Djurtube är återigen i framkanten av i det svenska multimediala åsiktsmaskineriet. Den här gången är det Aftonbladets Johanna Frändén som har har tagit en paus från att rapportera fotboll och istället har valt att vidarefordra djurtubes åsikter (och här) om en före detta svensk house trio.
Krönikan innehåller även en hel del underhållande iakttagelser om Sveriges senaste (tyvärr inte före detta) riksdagsparti.
För detta så utses härmed Johanna Frändén till veckans hedersdjur! Grattis!
Djurtube bryr sig fortfarande inte.
http://www.rollingstone.com/music/news/swedish-house-mafia-our-next-tour-will-be-our-last-20120623
Djurtube bryr sig inte alls.
För er som är lyckligt ovetande om dom så är far & son ytterligare en av dessa maskinenliknande akter. Eller för att använda andra ord, tre Malmö-miffon med nån form av ghettokomplex. Djurtubes utsända satt och jobbade i pressområdet och kunde inte låta bli att höra eländet.
Vi vill verkligen påpeka att vi inte vill moralisera mot texter om droger, men det var inte direkt Lucy in the sky With Diamonds. Rader som ‘LSD, mitt hjärta det bankar…’ kommer knappast gå till historien som några lyriska mästerverk.
Se till att hålla er borta, alternativ beväpna er med molotov cocktails och dartpilar om ni skulle råka hamna i närheten av deras spelningar i sommar.
Artist: French Films
Plats: Yellow stage
Publik: Proppfullt
Bäst: You don’t know
Sämst: Den övernitiska vakten
Djurtube är extremt stolta att så många anammade uppmaningen att se French Films konsert tidigt på eftermiddagen. Konserten började ungefär en halvtimme efter utsatt tid pga lite teknikstrul vilket gjorde att den krockade helt med några fjantiga björnar på en av de större scenerna. Trots detta var gula scenen (f.d. Stora dans inte teaterladan) totalt proppfull av en väldigt entusiastisk publik. En av djurtubes utsända blev tilltog med motad vid entrén, men visade snabbt upp sina credentials och blev insläppt.
Konserten bjöd på en blandning av låtar från senaste skivan, Imaginary Futures, och äldre material och ett par helt nya spår. Den finska kvintetten gav verkligen allt från första takten till den sista och publiken var med direkt, ibland till och med för intensivt när en övernitisk vakt drog ner reglagen på mixerbordet och började läxa upp den buande skaran för ett par crowdsurfningsincidenter. Enligt Djurtube var detta en grav överreaktion, men bandet startade snabbt upp igen och festen kunde fortsätta. Kortfattat kallar vi det en mycket bra start på årets festival. Nu, uppladdning inför Stone Roses.
Portarna till festivalområdet öppnades för bara en stund sedan och ännu har vi i Djurtubecrewet inte mycket att rapportera om. Jag vet inte exakt antal sålda biljetter i år men det märks redan att den yngre publiken hittat tillbaks till Hultsfred och det är bara ett minne blott att festivalen haft svikande publik ett par år tillbaka. Med akter som Stone Roses och The Cure kan det inte bli om än bättre än förra årets höjdpunkt med Primal Screams Screamadelicaspelning.
Man kan ju tänka sig att dessa dragplåster söker den lite äldre publiken men att döma av festerna på campingen igår så kändes hela området som ett enormt studentparty. Nu sitter vi och laddar med varsin GT och ska så småningom bege oss till French Films som första spelning. På återseende.
/Marco
Vi fortsätter upp-peppandet inför festivalen med nästa tips. Först ut på Green Stage (f.d. Hawaii) är i år New Jersey-kvartetten Gaslight Anthem. Här bjuds på bredbent amerikans rock. Punkt!. Behöver inte vara svårare än så, bara man gör det bra.
Här kommer ett smakprov från en konsert i vintras i deras hemstat. Om ni håller utkik riktigt noga så kanske ni ser en annan av New Jersey’s stoltheter som gör ett gästspel.
http://www.youtube.com/watch?v=CMmJ7p_tCw8
//Bananqvist
Vi öppnar rapporteringen från årets Hultsfredsfestival med ett tips så här en vecka i förväg. Tidigt på torsdag eftermiddag, 14:30, kliver finska French Films upp på Gula scenen (som kan vara nya namnet på Teaterladan). För alla er som har The Cure som huvudattraktion eller som helt enkelt är sugna på lite monoton men samtidigt melodisk pop är detta en akt som inte bör missas.
Här är ett smakprov:
Ses där
//Coolbom
“They’re raping him!” skriker barnen i South Park efter att ha ha sprungit ut från den senaste Indiana Jones filmen, och bestämmer sig till slut för att få George Lucas och Steven Spielberg arresterade för våldtäkt. “We caught them raping a storm trooper” säger polisen när filmskaparna har gripits.
På samma sätt har jag lust att springa från kontoret och skrika “They’re raping him!!!” så hela Stockholm kan höra, efter att ha hört första spåret på Lulu, det nyligen släppta samarbetet mellan Lou Reed (Rock-ikon och king of New York)…
…och Metallica (tidigare trash-ikoner, numera fotnot i svenne-musik-historien)…
…men det skulle ändå innebära att Lou är helt ovillig. Känns snarare som om Metallica gör en “Assange” och forcerar till sig lite oskyddat “sex-by-surprise” när dom väl fick hem Lou efter Rock n Roll Hall of fame galan 2009.
(Rekommenderar att stänga av högtalarna innan ni ser på klippet)
Första spåret börjar ändå inte helt illa. Lite Guns n’ Roses doftande 12-strings och Lou’s släpiga stämma. När man väl lyssnar på texten så försvinner all respekt, eller vad sägs om “I would cut legs and tits of when I think of Boris Karloff and Kinski in the dark of the moon…”. Sen efter 51 sekunders så dyker dessutom bandet in och förstör det lilla som var kvar av en. Efter det finns det ingen räddning, resten av skivan är i stort sett bara en upprepning av samma koncept, några enstaka passager med lite soft Velvet Underground-liknande semi-psykedeliskt plinkande som abrupt avbryts av överdistade gitarrer och alltför ambitiöst trummande.
På flera spår, kanske framförallt Mistress Dead, så känns det som om Lou har spelat in en låt, och Metallica en annan och sen har nån upptjackad producent fått för sig att merga ihop låtarna, och sen bankat till Lou i bakhuvet med en stekpanna så han har legat i koma tills skivan släpptes.
På några enstaka spår så är behovet att slänga iPhonen i Mälaren inte riktigt lika stort, en låt som Iced Honey hade kunnat platsa som ett album-spår eller B-sida med ett annat kompband. Man ska dock inte enbart skylla på Metallica, Frustration till exempel, hade nog kunnat anses vara en helt acceptabel Metallica-låt utan Lou’s insats.
Jag har väldigt svårt att tro att varken Lou’s eller Metallica’s fans tycker det här samarbetet var någon vidare idé. Lou borde göra det han gör bäst, bara hänga i New York och vara allmänt kylig och Metallica borde ha lagt av när Berlinmuren föll.
Bästa spår: Iced Honey
Sämsta spår: Resten