Djurtube är återigen i framkanten av i det svenska multimediala åsiktsmaskineriet. Den här gången är det Aftonbladets Johanna Frändén som har har tagit en paus från att rapportera fotboll och istället har valt att vidarefordra djurtubes åsikter (och här) om en före detta svensk house trio.
Krönikan innehåller även en hel del underhållande iakttagelser om Sveriges senaste (tyvärr inte före detta) riksdagsparti.
För detta så utses härmed Johanna Frändén till veckans hedersdjur! Grattis!
När det vankas gamla fina storhetsartister så vet man aldrig om de kommer kunna leverera. Jag har aldrig fått chansen att se The Cure tidigare och det känns delvis som att det är därför jag är här.
Kort och gott så var spelningen helt fantastisk.
Smith sjunger sångerna som om det inte finns någon morgondag. De tunga mörka tonerna är som ämnade bara för mig. Spelningen var lagd sent framåt 01. Och musiken hamnar i sin rätta miljö i den svenska sommarnatten. Efter Just Like Heaven, Lullabies och Pictures of You så är jag i extas. Jag känner mig helt upprymd. Bandet slutar aldrig spela men även om folk inte vill gå hem så har publiken halverats efter den 2.5timme långa spelningen. Vi lämnade konserten i morgonljuset till tonerna av Boys Don’t Cry. 10 solar av 10 möjliga
/Marco
För er som är lyckligt ovetande om dom så är far & son ytterligare en av dessa maskinenliknande akter. Eller för att använda andra ord, tre Malmö-miffon med nån form av ghettokomplex. Djurtubes utsända satt och jobbade i pressområdet och kunde inte låta bli att höra eländet.
Vi vill verkligen påpeka att vi inte vill moralisera mot texter om droger, men det var inte direkt Lucy in the sky With Diamonds. Rader som ‘LSD, mitt hjärta det bankar…’ kommer knappast gå till historien som några lyriska mästerverk.
Se till att hålla er borta, alternativ beväpna er med molotov cocktails och dartpilar om ni skulle råka hamna i närheten av deras spelningar i sommar.
I morse vaknade vi upp med en ganska påtaglig huvudvärk men även med minnet av en grym spelning. När man sedan läste recensionerna från olika tidningar undrade man om man verkligen varit på samma spelning. Utan att hänga ut några namn kunde man läsa om Ian Browns falsksång och att Stone Roses jammade sönder spelningen, varav det sistnämnda är kanske den mest provocerande åsikten jag hört.
Ian Browns sång lät förvisso förjävligt i början, som på så många andra spelningar han gjort, men det blev bättre ju längre spelningen gick och det förstörde absolut inte känslan av att se ett legendariskt band. Ian Brown kan sjunga väldigt vackert i vissa stunder, helt förjävligt i andra.
En sak som är säker är dock att det finns få artister som någonsin haft samma star quality, någonting som man inte lägger samma vikt vid i tider som prioriterar transparens och ödmjukhet. Jammandet på Fools Gold och I am the Resurrection var gudomligt och det är sådana partier som gjort att Stone Roses fått den kultstatus de har i dag.
The Stone Roses kändes inte som ett par gamla gubbar som körde en reunionturné, det kändes som Stone Roses. Förhoppningsvis kan vi säga samma sak om The Cure i kväll.
Artist: French Films
Plats: Yellow stage
Publik: Proppfullt
Bäst: You don’t know
Sämst: Den övernitiska vakten
Djurtube är extremt stolta att så många anammade uppmaningen att se French Films konsert tidigt på eftermiddagen. Konserten började ungefär en halvtimme efter utsatt tid pga lite teknikstrul vilket gjorde att den krockade helt med några fjantiga björnar på en av de större scenerna. Trots detta var gula scenen (f.d. Stora dans inte teaterladan) totalt proppfull av en väldigt entusiastisk publik. En av djurtubes utsända blev tilltog med motad vid entrén, men visade snabbt upp sina credentials och blev insläppt.
Konserten bjöd på en blandning av låtar från senaste skivan, Imaginary Futures, och äldre material och ett par helt nya spår. Den finska kvintetten gav verkligen allt från första takten till den sista och publiken var med direkt, ibland till och med för intensivt när en övernitisk vakt drog ner reglagen på mixerbordet och började läxa upp den buande skaran för ett par crowdsurfningsincidenter. Enligt Djurtube var detta en grav överreaktion, men bandet startade snabbt upp igen och festen kunde fortsätta. Kortfattat kallar vi det en mycket bra start på årets festival. Nu, uppladdning inför Stone Roses.
“They’re raping him!” skriker barnen i South Park efter att ha ha sprungit ut från den senaste Indiana Jones filmen, och bestämmer sig till slut för att få George Lucas och Steven Spielberg arresterade för våldtäkt. “We caught them raping a storm trooper” säger polisen när filmskaparna har gripits.
