Låtom oss väcka countryballaden igen. Nr 10 är en riktigt jävla deprimerande historia. En vildvuxet skäggig Kenny Rogers framför, tillsammans med sitt band The First Edition, låten Ruby Don’t Take Your Love To Town med sådan ömklig röst att du bara vill krama honom. Till en början.
Kenny har visst varit i Vietnam och fått benen satta ur funktion, nu ska hans tjej in till stan och ligga runt. Kenny motsätter sig detta i all sin ömklighet. Det var ju inte han som startade kriget i Vietnam och han behöver fortfarande lite ömhet. Hon drar ändå och nu blir det obehagligt, han önskar att han kunde nå sin pistol och knäppa bruden, du släpper taget om Kenny och ryggar tillbaka, sa han verkligen det där. Och, det är det som är storheten i denna fantastiska lilla pärla. Den skumma stämningen som smyger sig på. Skägget gör sitt till. Brillorna också. Sen bandet som görs sitt bästa för att försätta dig i något slags skymningsland. Glöm den eventuella bilden av Kenny Rogers som någon slags pensionärs-DonJuan, denna gubben ryggar inte ens för att skriva låtar om gruppvåldtäkt.
Det finns mycket gött att finna om man kollar runt lite efter tidiga Kenny Rogers & The First edition. Gör gärna det. Medans ni letar ger djurtube veckans countryballad nr #10. Håll till godo.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FwOzyVjswlM&feature=related]
/nicklas