djurtube.com

Blog

  • Nakna pistolen

    Too $hort har byggt en hel karriär på ämnet och Three 6 Mafia-medlemmen Juicy J var ännu tydligare då han ville ha det ända tills han dog. Det handlar naturligtvis om oralsex. Och inte nån jävla neopolitisk diskussion om huruvida man föredrar att ge eller ta emot det, nej här är det uppenbart, det är mannen som ska få det.

    Monica  Zetterlund, den svenska nationalskalden, var även hon inne på samma spår redan sent på 70-talet, i Hasse och Tage-skrivna låten O vad en liten gumma kan gno. Lösryckta delar av texten lyder som följer; ”man får stå på om man ska få det som man helst vill ha det”, en tydlig uppmaning från Monicas sida, dock utan ge några som helst signaler hur hon egentligen vill ha det, över sig eller vid sidan av? I handen? Ingen vet. Hon fortsätter med att varna för att ”vill du nåt får du inte bara får ligga och glo”, då händer ingenting, det vet ju alla över elva år. ”Pigg och vaken” ska man vara då man ska ”håll igång, och gnugga staken” – ”o vad en liten gumma kan gno”. Jojo mänsan, den blonda negressen från Värmlands huldraskogar visste hur man licked the corn from the cob.

    Nog larvat om det här ämnet, en bra låt är det i alla fall. Som bonus får ni även Too $horts Blowjob Betty och Juicy J’s Gimme head til’ I’m dead.

    /Hennart Lyland

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jeFKaJkc2CQ]
    Monica Zetterlund – O vad en liten gumma kan gno

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=B9wcZome_vo]
    Too $hort – Blowjob Betty

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=4Hq-_VdYfQw]
    Juicy J – Gimme head til’ I’m dead

  • Fråga djurtube

    Vi får in en hel del brev från er läsare och det tycker vi är roligt…
    De flesta av breven handlar om relationsproblem. Folk verkar ha det kämpigt. Vi har det också lite kämpigt ibland men inte med relationer. Av den anledningen ska vi publicera brev från läsare som handlar om problem med kärlek, relationer och sex. Att exempelvis få upp “den” och få till “det”. Sen kommer vi lösa problemet lite smidigt.

    Hej Djurtubegänget,

    Min fru ville skiljas i augusti efter tre år som par, varav två som gifta. Vi har inte bott ihop, jag bor i Småland och hon på Gotland. Våra tid tillsammans var underbar, och det var dags att flytta ihop. Jag sa: ”Efter semestern flyttar jag till dig.” Då var det som att hon fick panik och sa: ”Jag vill nog skiljas.”
    Jag fattade ingenting. Men nu när jag fått lite distans, tror jag att hennes två barn kan vara en orsak. Kanske också otrohet. Många små tecken tyder på det. Jag hittade kondomer under sängen, och hon började smyga med telefonen, skickade och fick sms på nätterna.
    Den enda förklaringen jag fått, är att hon vill vara fri. Jag har åkt ned i djup förtvivlan och vet inte hur jag ska hantera mina känslor. Finns det hopp för oss?

    /”JS”

    Svar från djurtubes relationsexperter:

    Tecken som skulle kunna tyda på otrohet är allvarliga, säger djurtubes relationsexperter. Kanske kan äktenskapet ändå räddas, tror dom.
    – Jag vet inte hur de har gjort för att upprätthålla sina känslomässiga band, men uppenbarligen är det något som saknats eftersom “JS”s fru inte längre vill leva ihop med honom, säger djurtubes relationsexperter.

    Dom tycker att han ska be frun vara ärlig om vad som ligger bakom de nattliga sms:en och kondomerna under sängen.

    – Hur svårt det än kan vara, så måste frun lägga korten på bordet. Om “JS” blir varse det som hänt, kan han lättare förstå fruns beteende. Och i det fall relationen inte går att rädda, underlättar en förklaring åtminstone för honom att gå vidare, säger djurtubes relationsexperter. Kravet på total ärlighet är dessutom högre i ett äktenskap än om man bara bor ihop, tycker dom.

    – Som gift har man avlagt ett löfte som har en djupare innebörd än om man är sambos. I nöd och lust heter det, och just nu är det ”i nöd” för “JS” och hans fru, säger djurtubes relationsexperter.

