Ludvig Jansson kallas sig för Guldgossen och gör bra popmusik lika naturligt som Jean-Pierre Papin dribblade av motståndarförsvar i början på 90-talet. Efter ett antal singlar och en EP släppte han i början av hösten sin efterlängtade debutskiva Brass, smicker och kvinnoaffärer, något som knappast kan ha undgått läsare av denna blogg. Vi på Djurtube fullkomligt älskar Guldgossen och vill därför sprida hans lära så ofta som möjligt. Idag kan vi tipsa om en radiospecial som Sveriges Radio P4 gjort tidigare i veckan, och som sänds idag om exakt 25 minuter (klockan 17). Lyssnar gör ni via länken nedan.
Åtta unga män från Kalifornien, influerade av endera den brittiska ska-rörelsen med The Specials som klarast lysande stjärna, och endera souliga Parliament, släppte 1985 debutalbumet Wild Child som skulle komma att bli ett av de mest hyllade albumen på 80-talet. Bandet heter The Untouchables och titelspåret från skivan är ett stycke soulig rock n roll paketerat i en 3:56-lång låt. My oh my.
Såhär är det, nu är det slutsnackat. Sadla av din springare och bind honom vid närmsta vattenhål. Vid klockan nio ikväll slår vi upp portarna på Babar för vad vi tror kommer bli en väldigt trevlig kväll tillsammans. För er som missat det står Old Kerry McKee och Tim Schmidt för underhållningen, något alldeles extra alltså, det hör ni ju själva.
Låten Fare Thee Well är hämtad från Tim Schmidts senaste album YaYa River som finns att köpa på skivbolaget Thanks for the Postcardshemsida.
Nu när du lagt dig på din bädd, mätt och däst efter kvällens bönranson, och tittar ut över landskapet där bergen tornar upp sig som svarta skuggor mot en mörkblå grund, och tröttheten infinner sig som ett brev på posten, kan det vara skönt att sparka av sig bootsen och bara njuta av en god whisky och ett stycke klassisk hästjazz, här i form av Roy Rogers & Sons of the Pioneers “superhit” Tumbling Tumbleweeds.
En tur och en retur till Biskopsgården tack. Flygvärdinnan tittade ner på min biljett och sedan upp mot mig igen. Hon log ett lågprisflygbolagsleende och sa:
-Ha det så trevligt, Biskopsgården är fint så här års.
Jag nickade. Nick. Hösten var full av vrede, vinden övertygade de strävsamma almarna att buga sig inför min ankomst. Jag begav mig till box nummer 11, plockade ut en attacheväska och hoppade in i Djurtubemobilen som parkerade sig på gatan framför mig.
-Godmorgon chefen, hälsade Djurtubemobilen. Jag har Tim Schmidt i en tygsäck i bagaget, fortsatte den.
-Bra, då blir det Väderlekstorget nästa, svarade jag.
-Beräknad ankomst om 34 minuter, sa Djurtubemobilen och blinkade vänster.
37 minuter senare mötte en hyresvärd med rödsprängda ögon upp mig under ett kastanjeträd.
-Här har du nycklarna, jag vill inte veta vad du gör eller varför, bara gör det du måste och lämna sedan stan.
Jag svarade inte, bara tog nycklarna och gick med korta steg mot den dörr där mina nycklar passade som nycklar i ett nyckellås. Lägenheten var mörk och mina klackade båtar slog med intensiva smällar mot den billiga parketten. Badrumsdörren stod lika stängd som det hjärta som lämnats i min brutna kropp. Jag öppnade den och gick in. Luften var välkomnande och nästintill ljudlöst tog jag upp min utrustning och började jobba.
Jag visste lite om mannen i lägenheten bredvid. I mina filer stod hans namn som Old Kerry McKee. Hans öde var redan bestämt. Jag läste återigen hans filer, jag ville försäkra mig om att jag inte hade kommit hela vägen förgäves. Får ej missas, läste jag med stor eftertänksamhet. Får under inga omständigheter missas, läste jag vidare i nästa stycke. Det var tydligt. Jag var tvingad att utföra mitt jobb med största möjliga precision.
Jag lyssnade. Originaliteten från badrummet på andra sidan väggen var beundransvärd. 2:46 räcker, det är han. Med ett fortsatt lugn utåt, men med ett hjärta som rusade genom dörren knackade jag med bestämda knackningar på hos McKee. En gestalt med långt stripigt hår öppnade och utan att blinka tryckte jag min duk fylld med eter över hans mun, och svepte min bruna tygsäck över den gängliga kroppen. Jag knöt ihop säcken och förde den med mig ner till gatan. Den svarta Djurtubemobilen svängde upp framför mig med en redan lastad tygsäck.
-Bra,då kan vi köra, sa jag när min rygg landade mot det skin(k)klädda sätet.