På samma sätt har jag lust att springa från kontoret och skrika “They’re raping him!!!” så hela Stockholm kan höra, efter att ha hört första spåret på Lulu, det nyligen släppta samarbetet mellan Lou Reed (Rock-ikon och king of New York)…
…och Metallica (tidigare trash-ikoner, numera fotnot i svenne-musik-historien)…
…men det skulle ändå innebära att Lou är helt ovillig. Känns snarare som om Metallica gör en “Assange” och forcerar till sig lite oskyddat “sex-by-surprise” när dom väl fick hem Lou efter Rock n Roll Hall of fame galan 2009.
(Rekommenderar att stänga av högtalarna innan ni ser på klippet)
Första spåret börjar ändå inte helt illa. Lite Guns n’ Roses doftande 12-strings och Lou’s släpiga stämma. När man väl lyssnar på texten så försvinner all respekt, eller vad sägs om “I would cut legs and tits of when I think of Boris Karloff and Kinski in the dark of the moon…”. Sen efter 51 sekunders så dyker dessutom bandet in och förstör det lilla som var kvar av en. Efter det finns det ingen räddning, resten av skivan är i stort sett bara en upprepning av samma koncept, några enstaka passager med lite soft Velvet Underground-liknande semi-psykedeliskt plinkande som abrupt avbryts av överdistade gitarrer och alltför ambitiöst trummande.
På flera spår, kanske framförallt Mistress Dead, så känns det som om Lou har spelat in en låt, och Metallica en annan och sen har nån upptjackad producent fått för sig att merga ihop låtarna, och sen bankat till Lou i bakhuvet med en stekpanna så han har legat i koma tills skivan släpptes.
På några enstaka spår så är behovet att slänga iPhonen i Mälaren inte riktigt lika stort, en låt som Iced Honey hade kunnat platsa som ett album-spår eller B-sida med ett annat kompband. Man ska dock inte enbart skylla på Metallica, Frustration till exempel, hade nog kunnat anses vara en helt acceptabel Metallica-låt utan Lou’s insats.
Jag har väldigt svårt att tro att varken Lou’s eller Metallica’s fans tycker det här samarbetet var någon vidare idé. Lou borde göra det han gör bäst, bara hänga i New York och vara allmänt kylig och Metallica borde ha lagt av när Berlinmuren föll.
Bästa spår: Iced Honey
Sämsta spår: Resten
Det slutade så regna kring 2-snåret inatt och när hammaren slog ner i husvagnen så sken solen utanför och himlen var knallblå. Sen kom molnen men regnet verkar inte komma. Än.
Primal Scream gjorde gårdagen till ljuv trots pissvädret. Senast jag såg dom var på Way Out West men det var liksom ett hål där det borde varit en tjock svart kvinna. Igår var hon på plats och fyllde ut hela scenen. Det var fan perfekt. Fördelen med den skrala publikansamlingen är att man inte automatiskt förpassas till ytterområden om man är sen till konserten. Igår kunde man stillsamt traska så långt fram att man nästan kunde stryka vecken på Bobby Gilliespies sliverskjorta.
Bäst igår var Higher Then The Sun, Come Together och Loaded. Att spela hela skivor från start till stopp på scen är en vansklig business. Men med en så briljant skiva som Screamadelica går det utmärkt. Om jag fick en önskan skulle jag inte önska en 30 centimeter lång pianist utan hela XTRMNTR.
Idag blir det mellandag. Imorgon också kanske. Jag är ju fan 30 år.
Det blir Titanic-imma på rutorna när skivan börjar gå runt i spelaren. Leo Dicaprio och Kate Winslett dönar på varandra på båten. Ass & Frenchmens skiva One Night In Paris dönar på mig på Hallandsgatan. Den gör kaoz av mig och lämnar mig till polisen. Utan huvud.
Det är extremt mycket kön i A&TF. På en könsgraf befinner sig Ass & The Frenchmen på en åtta. Det jag försöker säga mellan flämtningar är att detta är rövmytologiskt bra. Vi har en tradition att lyfta fram våra vänner, hade det varit politik hade det kallats svågerpolitik. Men nu handlar det snarare om välgärning. Inte för dem vi skriver om utan för de som råkar upptäcka banden. För dig. Vi finns här för dig. Du är vår vän och vi vill aldrig göra kaoz av dig. Aldrig lämna dig till polisen utan huvud. Aldrig.
Upptäck Ass & The Frenchmen och deras skrotiga svängar. En blandning mellan Nirvana, Lady Gaga, Tom Waits och Axels Tivolli efter mörkrets inbrott precis innan en fet kvinna med vårtor i hela ansiktet kastar innehållet i en rykande kittel efter dig, bara för att du försöker bryta dig in i till chockladhjulet. Men kompis, allra helst ska du pallra dig iväg och se dem live. Köp skivan på Rock n Roll Glamadoll i Jönköping (http://rocknrollandglamadoll.se/) eller kontakta Asslan Höek för mer info.
/nicklas
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ZT5nE9OrOOE]
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=oQOvmAsWaJc]