    Men kanske finns det trots allt hopp för deras relation.

    – Om han får veta sanningen bakom kondomerna under sängen och annat han undrar över, skulle de kunna börja på ny kula ihop. Men det förutsätter naturligtvis att båda vill.

    Djurtubes relationsexperter funderar över om “JS”s äktenskap var så bra som han beskriver det i brevet.

    – Han måste rannsaka sig själv. Hade de det verkligen helt underbart tillsammans?

    När man är kär har man en tendens att bortse från information, förklarar dom.

    – Man ser på sin älskade genom ett positivt filter, och omtolkar beteenden som man egentligen inte skulle acceptera.

    Att hon bor på Gotland och han i Småland kan också ha varit en nackdel, tror djurtubes relationsexperter. Enligt djurtubes relationsexperter uppgav 70 procent av alla tillfrågade gifta par i en studie att närhet och förtrolighet var viktigast för förhållandets överlevnad. Andra studier visar att par som utbyter mycket fysisk beröring upplever mindre stress, blir gladare och har färre konflikter.

    Skulle fruns förklaring inte leda till att “JS” och hon kommer varandra närmre, måste “JS” ta med sig erfarenheterna från sitt havererade äktenskap in i kommande relationer, tycker djurtubes relationsexperter. Men oftast brukar det räcka med att viska några fina saker i örat, bjuda på en näve färska räkor och spela Chicago på en gammal grammofon, låter djurtubes relationsexperter hälsa avslutningsvis. Funkar inte det så är kärringen tyvärr helt hjärtlös.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=j1ykMNtzMT8]

  • Heart Monster Fear Machine

    En offentlig ursäkt till världen. Jag borde skrivit detta för två månader sedan. Men det här är den lilla lilla historien om hur världen skapades.

    Det var en onsdag. En helt vanlig jävla september. Jag steg upp, insåg att jag var en ledig friherre, kokade ett par rejäla koppar ordentligt hästakaffe och klev med rågade steg tillbaka till sängen igen. På vägen plockade jag upp dagens skörd av post som någon stackars underbetald fan med en imponerade tidsprecision levererat fram till min dörr. Jag lovar, hade jag stött på honom där i trappuppgången hade jag skakat hans tass och visat min uppskattning för hans utförda tjänst. Jävla fina de är ändå. i ur och skur och så vidare.Bla bla jävla helvete.

    Mitt i högen av beundrarbrev,räkningar och skräppost,junkmail, låg så en skiva från Lisa Pedersen. Det är den som har med saken att göra. Fan, det är den som är saken. Den som har med detta att göra. Alltså saken som har med saken att göra. Huvudsaken.

    Jag hade redan bestämt mig för att gå på en liten promenad denna ypperligt höstsmaskiga kak-söta skitonsdag . Tyvärr så betyder en promenad inte samma sak i London som låt säga, Tranås. I Tranås går man fem minuter åt valfritt håll och man hamnar alltid utanför civilisationen. Förmodligen växer det ETT träd där, kanske LITE blåbar, kanske sitter det EN uggla och gör någonting fult i ETT förfallet utedass. Sånt gör mig till EN finare människa.

    En promenad i London gör mig det inte.

    Jag började i östra. Jag slutade i västra.

    Musiken hade snurrat klart.jag stannade och insåg att ugglan, träden och blåbären försvunnit.

    Jag saknar blåbären, den gamla pissiga ugglan och trädet. Åtminstone nu vet jag att jag har det nära. Allt det där ligger i min ficka. När jag vill.

    Heart Monster Fear Machine. Det är Lisa Pedersens debutplatta det. Tar du ett kliv rakt in i den möter “Lightblue 83” dig i korridoren. Den hälsar dig godafton och tar din hand. Den följer dig sen för att plocka blåbäret, sitta under trädet och hälsa på ugglan.

    Med “Left Aside” är jag 15 år och dansar improviserad spela-allan-tango med en tjej (som jag senare får (!) ta på brösten på trottoaren) i Parkhallen i Tranås.

    Under “Wide Eye” ligger jag naken utan ett hår på kroppen, en liten liten kille i fosterställning bakom soffan hemma hos mamma och pappa.

    När “Die For You” slukar mig är jag 17 år och full,en sen kväll på väg hem och ritar en pil genom ett hjärta i snön med mitt eget kiss.