Jag satte mig passagerarsätet och öppnade återigen väskan med filerna och läste den sista anteckningen högt.
Imorgon är det dags för vårt nästa event – Bra Musik + Djurtube presenterar: Old Kerry McKee och Tim Schmidt – på sedvanliga Babar i Tranås och jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar chansen att se två svenska världsstjärnor i vardande. Något ovanligt för att vara oss i Djurtube så är det inte elektronisk popmusik (läs pundarmusik) som står på menyn utan det blir istället en kväll fylld med countryinspirerat singer/songwriter, musik som doftar både americana och folkblues. Tråkigt lär det definitivt inte bli och har ni mot förmodan svårt att komma i rätt stämning kan jag rekommendera att ni börjar redan nu med lite Willias Alan Ramsey, Alabamasonen som med sitt självbetitlade album tog countryvärlden med storm 1972, då det begav sig. Här nedan har ni sista spåret på skivan Northeast Texas Women.
Ännu en helg är till ända och måndagen är ett faktum. Det känns lika fruktansvärt varje måndag morgon. Tiden är alltid extra knapp innan jobbet, kläderna sitter alltid lite sämre och frisyren är Robert Smith-omöjlig att reda ut. Kaffet hinner jag inte ens dricka och en svettig ostfralla från Pressbyrån är det enda jag har tid att få i mig. På St. Eriksbron sväljer jag två tabletter (för min stressade mage) och sköljer ner det med en 20 centiliters-juice som jag köpt för 29 kronor. Just då kommer Evan Voytas låt Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere på i hörlurarna. Det känns genast lite bättre.
Voytas är en ny upptäckt för mig. En östkustkille som flyttat runt i USA under sin uppväxt. Från lila Harlem till blåvita LA, och däremellan farmerna i Pennsylvania, och jag skulle väl iofs ljuga om jag tyckte att det hördes i hans musik. Han själv påstår det i intervjuer, jag har ingen aning. En bred musikgrund (allt från jazz till Neil Young) kan däremot höras i hans musik och multimusikern Evan har sitt kanske allra främsta instrument i sin högst speciella falsettpipa (inte så mycket Bon Iver, lite mer Prince fast ändå inte helt där) och över trummaskin och KORG-synthar spelar han själv elgitarr på ett sätt som för tankarna till Phoenix och kanadensiska duon Chromeo. En bra kombination om ni frågar mig. Här har ni låten i alla fall, Tomorrow Night, We’ll Go Anywhere.
Inom loppet av 8 dagar kan man få se djurtubefavoriterna Kite och Henric de la Cour. Vi avråder starkt från att missa någon av spelningarna, eftersom detta kan leda till stor depression livet ut.
Kite spelar redan i kväll, fredagen den 28 oktober. Henric de la Cour spelar lördagen den 5:e november.
På grund av tidsbrist hinner jag inte skriva något mer utan peppar er istället med två klipp om hur det såg ut när artisterna spelade på Klubb Djurtube i augusti.
Det är svårt det här med livet. Eller kanske inte. Man vaknar, går till jobbet, äter fläsk och löksås till lunch, går hem till sig, kollar på Q.I, går och lägger sig. Och så håller det på, åtminstone i veckorna. På helgen släpper man på tyglarna, då får man sköta sig själv. Trådarna är ens egna att dra i. Det slutar allt som oftast i att man blir alldeles för full och för en kort stund mår väldigt bra. I stort sett alltid följt av en längre tid med ångest och illamående. Det kanske inte är så bra det där alltid, att sköta sig själv. Ibland behöver man en vardag som man kan kalla Geppetto, ett liv man inte riktigt själv styr över. Dan Penns mästerverk I’m Your Puppet är inte nödvändigtvis någon Pinnochio-historia, men en fin kärleksduett, det är det. Han skrev originalet till bröderna James och Bobby Purify men jag har alltid gillat hans egen duett tillsammans med Spooner Oldham bättre.
Soulfarbron Dan Penns låt I’m Your Puppet, här framförd tillsammans med Spooner Oldham på Jools Holland i samband med releasen av deras gemensamma liveskiva Moments from the Theatre. En skiva som i mitt tycke faktiskt är nåt av det allra finaste som släppts. Stilig i hängslebyxor och kavaj är han ju också den gode Penn.
Ryan Adams nya album, Ashes & Fire finns nu att köpa. Jag har nu lyssnat på denna skiva i dagarna många. Den är bra. Först var jag såld, sen blev jag tveksam, men nu är jag helt såld igen. Om du har upplevt liknande process med den här skivan, vänligen drop me a line.
Norah Jones sjunger och spelar lite piano. Eftersom hon är min favorit-Norah av alla Noror så väljer jag att dela med mig av denna låten när hon viskar fram små sköra ord om att man ska komma hem.
