig?ni är band?vill ni ge mig pengar?

    Vi tänkte Sverige ska bli större och utvecklas, och just det här med att pussa tänderna kommer idéen ifrån. Vi behöver mer kärlek, jag försökte pussa folk, inte borsta.

    CasioKids: Ja.

    Djurtube_2: Har du en fråga?

    D1: Ja, vill ni stödja mig med pengar?

    CasioKids: Du måste flytta till Norge och söka pengar, då får du jättemycket pengar

    D1:Måste man va norsk medlem för att få pengar?

    CasioKids: Ja i oljefundet.

    D1: Ja men alltså då måste man va norsk medlem, jag bor nästan i Norge, Karlstad liksom.10 mil från norska gränsen, vi åker ju dit ibland.

    CasioKids: Sverige är ju nästan Norge.

    D1:Varför ger inte Norge mer pengar till oss,bara för vi är med i EU?

    CasioKids: Ni borde bli en del av Norge

    D1: Ja men vi hoppas ju på det. Kan vi inte bli en….

    Djurtube_3:Union!

    D2:UNION!

    D1:Pussunion, på den nationaldagen pussas alla

    CasioKids: (mumlar norska obegripligheter, nånting om att vi har varit i union..)

    D2: Men när upplöstes den egentligen?

    CasioKids: Va?

    D2: Nittonhundra…

    CasioKids: Nollsju?

    D2:Nittonhundrasju!

    CasioKids: Fem,nittonhundrafem.

    D1:En till, när kommer Norges Olja ta slut?

    CasioKids: Om cirka 20 år

    D1:Vad gör ni då?

    CasioKids: Då säljer vi solcellspaneler

    D2:Då bildar vi pakt med Sverige igen!

    CasioKids: Då flyttar vi till Sverige, å köper volvo

    D3: Då är ni sånna tunnhåriga som jag, tunnhåriga roadies,som bär instrument

    CasioKids: Det hoppas jag inte

    D2: Om tjugo år måste ju den här synthmusiken dött, då kan ni ju inte leva längre!

    CasioKids: Då får vi börja spela rocknroll

    D3: Rymdrock

    D2: Ja, rymdrock

    D2, D3, eller norrmän: På oljefat

    D1: 70-talet, rymdrock,äääööö, klassiskt, det handlar om sig själv, rymdrock ju.bla bla bla

    D2: Casio Old Kids

    D3: Casio män!

    D1: Casio Outta Space!

    D2:Ska vi avsluta?

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=NOGWjMGDNRM]

    /ricka, Lådvin, Höbbe

  • SUPER!-GEIL!

    Sverige är litet och allt hänger samman. Det är en slutsats man gärna vill dra. Alltid är det nån jäkel som känner nån annan jäkel som varit inblandad här och där. Ni vet väl fan hur det är. Inte minst förhåller det sig så i musikvärlden, där alla verkar ha sovit med alla, samt varit i studion med hälften av dessa “alla”. Om det nu makeade nån sense at all. Ett exempel på detta ges senare i denna post.

    Som alla känner till är det nu bara 7 dagars nedräkning tills dess att synthduon Kite headlinear Djurtube.com på Babar i Tranås. Pojkarna i duon har en gedigen meritlista, Christian Berg har med framgång varit del av band som The April Tears, Yvonne, Strip Music, samt mina personliga favoriter Audionom. Nicklas Stenemo kan stoltsera med namn som Venus Outback, The Mo och Melody Club. Dessutom har Nicklas tillfälligt vickat som basist i The Ark. Det är med andra ord inga duvungar som besöker Tranås den 19/ 3, så PASS PÅ, SOCKENBOR, det kanske inte sker varje helg att artister av denna magnitud besöker landsbygden!

    För att återanknyta till min inledning. På Kites båda skivomslag har gruppen tagit hjälp av mångsysslaren Albert Sjöstam (fö. med rötter i Aneby). Albert i sin tur har tillsammans med Christoffer Fransson (fö. med rötter i Tranås) krautrockgruppen Super!, med sin bas i Gbg, där också Jens Hellqvist bor, som spelar synth på Super!s livespelningar, en man som även han har rötterna i Tranås samt har spelat synth i gruppen Strip Music, där som sagt även Christian Berg i Kite har spelat.

    Hur det än ligger till med släktskapet mellan dessa band och andra band som använder sig av samma musiker, så kvarstår faktumet att fantastisk musik kommer ur båda grupperna. Kite känner väl Djurtube.coms läsare redan till, medan Super! säkert är lite mer okända. Jag ber er att för guds skull lyssna på denna demonstration i hur domedagskraut ska låta. Silverbullits småbröder, Super!

    Kelly Clarksson