Ofta brukar jag jämföra mig med människor som, till skillnad från mig, så att säga slitit sig från pöbelns gråa massa och istället gått i fronten, på gott och ont. Zlatan är ett exempel. Jag läser om Zlatan och tänker att här sitter jag och glor men ändå är vi lite parallella. Och den enda som kan väva samman Zlatans historia med min är ju jag själv. Och den enda historia som inte berättats om Zlatan är ju just den.
Så där sitter jag och tänker att när Zlatan klackade in målet mot Italien så var jag på Hultsfredsfestivalen, kollade på storbildsskärm och uppfattade att det hände något häftigt och tyckte det var skönt. Hade jag varit nåt att ha hade han kanske tänkt tillbaka att då, när jag klackade in målet mot Italien, så stod Nicklas på Hultsfred och hängde mot en björk, tillsynes i fullständig avsaknad av skelett. Att rista in ett meddelande i en klippa är antagligen det enda sättet att lämna spår som håller mer än 1000 år (bortsett från Jesus etc.) Om man inte orkar hålla på att karva, eller kanske inte känner att det är så nödvändigt, eller kanske känner att mer än 1000 år känns lite förmätet, då kan man låtsas att man har något med någon som sätter avtryck att göra.
VILKET JU SJÄLVKLART LEDER IN PÅ HÅKAN HELLSTRÖM (och mig).
2000:
Hör Hellström för första gången. Förstår inte grejen. Tar nu genom ett öppet brev avstånd från Winnerbäck och tycker mig gått vidare från det svenska språket och gymnasieångesten. Kallar mig Astral Weeks på Skunk och funderar på att tatuera in Livet är en teater… på latin. Har lyckligtvis och gud ske pris inte råd.
2001:
Väger lever som sommarjobb. Gillar Nu kan du få mig så lätt väldigt mycket, när man är på väg hem efter en misslyckad fylla och formulerar en kärleksdikt i huvudet, att skriva när man kommer hem. Då skulle den låta så. Alla dessa fyllor fick en passande låt. Och jag kan inte sluta tänka på att om Jimmy Åkesson hade gått hem och lyssnat på den låten när han var full ung och ledsen, istället för att tänka att det var blattarnas fel att tjejen inte ville ha honom, om han gjort det så kanske det sett annorlunda ut.
2002-2006:
Långsamt smyger Hellström in under skinn. Låter det ske. Mognar under denna tid, blir en ståtlig ung man. Testar mustasch för första gången, känner mig uttittad och rakar bort. Låter den ligga i träda tills det blir socialt accepterat (t.o.m. fränt) några år senare.
2007:
Ser Håkan på Gröna Lund tillsammans med 100 miljarder skrikande tjejkillar med Beatleskänslor svallande i sina kroppar. Är 26 men känner mig som 62 och skriver till Sanna, min utpost och mailvän på västkusten att “det var ett väckelsemöte och predikanten var god, sånt får det att tåras i en gammal mans ögon”.
Prövar också att skriva lite egna låtar. På engelska. Blir ganska hyffsat.
Försöker skriva på svenska. Skiter på mig.
2008:
Exil igen, nu i Buenos Aires. Lyssnar på Like A Rolling Stone under hela flygresan dit. How does it feels och så vidare. Men väl på plats lyssnar jag (nästan) uteslutande på Jag har varit i alla städer. Alla dessa resor fick en passande låt. När jag skalade papas och drack mängder av vino tinto, när jag gick runt och hade det allmänt gött (men samtidigt lite behagligt melankolisk av låten) gata upp och gata ner (BA och Norrköping har sina likheter). Känner man att det håller på att bli för mysigt får man plocka ner sig lite. Hellström äger mitt soundtrack till Argentina.
2010:
Hör River en vacker dröm och blir bergatagen. Nej, jag vill inte se dig dala. Det är som när man växt ihop på någon och är så tätt inslingrad att man slutat tänka på det. På samma sätt som en kär barndomsvän (som i detta fall inte känner till det) eller ett husdjur, eller en flickvän. Detta är inga personliga åsikter, det är biologi. I runda slängar 49 % av Sveriges befolkning behöver den där rösten för att kunna ge mening åt sina liv ( ca 5,7 behöver Ultima Thule), 6 % kanske vet om det, resten inte, men siffran kommer stiga. Det är inga personliga åsikter, det är ekonomi.
Jag sätter mina kulor på Hellström.
/nicklas