    När “Five To One” skivans sista spår rullar, sitter jag på en buss med en easy iron skjorta på väg till kontoret, fortfarande 17 år fast 9 år senare, lite hårigare, lite dummare och undrar om det verkligen ska vara så här. Nu.

    Lisa Pedersen fantastiska debutplatta finns att köpa på Itunes och hos en välsorterad skivhandlare nära dig.

    Det är känslorna i skivan och det faktum att Pedersen,när hon brutalt petar i och gör den fantastiska pianoballaden “Drowning” till en intressant synth-historia,  visar prov på att vara ett stycke galen, som gör att skivan får alla djur av alla möjliga i Djurtubes egna lilla graderingsskala.

    Och med detta för du ursäkta mig. Jag måste ut och cykla.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=w4ounvcfpI8]

     

    /Ricka

  • Bara för att vi kan!

    Är det inte i Stockholm det händer så är det i Tranås, det är tydligt då det imorgon fredag är dags för kapitel sju i framgångssagan Djurtube på Babar. Imorgon är det de lokala supergrupperna Western Punk och Kastanjen som står på scenen och det bör absolut inte någon människa med lite vett och sans i skallen vilja missa. För er som mot all förmodan inte känner till de här bägge akterna följer här en kortare resumé.

    Western Punk (tidigare kända som El Scorchos) är ett band som hållit på länge i Tranås musikliv. Bandet består av Uffe Östergren på sång, Per Franzén på gitarr, Oskar Rosén på bas och Gustaf Lerne bakom trummorna (ibland även blås). Med ena benet i amerikanska alternativscenen där band som Golden Smog och Arcade Fire huserar, och det andra på dansgolvet, skapar de tillsammans musik som kanske framför allt för tankarna till Wilco. En beskrivning som de själva säkert är väldigt nöjda med. Låtar kan ni framför allt hitta via den här länken.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=264I1JOo4-s]

    Kastanjen är ett tämligen nystartat projekt, dock är inte mannen bakom musiken ny i gamet. Bakom micken hittar vi nämligen lego-musikern Mikael Jacobsson, känd från bland annat Degrees och ännu tidigare än så – Tranås-duon Ed. Det är svenska texter över ångestfyllda och massiva ljudbilder, som trots allt fyller en med hopp om en bättre värld, et in Arcadia ego. Som Kastanjen är Micke aktuell med sin första EP MITT I INGENSTANS som du köper genom att maila kastanjenmail@gmail.com. Mer info kan du även hitta på Kastanjens hemsida.

    Speciellt för just denna kväll är att finfina katterna Toril Lindqvist (Alice in Videoland) och Kicki Johansson (The Models) står bakom skivspelarna och väljer skivor. Som vanligt när djurtube.com står som värd kommer ingen bli besviken.

    Peppa med Western Punk och Kastanjen, bjud in era vänner, ta på er de finaste kläderna och drick några glas vin, så ses vi imorgon runt klockan 22:00 på Pub Babar. För mer info, se http://www.facebook.com./event.php?eid=142493009130602.

    /Hennart Lyland

  • Längst bak i klassen

    Från Bernard Purdies klassiska “Purdie Shuffle” till Topper Headons furiöst melodiska dubbelspel i The Clash, och däremellan ”the Human Timekeeper” Al Jackson Jr. Världen har sett många bra trummisar och visst, Killinggänget kanske har rätt i att Neil Peart borde vara etta men det skiter väl jag i. Utan inbördes ordning har ni här min högst objektiva syn på vilka som är de fem bästa trummisarna världen någonsin skådat. Hurra för trumslagaren!

    Al Jackson Jr. (Booker T & The MG’s)

    “The Human Timekeeper” – Al Jackson Jr. var trummis och låtskrivare för legendariska STAX-gruppen Booker T & The MG’s och som mitt i allt virrvarr av instrumentaler ändå lyckades hålla ihop allting. Spindeln i nätet helt enkelt. Nedan: Green Onion och lite söta tjejer.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ar-Z_l907DY]

    Buddy Miles (Jimi Hendrix, Carlos Santana)

    Känslosam trummis som bland annat backat upp Jimi Hendrix och Carlos Santana. På frågan om hur han skulle vilja bli ihågkommen sägs Buddy ha svarat: “The baddest of the bad. People say I’m the baddest drummer. If that’s true, thank you world”. Nedan: cover på Neil Youngs Down By The River.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9eJSDSWi8zM]

