djurtube.com

Category: Djurtube: Bloggen

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #7

    När jag var liten hade jag en favorit bland musikvideos. En video som min storebror hade spelat in på en VHS-kassett som vi spelat fram och tillbaka så många gånger att det ibland kändes som om bilden skulle hoppa ur rutan och aldrig mer komma tillbaka. Det var jag väldigt orolig för. Musikvideon var den till Neil Youngs fantastiska Harvest Moon. Neil var jag aldrig orolig för, han verkade ha det så bra. Kär och allt, och slapp sopa golvet gjorde han också.

    Förresten är det här fortfarande min favorit bland musikvideos. Och förresten är jag fortfarande liten.

  • Farväl Arvika

    Med irländska giganten Aphex Twin, norska Röyksopp och tyska Digitalism tillsammans med svenska affischnamn som Slagsmålsklubben, The Concretes och Djurtube-bekanta Kite lyckades Arvikafestivalen dessvärre inte locka tillräckligt många besökare till årets festival. Resultatet blev konkurs, trots att man föregående år efter ett smärre mirakel lyckades rädda festivalen och i stort sett sanera sin ekonomi.

    En alltför tydlig och i mångas ögon elitistisk inriktning på synthmusik är kanske den största orsaken till debaclet, och det ligger nog tyvärr en hel del sanning i detta påstående. Inte minst då bredare festivaler, t ex Way Out West och återupplivade Hultsfred sålt på bra i år. För att inte tala om den i veckan aktuella och slutsålda Peace & Love-festivalen i Borlänge.

    Smärre kompensationer har erbjudits till biljettköparna, som t ex att alla festivalen tillsammans med sina danskar kollegor bjuder på biljett till helt utsålda Roskildefestivalen på andra sidan sundet. Ett annat glädjeämne är att den tänkta officiella förfesten på Stockholms Kulturhus tak ikväll (onsdag 29 juni) där två synthgrupper står för musiken, blir av. Det handlar om kvinnliga duon Icona Pop som nyligen slagit igenom med singeln Manners och som bland annat hyllats genom att få vara med på en Kitsunésamling, prestigefullt om nåt i dessa kretsar. Andra duon är väldigt kända inom Djurtube-kretsar – de heter Kite och består av Nicklas Stenemo och Christian Berg. Tillsammans är jag helt säker på att dessa akter kan skapa en fantastisk stämning när solen går ner över Stockholm i den ljumma sommarkvällen. Ett magiskt och värdigt farväl till Arvikafestivalen.

  • Två tips, och allt är sant

    Junior Boys, den kanadensiska electronicaduon bestående av Jeremy Greenspan och Matt Didemus är nu i sommar glädjande nog aktuella av flera olika anledningar. Dels för släppet av deras fjärde fullängdare It’s All True, och med sverigeögon sett för deras planerade framträdande på årets Hultsfredsfestival. Ett måste att se för er som ska till Hultsfred i sommar. Det här är en låt från deras nya skiva som karaktäristiskt för gruppen visar att Junior Boys håller fast vid sitt enkla, rena och ödesmättade sound i en genre som annars mer och mer går åt det dansanta, nördiga Erlend Øye’fierade (ja faktiskt) hållet. Andra spåret Playtime från Junior Boys senaste skiva It’s All True låter ungefär som om Figurine fått barn med Omarion och det är ju såklart fantastiskt.

    Och ett tips, förutom att köpa nya skivan via valfri skivbutik eller på iTunes, är ju då att ta sig till Hultsfred i sommar och se bandet spela live. Jag har själv gjort det två gånger, senast för ett par år sen på ett halvfullt Debaser Slussen i Stockholm. En konsert jag än idag håller som en av de bästa jag sett. Två tips där.

  • En avskedspresent till rymdministern

    Vem ska nu sköta våra interstellära relationer?
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13188609.ab

  • Harry Nilssons 70-årskalas

    – Hej det är Robin är morfar hemma?
    – Hej Robin, ja morfar är hemma, men han sitter och äter.
    – Kan inte jag bara få säga grattis.
    – Okej, vänta en sekund, ta hand om dig nu Robin … han kommer här, hejdå Robin!
    – Hejdå mormor
    – Jaaa, det är Harry.
    – Hej moffa! Grattis på 70-årsdagen!
    – Tack Robin, det var alldeles för snällt.
    – Hihihi det var så lite morfar, har du fått något fint?
    – Ja du Robin, i min ålder bryr man sig inte så mycket om presenter längre, men momo gav mig en fin skjorta.
    – Var det flanell?
    – Ja flanell var det… men du, nu måste jag äta upp, ska ut och träffa Lennon snart, vi ska supa och knarka så in i helvete.
    – Okej morfar, jag kommer till er snart.
    – Gör det Robin, mormor och jag skulle bli så glada då!
    – Grattis igen morfar!
    – Ta hand om dig nu Robin, hälsa mamma och pappa, Hejdå!
    – Hejdå morfar!

