Arkivmaterial
Jag såg Bob Dylan på Debaser Medis i mars 2007, på min födelsedag närmare bestämt. Jag köade i 5 timmar i polarväder för att få ge Bob och hans anhang 500 spänn. I utbyte skulle han visa sina djupa rynkor, sitt fårade ansikte och jag skulle få höra hans förlorade röst. Jag tror det är Allen Ginsberg som säger i No direction home att Dylan var som en pelare av luft under 60-talet. När man ser honom från den tiden fattar man vad Ginsberg menar. Människor runt om honom framstår genom hans blotta närvaro som idioter. Det finns inget i hans ögon som avslöjar tvivel. När man läser Dylans biografi återkommer han ofta till ödet och det finns bilder där man nästan kan se fartstrecken efter honom. Han stormade fram emot det. Varje atom tycktes vara närvarande, med rakbladsvassa sinnen.
Jag blev jävligt avundsjuk på det tillståndet. Framförallt då jag själv satt i mjukisbyxor i ett nedpissat råtthål i Flemingsberg, med ett nykrossat hjärta, och drömde om ett ankare i tillvaron. Ankare är bara skitsnack, det är rörelsen som är grejen. Rörelsen frälsning. Aldrig bli dammig. Jävligt lätt att säga, omöjligt att uppnå. Jag skakade i alla fall bort lite av dammet och flyttade till en annan del av stan. Tvingades till rörelse varje dag. Men dammet lägger sig sakta igen. Det kvittar hur fort man går, rörelsen frälsning är inte bara fysisk. Det där glömmer man bort ibland, sen minns man och kugghjulen hittar rätt postion och det börjar gnissla igen.
Nu skulle jag få stå fem meter från honom. Så nära en myt jag någonsin kommer komma. För mig var han fortfarande ung. Dylan stapplade ut på scenen. Rösten bar inte. Det lät inget vidare. Hans ansikte var en gammal mans. Människor är dödliga. De står inte utanför tiden, inte ens Bob Dylan. Men han var fortfarande en pelare av luft, och det tillståndet kommer jag aldrig uppnå.
/nicklars
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rnDcTy7iF2s&feature=related]