    Bernard Purdie (Steely Dan, James Brown)

    Gick ett tag under smeknamnet Mr Groove och det säger väl det mesta. En av de mest ansedda trumslagarna och enligt uppgifter den mest anlitade och inspelade någonsin. Sägs ha haft två skyltar på vardera sida av sitt trumset. På den ena stod det ”You done it”, på den motsatta ”You done hired the hitmaker, Bernard Pretty Purdie!” Nedan: välproducerade Babylon Sisters med Steely Dan.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=e2HvfQtE8CQ]

    Topper Headon (The Clash)

    Tog över trumpinnarna efter Terry Chimes i The Clash, varpå sångaren Joe Strummer yttrat orden ”If we hadn’t found Topper, I don’t think we’d have got anywhere” appråpå Headons betydelse för bandet. Skrev även en del låtar. Nedan: Rock The Casbah, skriven av Topper själv.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=x-LoUGI68rs]

    Mick Fleetwood (Fleetwood Mac)

    Brittisk trummis som höll det enkelt och rent. Klanderfria melodier i ett av de mest fantastiska popbanden genom tiderna. Nedan: en skäggig Mick spelar trummor på Go Your Own Way.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=0GN2kpBoFs4]

    Just utanför de fem bästa hittar man t ex Earl Palmer (Little Richard, Tom Waits), Steve Shelley (Sonic Youth) och Ralph Molina (Crazy Horse).

    /Hennart Lyland

  • Det är roligt att så många ville komma

    Det bästa med tv nu och för alltid är text-tv.
Det ständiga flödet. Ett pixlat informationscentra som
fullständigt skiter i att ändra på sig.
För alla ni som ska vara ball och med i svängen.
Skaffa texttv-appen till era biltelefoner.
Då slipper ni stå med brallorna nere då allt verkligen händer.
Det är här djurtube kommer in. Som den lilla hängbron mellan
 text-tv och internet. 
Vi bestämmer vad relevant musik är och ger djurnytt i realtid, nästan.
Mycken tid går åt till att minska ner texterna till matnyttig
snabb info á la text-tv. Ibland blir det så kortfattat att texten
helt sonika försvinner. Det är så svårt är att förmedla.
Jag är dålig på det. Andra är bättre. 

Nån som kan förmedla känslor är Silverbullit.
Bandet som många anser vara Sveriges genom tiderna mest underskattade band. 
Det finns så mycket att skriva om det här egentligen men jag i och med att
jag inte kan den magiska konsten att förmedla så skiter jag i det.
Det får dom göra själva och dom öser ut den avskalade energin fylld av
kärlek och hat jävligt bra.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ciYwTQtflgo&feature=related]

/Bearfood

  • Det svenska höstmodet

    När jag gick på gymnasiet skrev jag två artiklar till Tranås-Postens ungdomssida Kaktus. Den ena handlade om tidelag och fick en olycklig placering under en artikel om en hästmassös.

    “Jag kan inte gå förbi en häst utan att klämma och känna på den”
    Att ovanstående (ungefärliga) citat var placerat intill artikeln, lika stort som det är skrivet, gjorde inte saken mindre olycklig. Men jag sket i saken, han är ju ändå bara en hand i den fiktiva skräckfamiljen Adams, jag blev lycklig i vilket fall.

    Min andra artikel handlade om höstdepressioner och blev inte en lika stor succé som min första. Hade jag skrivit den idag så hade den sett ut ungefär så här:

    Det största problemet med hösten är att den övergår i årstidernas Hagaman. Vintern. Snart är den i dig vare sig du vill eller inte. Det kan leda till depression.

    För att bli glad på hösten kan man lyssna på musik.  Om man lyssnar på bra musik blir man glad. Om man lyssnar på ett band som heter Vit Päls blir man jätteglad. Vit Päls är ett band som jag inte vet så mycket om. Jag tror att dom kommer från Malmö, dom gör musik med svenska texter. Enligt säkra källor är dom ännu roligare att se live.

    Jag tänkte att jag skulle se dom Way Out West i somras. Det gjorde jag inte.

    Deras ljudbild påminner om Philemon Arthur & The Dungs, texterna är stundtals genialiska, andra stunder bara naiva och deras musik är ömsom gladlynt ömsom ömsint.