    Om Harry Nilsson var min morfar och fortfarande vid liv hade ovanstående konversation troligtvis aldrig ägt rum. Harry Nilsson var ju trots sitt svenskklingande namn amerikan och hade antagligen haft stora svårigheter med att förstå vad jag sa. Men delen där jag säger grattis på 70-årsdagen hade kanske hänt, för idag hade han fyllt 70 år den goda Harry. Om han inte gått och dött.

    Det var inte den enorma mängd sprit och narkotika han intog som till slut dödade honom, på sitt CV har han bland annat medverkan i John Lennons Lost weekend, utan ett medfött hjärtfel som orsakade hjärtinfarkt blev hans död. 53 år ung dog han 1994. Då hade han fått ur sig hits som coverklassikerna Without You och Everybody’s taklin’ och mer lättsamma bitar som Coconut. För att vara ärlig älskar jag inte allt som Harry Nilsson har gjort och för att vara ännu mer ärlig har jag lyssnat på långt ifrån allt.

    Om vi fortsätter på det inslagna ärlighetsspåret så vet jag inte ens varför jag tycker om någonting som Harry Nilsson har gjort. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Whithout You i år, hade jag fört statistik hade den nog hamnat i topp av spelade låtar. Kanske har jag dragit ironin så långt att jag inte vet om jag lyssnar ironiskt eller om jag verkligen tycker om det. Men det har fått mig att gräva i ämnet Harry Nilsson och gräver man tillräckligt djup så hittar man till slut guld (om man har tur och gräver där det finns guldfyndigheter) och i slutet av året skulle det inte förvåna mig om jag i mitt Excel-ark över 2011 års mest spelade låtar hittade detta guldkorn i topp:

    Grattis Harry!

  • Ryan Adams bjöd till, och vann.

    I fredags var jag tillsammans med dryga 1600 andra människor och såg North Carolina-sonen Ryan Adams på Cirkus ute på Djurgården, Stockholm. En spelning som minst sagt var svår att förutspå får knappa tre år sen då altcountry-stjärnan inför samlad press annonserade att han hade bestämt sig för att omgående sluta med musiken.  Med knall och fall, på studs. Ett beslut taget på grund av en elakartad öronsjukdom som gjorde det omöjligt att spela mer. Mannen som lika ofta kallats för trulig bortskämd snorvalp som storartat geni och Gram Parsons naturliga arvtagare skulle alltså inte släppa nån mer skiva. Och detta efter att ha blivit känd för att spottat ur sig skivor på löpande band i en takt som knappt de mest hängivna fansen kunde hänga med i. Naturligtvis var det väldigt tråkigt för oss alla som verkligen gillar honom, men i ärlighetens namn kändes det väl ändå som han tappat greppet om sig själv? Skivorna var av blandad kvalitet och mottagandet inte sällan svagt. Framför allt de lite mer rockigare skivorna med kompbandet The Cardinals var i mitt och många andras tycke tveksamma.

    Hur som var det i alla fall desto trevligare då han för knappt ett år sen, via sin egen facebook-sida, annonserade planerna på en ny akustisk skiva och en mindre turné runt om i Europa, bland annat med stopp i just Stockholm och Malmö. Som manisk setlist-läsare hade jag bra koll på vad man kunde förvänta sig men med Ryan Adams vet man som bekant aldrig. Min önskan var mest att jag ville se en inspirerad Ryan Adams på ett trevligt humör, samt att jag föredrar låtar inspirerade av Steve Earle framför Hüsker Dü alla dagar i veckan.

