En belgisk journalist jämförde en gång Neil Youngs gitarrspel med ett konstverk som rör sig med mörka utdragna penseldrag och som genom drömlika pasteller manar fram plötsliga utbrott av färg, varpå han sen frågade om han kontrollerade detta rörelsemönster på samma sätt som de impressionistiska målarna en gång hade gjort i sekelskiftets Frankrike. Neil funderade ett tag innan han kort och gott svarade med ett gällt och sprucket “Yeah”. Här nedan har ni honom med hans kompband Crazy Horse i rackarrökaren Sedan Delivery. Blås på.
Roddy Frame verkar vara en sympatisk snubbe som man vill umgås med. Kanske spela biljard med på en pub i England. Diskutera musik över några öl och lite dart, eller varför inte bjuda hem till föräldrarna? No homo. Och inte nog med det; En gång i tiden var han och hans Aztec Camera det allra finaste som de brittiska öarna hade att erbjuda. Nu är han mest en trevlig snubbe, med kanske världens bästa popröst. Det är bra så.
Solen skiner ute, och enligt TV’s meteorologer så ska åtminstone temperaturen orka sig upp över 14-15 grader. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och tipsa om Carl Wilsons allra första egna bidrag till Beach Boys osinnliga låtskatt, nämligen en låt som heter Long Promised Road och som till slut hamnade på skivan Surf’s Up. Brorsan Carl blev ingen Brian, men skriva låtar kunde han uppenbarligen också i alla fall. Det är inte minst den här masterpiecen ett bevis på, ett soligt stycke musik om att resa sig trots att allt inte riktigt går som man vill.
Utan varning och hänsyn slänger jag upp en redig pilleknarkare till låt – Memory Motel med The Rolling Stones som ja, är kända från Dressman. Sellouts eller ej, en overkligt fin låt är det i alla fall.
241 dollar kostar flygresan från Tom Pettys Gainesville till regnbågens San Francisco, det är inte helt gratis men säkert väl värt pengarna. Under tiden som du sparar varje surt förvärvad krona som inte går till staten kan du passa på att lyssna in dig på ett av stadens allra finaste band – Vue. Ett av otaliga amerikanska band som av en enad kritikerkår höjdes till skyarna under det tidiga 00-talets explosionsartade garagevåg, men likväl det som kanske fortfarande står sig allra bäst än idag. Strokes får ursäkta. Här nedan har ni singeln Hitchhiking, en låt som får en att bli sugen på att ha tighta jeans, paisleymönstrad skjorta och ett par jävligt spetsiga båtar.
Jag flikar in lite blygsamt här, mitt i Nicklas våld, i hopp om att inte sänka kvalitén på den här listan nämnvärt. Det väljer jag att göra med den här gamla fina biten av mannen vars föräldrar gjorde det smidigt för sig i namnvalet – Kristoffer “Kris” Kristofferson. Ett alldeles särskilt tack bör kanske riktas till John Prine, vars låt Grandpa was a carpenter Kris har lånat melodin ifrån, till låten Jesus was a capricorn som också blev titeln på albumet. Fint som en cigg efter kaffet.
Ett av de allra finaste engelska banden i min bok heter Squeeze och härstammar från den brittiska huvudstaden London, nånstans i närheten av Paddington Station. Debuten skedde strax innan mitten av 70-talet, då med diverse singlar och EP’s, medan första albumet inte släpptes förrän 1978. Bandet bestod då av bland andra Glen Tilbrook och Chris Difford som fortfarande är aktiva i bandet. Även radio och TV-profilen Jools Holland fanns då med på ett hörn bakom keyboarden. Med låtar som Cool For Cats, Black Coffee In Bed och Up The Junction (se video nedan) rönte bandet stora framgångar såväl på de brittiska öarna som på andra sidan Atlanten, även om det riktigt stora genombrottet aldrig riktigt kom.
Bra popmusik är det i alla fall, och givetvis förtjänar de en plats på vår eminenta lista över de de 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin.
Kuriosa 1: I sitt bagage har Squeeze förutom en rad briljanta album, den i sammanhanget usla skivan Così Fan Tutti Frutti. En slags bisarr Göteborgsk ordlek på Mozarts berömda opera i en Bruno Wintzell-tappning. Om man nu vill.
Kuriosa 2: Squeeze har under deras verksamma period bytt medlemmar lika ofta som en normal människa byter kalsonger. Se bilden nedan. Det är tidschemat för de olika medlemmarna, inte ett Pet Shop Boys-omslag.
Putsa bootsen och borsta rent din allra bredaste stetson, ikväll kommer Dale Watson, en av countryns allra finaste till stan.
Det är Club Nuggets som arrangerar konserten på Scandic Grand Central i Stockholm och för ett par timmars hästjazz får du hosta upp 0 kronor. Yes ni hörde rätt. Hur det går ihop sig? Fråga inte mig, men fantastiskt är det. Mellan klockan 20 och 02 kan den som vill höra det allra bästa från country, blues och bluegrass spelas ur högtalarna, och nånstans kring klockan 22 förväntas Leland Palmer-kopian Dale Watson kliva på scenen.
Ibland försöker jag föreställa mig hur George Jones har det kring jul.
Han har inte haft det så lätt alltid den gode George. Sprit, droger och kvinnor har varit alltför tunga laster i hans liv, ungefär i den ordningen, och det är inte utan att man unnar honom all den julefrid och festive spirit som går att uppbringa såhär kring några av de allra mörkaste dagarna på året. Jag hoppas att han sitter i sin allra skönaste fåtölj, med fötterna uppsparkade på det tillhörande fotstödet, och sippar på en liten varm tranbärsdrink medan hans fru Nancy kliar honom i nacken. Runt honom sitter hans barn Susan, Jeffrey, Bryan och Georgette och äter nötter och dricker toddy. “Det är så här livet ska vara” tänker han nog samtidigt som den här låten spelas i bakgrunden.
Med ytterligare någon veckas tid för kontemplation och fundering inser jag nu att min årsbästa-lista var alltför grund. Frank Ocean saknades, Trey Songz var inte heller med. Jamie XX’s samarbeten med nyss avlidne Gil Scott-Heron som t ex I’ll Take Care Of You förtjänar ju såklart en omnämning, den kommer nu istället, sent omsider. Svenska Duvchis superhit Turtleduvs? Visst, den också. Allra finast i år var dock comebackande Cassie med dansgolvssmäktande balladen Radio, här tillsammans med New Yorks Fabolous.
Textrader som “I used to hear songs from TLC and Destiny’s Child too / Xscape and Total had a couple songs about you / Seems that you’re old news, now I wrote one too / I should have learned from all the songs” är svårsmälta. Framför allt framförda på Cassies oefterhärmligt svala sätt.