    Det enda jag blir ledsen av rörande Vit Päls är att jag aldrig kommer att kunna skriva texter med samma lätta hand som dom. Att skriva en låt om att träffa någon och ta avstamp i Wu Tang Clan. Fan, det skulle jag kommit på.

    Hade jag skrivit den låten hade den tagit avstamp i Onkel Kånkel och varit till bredden fylld av könsord.

    Vit Päls – Nu Var Det I Alla Fall Så

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=GIGarLTGDgU&feature=related] [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kAZH3suilK8]

    Roxbert

  • Sugen på nåt gôtt?

    Blanda ner lite The Rapture och !!! i en mixer av bra kvalitet. Tillsätt ett uns av Kaahs Dom tittar när jag dansar samt ytterligare lite bra musik i form av Caribous Odessa. Servera med 2010 års Aristocats och du är hemma. Bon appetit!

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DhaRkWfaq10]

    Holy Fuck från Toronto gör finfin elektronisk musik och släppte i våras deras tredje och senaste album – Latin – som givetvis finns att köpa hos varenda skivaffär med lite självaktning.

    /Hennart Lyland

  • Sportkeps vs. Håkan och en gris.

    Linköping 101018 kl 16.33. Den utsände djurtubefarbrorn ser sig omkring. Hur hamnade han egentligen här? Femtio meter människomassa ringlandes framför sig – 89% beståendes av kvinnor i dvärgformat och med bubbelgumsluktande munnar – och säkert hundra meter av detsamma bakom sig så kan ju frågan ställas.

     

    Håkan är på besök i domkyrkostaden för att signera sin nya skiva – jag ska hämta en säng och lämna en gris.

     

    Täckmanteln blir att ha med vinylutgåvan av “2 steg från paradise” som kan ha inhandlats bara någon dag före uppdraget på samma plats där signeringen äger rum. Tjejerna bakom börjar frenetiskt tissla och tassla;” – Nu kommer han! -Vem?” frågar någon. Men det är bara ett fan med stort hår. Sen kommer Håkan ut i sin nya sjömanströja och vinkar. Men tjejerna bakom är fortfarande dvärgar och ser inte detta bakom djurtubefarbrorn. Tjejerna framför försöker spela coola men det går ju förstås inte. Nu har dvärgarna även sett att det börjar röra på sig. De undrar om de ska ha autografen på skon eller armen, eller har de kanske råd med singeln? Jag undrar mest varför jag glömde min Ipod?

     

    Tio minuter senare: Djurtubefarbrorn säger: “-Hej Håkan, kul att se dig! ” och tar ett handslag samt lämnar fram täckmanteln för att distrahera. Roligt, säger Håkan.” – “Du borde komma och spela på vår klubb, fortsätter den utsände. -” Va sa du?” säger Håkan. “- Du borde komma och spela skivor på vår klubb, du skulle tycka det var grymt.” “- Jaa, det måste jag” säger Håkan, just på det sättet man säger nånting man inte har funderat igenom alls ” – Jag har med en kompis till dig för att du ska minnas det här”, säger djurtubegubben som nu börjat få de två ”livvakterna” att vrida på sig. Djurtubegrisen räcks över och Håkan blir nu glad på riktigt. “- Åh, vad fin han var, tack!”

    Jag tänker att egentligen vill man ju bara säga: -Jag älskar dig Håkan och ge honom en stor kyss, men det är ju fan också redan gjort. Det skulle förmodligen också gå ifrån att vara en kylig insats (visserligen med stor tveksamhet), till en psykopathandling.

     

    Djurtubes utsände frågar om det är okej att ta ett kort med Håkan och grisen tillsammans för en artikel på fansiten, men det får man inte för livvakterna på 45kg med popskägg, stora glasögon och systemkameran runt halsen, och tar förstås några kort. Nu har dvärgarna bakom glömt bort allt de skulle göra och tittar snett på farbrorn som tog all deras tid med Håkan.

    Jag går ut, tänder ciggen och vänder tankarna mot en säng som inte kommer få plats i bilen.

