Under en längre tid har jag närt en längtan efter att få skriva roliga krönikor. Sådana som får dig att tänka lite extra kring något, sådana som börjar någonstans, som tar ut svängarna, går på tivoli, äter skaldjur tillsammans med painriche och aioli, bara för att i slutet knytas ihop i någon älskvärd precis-så-där-är-det-slutklämm. En text om någonting lite ovanligt som hänt upphovsmannen. NÅGONTING ANNORLUNDA. En sån skulle jag vilja skriva. Det finns bara ett problem, INGENTING ANNORLUNDA händer i mitt liv.
Så, jag bestämde mig en skön(t) dag i solen för att hitta på en trevlig liten historia. Det gick inget bra.
Jag cyklade till parken, köpte en öl och satte mig för att kolla på lite äckelhundar som gjorde fula grejer med varandra. Det gjorde de. Min mp3:a spelade Golden Smog – Long Time Ago från Another Fine Day. Jag tänkte mig en liten historia om hur en i horden av heta singelmammor i parken bröt sig ur flocken och närmade sig mig med tysta steg, ställde sig över min späda kropp och med skorrig röst viskade: -Är det lugnt om jag slår mig ner och pratar snusk med dig medan mitt barn leker med några andra arbetsskygga ungar borta vid fontänen? Äckelhundarna blev snabbt ett relativt ointressant ämne så jag lyssnade med hela mitt hjärta på mamman när hon pratade snusk med mig. Den fagra kvinnan pratade rock n roll också, hon kunde allt om rock n roll. Hon frågade vad jag lyssnade på, Golden Smog sa jag. Hon var så vis. Jag var så korkad. Jag har talat med Gary Louris, sa jag. Han gillade Golden Earring. Jag har legat med Gary Louris, sa mamman. Det har du så fan heller, sa jag. Jo det har jag, sa mamman. Sen gick hon, hennes barn hade satt en fjäderboll i hatten och kunde inte få luft. Det tyckte jag va lika bra det.
Den enda låten med Bomtown Rats som jag har på min ämpeetre gick igång. She’s So Modern. Tänkte att den nog handlade om den ensamma mamman. Men den handlar nog i dag om Bobs dotter, Peaches. Jag vet inte. Persikomamman.
Jag har egentligen aldrig brytt mig speciellt om Boomtown, tror det har att göra med att Bob dödade Michael Hutchence…Jag gillade aldrig det. Någon som jag inte heller gillar speciellt mycket är just Peaches. Frukten har jag inget emot, den gillar jag hyfsat mycket, det är personen Peaches som jag inte har mycket till övers för. Min tvivlande ställning till Per Sikan är endast baserat på hennes tv-program. Världens sämsta tv-program. Om du inte har sett hennes OMG with Peaches Geldof, gör det inte, du kommer aldrig bli den (En)samma(mma sökes). Jag tänkte ändå en runda på Peaches, jag har ju faktiskt sett henne på biljardklubben. Tänk om jag fick se henne i dag, här i parken, det hade ju varit en perfekt avslutning på en krönika.
Jag gick från parken, det var inte så kul att hitta på historier längre. Framförallt inte om Peaches Geldof. Vårsolen smekte fortfarande hustopparna när jag stod i korsningen med min flickvän pappas mountainbike och såg avspänd ut. Det kom ett gäng prickigakjolar-tjejer gående mot mig, jag såg ännu mer avspänd ut, den ena tjejen gav mig en blick som sa att hon ville veta mer om mig och min flickvän pappas cykel. Det var Peaches Geldof i prickekorvkjol. Prickig korvkjol.
