Första gången jag såg Les Big Byrd var på ett mörkt och svettigt Marie Laveau nån gång förra vintern. Som av en händelse hade jag dansat mig ända längst fram till DJ-båset och scenen (ni som varit där vet hur det ser ut) precis lagom till dess att Les Big Byrd skulle göra ett på förhand oannonserat framträdande. En halvmeter ovanför dansgolvet på den lilla scenen uppenbarade sig helt plötsligt tre parkasklädda figurer med luvorna uppdragna och blinkade stunner shades för ögonen. Längst bak satt en trummis som redan hade börjat stampa takten. En bas började spela med, tätt följt av en gitarr, och så en synth. Bakom instrumenten stod då som nu Jocke Åhlund (Teddybears Sthlm, Caesars Palace), Nino Kellers (Caesars Palace), Frans Johanssons (Fireside) och Martin Ehrencrona. Alltså inga duvungar, men det visste jag inte just då. För mig var bandets identitet just då okänt. Det var monotont, drivet och hypnotiskt. Ett i min bok lika enkelt som framgångsrikt recept till bra musik. Jag föll pladask.
Här nedan har ni ett rätt uselt liveklipp av bandets stora hit Zig Smile, ett klipp som ändå ger en rätt bra bild av hur de funkar på scenen.
Mycket vatten har passerat under broarna och jag har sen den första gången lyssnat på deras musik otaliga timmar, dock inte sett bandet live, trots otaliga spelningar under sommaren och hösten, framför allt här uppe i Stockholm. Ikväll finns dock chansen att se dom på nytt, i Stockholm, på Fotografiska museet där spelar tillsammans med nya pressfavoriterna Samling på WWDIS klubb. Biljetter köper man via den här länken.