     

    /Sportkeps

     

  • Han är i mig nu

    Ofta brukar jag jämföra mig med människor som, till skillnad från mig, så att säga slitit sig från pöbelns gråa massa och istället gått i fronten, på gott och ont. Zlatan är ett exempel. Jag läser om Zlatan och tänker att här sitter jag och glor men ändå är vi lite parallella. Och den enda som kan väva samman Zlatans historia med min är ju jag själv. Och den enda historia som inte berättats om Zlatan är ju just den.

    Så där sitter jag och tänker att när Zlatan klackade in målet mot Italien så var jag på Hultsfredsfestivalen, kollade på storbildsskärm och uppfattade att det hände något häftigt och tyckte det var skönt. Hade jag varit nåt att ha hade han kanske tänkt tillbaka att då, när jag klackade in målet mot Italien, så stod Nicklas på Hultsfred och hängde mot en björk, tillsynes i fullständig avsaknad av skelett.  Att rista in ett meddelande i en klippa är antagligen det enda sättet att lämna spår som håller mer än 1000 år (bortsett från Jesus etc.) Om man inte orkar hålla på att karva, eller kanske inte känner att det är så nödvändigt, eller kanske känner att mer än 1000 år känns lite förmätet, då kan man låtsas att man har något med någon som sätter avtryck att göra.
    VILKET JU SJÄLVKLART LEDER IN PÅ HÅKAN HELLSTRÖM (och mig).

    2000:
    Hör Hellström för första gången. Förstår inte grejen. Tar nu genom ett öppet brev avstånd från Winnerbäck och tycker mig gått vidare från det svenska språket och gymnasieångesten. Kallar mig Astral Weeks på Skunk och funderar på att tatuera in Livet är en teater… på latin. Har lyckligtvis och gud ske pris inte råd.

    2001:
    Väger lever som sommarjobb. Gillar Nu kan du få mig så lätt väldigt mycket, när man är på väg hem efter en misslyckad fylla och formulerar en kärleksdikt i huvudet, att skriva när man kommer hem. Då skulle den låta så. Alla dessa fyllor fick en passande låt. Och jag kan inte sluta tänka på att om Jimmy Åkesson hade gått hem och lyssnat på den låten när han var full ung och ledsen, istället för att tänka att det var blattarnas fel att tjejen inte ville ha honom, om han gjort det så kanske det sett annorlunda ut.

    2002-2006:
    Långsamt smyger Hellström in under skinn. Låter det ske. Mognar under denna tid, blir en ståtlig ung man. Testar mustasch för första gången, känner mig uttittad och rakar bort. Låter den ligga i träda tills det blir socialt accepterat (t.o.m. fränt) några år senare.

    2007:
    Ser Håkan på Gröna Lund tillsammans med 100 miljarder skrikande tjejkillar med Beatleskänslor svallande i sina kroppar. Är 26 men känner mig som 62 och skriver till Sanna, min utpost och mailvän på västkusten att “det var ett väckelsemöte och predikanten var god, sånt får det att tåras i en gammal mans ögon”.
    Prövar också att skriva lite egna låtar. På engelska. Blir ganska hyffsat.
    Försöker skriva på svenska. Skiter på mig.

    2008:
    Exil igen, nu i Buenos Aires. Lyssnar på Like A Rolling Stone under hela flygresan dit. How does it feels och så vidare. Men väl på plats lyssnar jag (nästan) uteslutande på Jag har varit i alla städer. Alla dessa resor fick en passande låt. När jag skalade papas och drack mängder av vino tinto, när jag gick runt och hade det allmänt gött (men samtidigt lite behagligt melankolisk av låten) gata upp och gata ner (BA och Norrköping har sina likheter). Känner man att det håller på att bli för mysigt får man plocka ner sig lite. Hellström äger mitt soundtrack till Argentina.

    2010:
    Hör River en vacker dröm och blir bergatagen. Nej, jag vill inte se dig dala. Det är som när man växt ihop på någon och är så tätt inslingrad att man slutat tänka på det. På samma sätt som en kär barndomsvän (som i detta fall inte känner till det) eller ett husdjur, eller en flickvän. Detta är inga personliga åsikter, det är biologi. I runda slängar 49 % av Sveriges befolkning behöver den där rösten för att kunna ge mening åt sina liv ( ca 5,7 behöver Ultima Thule), 6 % kanske vet om det, resten inte, men siffran kommer stiga. Det är inga personliga åsikter, det är ekonomi.

    Jag sätter mina kulor på Hellström.

    /nicklas