    Konserten var som ni säkert redan förstått på den här artikelns rubrik en enda stor eriksgata för Ryan Adams. Väl emottagen släppte alla tänkbara nerver och hans erkänt dåliga humör var som bortblåst. Från inledningen med Oh My Sweet Carolina (jag hade gett min högra arm för att ha sett Emmylou Harris med på Cirkus scen just då) och Firecracker till hans extranummer innehållandes September, Halloween och Whiskytown-hiten Houses On The Hill – allt var lysande! Imponerade mest gjorde han kanske på en betydligt nersoftad version av New York, New York som han framförde på ett  gammalt slitet piano.  Angående hans låtval har jag bara en sak anmärka på, varför bara två Whiskytown-låtar?

    Trots bristen på Whiskytown-låtar är det som slår en allra mest med Ryan Adams att han har en enorm katalog av låtar att plocka ur. Inte konstigt med tanke på den mängd skivor han släppt, men det är ändå slående karaktäristiskt för artisten Ryan Adams när han plockar upp en pärm full med låtar och åtminstone skenbart oförberett just då väljer låtar att spela för den andäktiga publiken på. En Ryan Adams som dessutom bjuder på stand-up comedy i klass med nyligen sverigeaktuella Jerry Seinfeld är välkommen tillbaka när helst han vill. Och får man tro han själv så dröjer det nog inte länge innan vi får se honom igen. En Ryan Adams som hittat tillbaka till sig själv känns förvånansvärt uppfriskande, och de lundellska uppmaningarna om att han ska börja supa igen känns i det här fallet väldigt långt borta.

    Här nedan kan ni hitta en liten spotify-lista som jag dragit ihop. Det är en kronologiskt korrekt ordnad setlist där bara en låt saknas – den hittills outgivna Invisible Riverside.

    Ryan Adams @ Cirkus 10/6 – 2011

    Oh My Sweet Carolina
    If I Am A Stranger
    Firecracker
    Damn Sam
    Please Do Not Let Me Go
    New York, New York
    Let It Ride
    Everybody Knows
    Call Me On Your Way Back Home
    Desire
    Sylvia Plath
    Invisible Riverside (ny outgiven låt)
    Dear Chicago
    16 Days
    Blue Hotel
    Two
    My Winding Wheel
    Come Pick Me Up

    Extranummer:
    September
    Halloween
    Houses On The Hill

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #6

    Vi fortsätter uppräkningen, utan inbördes ordning. Den som ändå visste vad som finns inuti en tjej. Men tur att salig Lux inte visste, då hade han aldrig behövt fråga så fint.

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #5

    Robert Palmer gjorde många hits under sin karriär och det är hans kanske allra finaste – Johnny and Mary från skivan Clues (1980). Palmer dog 54 år gammal av en hjärtinfarkt i Paris, alldeles för ung.

  • Tänk om…



    Idag på ett sommaryrigt Skansen höll H.M. Konung Carl XVI Gustaf sitt traditionsenliga tal inför flera tusen glada svenskar, och rättade därmed i alla fall bildligt talat till sin kungakrona som efter den senaste tidens skriverier suttit lite på sniskan. Och detta tal, tillika upprättelse får väl ses som något av en målgång för en fantastisk svensk långhelg som innehållit lika många molnfria dagar och ljumma sommarkvällar som svenska fotbollsmål. Men idag firar vi inte bara att Gustav Vasa kröntes till konung för cirka 500 år sedan, eller att Sveriges EM-hopp ännu lever tack vare snedsparkaren Elmander. Nej idag firar vi även att Rimforsas stolthet Guldgossen släppt sin singel Tänk Om, en låt som uppmärksamma läsare och Guldgossen-fans redan kunnat läsa om och lyssna på.

    En låt som på knappa fyra minuter tar med lyssnaren på en imaginär båttur längs boogiesouliga Mississippifloden, uppför en trappa till gospelhimlen och sen ner tillbaka till jorden igen där Zlatan inte tänker alls och får belöningen för att han gång på gång vågar göra det omöjliga. En låt som får en att drömma om saker man önskar att man hade, men samtidigt uppskatta det man har. Säga vad man vill, men jag vill inte tänka om och tänka på en värld utan Guldgossens musik.

    Guldgossens nya singel kan ni antingen köpa via iTunes eller CDON. Gör det så gör ni både oss, Guldgossen och kanske framför allt er själva en stor tjänst. För 12 kronor har ni aldrig fått så mycket glädje.

  • De 40.000 miljarder bästa låtarna någonsin #4

    Om David Peels mamma lever så kom han antagligen inte ihåg att ringa henne på mors dag.