Author: Gustaf

Jag var själv på Kulturhusets tak för ett par veckor sen, och såg och hörde Stockholmsbandet NATTEN där och då framföra några av sina nya låtar från kommande EP’n Evela. Och nya låtarna, hur låter det? Som vanligt är det smått fantastisk psykonautdisko som står på menyn när NATTEN bjuder in till spis. Nya titellåten Evela inleder med en loopad sampling, i bakgrunden hörs trumpeten på avstånd, för att sen ta över mer och mer samtidigt som loopen försvinner. Basen går igång. Det är mörkt och dansant, och vi känner igen oss. Välkomna tillbaka NATTEN. Ni har varit både saknade och efterlängtade, men ändå alltid närvarande.

Ovan kan ni lyssna på några av de nya låtarna, och via den här länken kan ni se finfina videon till nya låten Framtiden (den gör sig bäst i fullskärm, därav länken). Mer information om NATTEN hittar ni för övrigt lämpligast via deras Facebook-sida.

Levon Helm växte upp i Elaine, Arkansas, några timmars bilresa söder om Memphis, Tennessee. Som ung grabb jobbade han som water boy på sin fars bomullsfarm. Fram och tillbaka sprang han mellan fälten och gårdens vattenpump, och gång efter gång kom han till de varma arbetarnas undsättning.  Huruvida det har påverkat hans låtskrivande låter jag vara osagt, men en fin uppväxt var det i alla fall. Jag älskar Levon så himla mycket, därför vill jag att ni ska ta er tiden att lyssna på låten här nedan. En riktig pärla från hans självbetitlade album från 1982. Låten heter för övrigt Get Out Your Big Roll Daddy.

Strax innan The Go-Betweens splittrades 1989 släppte bandet, med Robert Forster och Grant McLennan i spetsen, singeln Was There Anything I Could Do? Med på sjutumssingeln låg b-sidan Rock And Roll Friend. Om texten handlar om uppbrottet mellan de två genierna låter jag vara osagt men historien gör knappast låten sämre. Att sluta med flaggan i topp brukar man säga; Jo tack.

I runda slängar är det nu 83 timmar till dess att Bruce Springsteens och hans E Street Band kliver på Ullevis scen och förhoppningsvis levererar ännu ett stycke arenarock-magi. Dessa timmar tänker jag spendera hemma på kammaren, och på jobbet, lyssnades på så mycket raggarmusik jag bara kan, förslagsvis nåt i stil med Seaside Bar Song. Vi ses väl där? Det hoppas jag. I jeansshorts.

Igår var jag och såg Paul Simon i Globen. Scenen var fylld med folk; afrikanska män i vita skor och färgglada skjortor, gitarrister med vida byxor och stråhattar, och inte minst en liten 70-årig gubbe från Queens, New York. Allt var fan strålande och förutom att spela sina egna låtar framförde han även den här lilla instrumentala pärlan från Chet Atkins. Wheels heter den, och kommer förgylla åtminstone 2 minuter och 32 sekunder av era liv, om ni så vill.

Året var 2001 och det hade hunnit gå fyra år sen Prefab Sprout släppt sin senaste platta Andromeda Heights. Folk längtade, otåligt. En väntan som skulle komma att visa sig vara väl värd, även om det inte alls blev vad fansen hade väntat sig. Den högt emotsedda uppföljaren blev till ett cowboy-epos och fick titeln The Gunman and Other Stories. Ett utlopp för sångaren Paddy McAloons westernintresse, ett lassokast från Newcastle upon Tyne hela vägen runt hans drömmar om den amerikanska prärien, de tomma barerna och kanske en och annan skål bönor. En förjävla bra platta är det i alla fall och likt många av er andra när jag samma drömmar som Paddy, därför känns det ibland skönt att ha den nära. Skivan, sin revolver och en flaska whisky.

När delar av Djurtube åker tillbaka till 1995 och ser Stone Roses spela upp tsunamivågor på Hulingen i Hultsfred har jag bestämt mig för att stanna hemma i Stockholm och slicka såren, göra mig redo inför några veckors semester och innan det, ett blött midsommarfirande. Som en del av denna mentala uppbyggnad blir spelningen med Tom Petty & The Heartbreakers i Globen på torsdag en viktig pusselbit. Förväntningar? Att han spelar miljarder hits och att hans hår ser fortsatt mjukt ut. Låten Square One från hans soloskiva Highway Companion är en underskattad liten pärla som vi knappast kommer få höra på torsdag, men likväl här nedan.

Vare sig du älskar med din fru, gråter ut i ölen eller cruisar i din bil med armen utanför fönstret en varm sommardag är den här låten helt perfekt att ha i bakhuvet. Isaac Hayes, en av de riktigt stora.

Psykedeliakrautrockarna Can från tyska Cologne släppte många bra plattor, men frågan är om de inte med Tago Mago från 1971 slog huvudet på den lilla spiken. Den som är allra svårast att träffa, men där belöningen blir tusenfalt åtminstone för lyssnaren. Deras låt Halleluhwah från nyss nämnda platta tillhör med allra största säkerhet nån av de 40 000 miljarder bästa låtarna i någonsin, och den är dessutom väldigt lång så det göttiga inte tar slut.