djurtube.com

Category: Countryballad

  • Finbesök från Alabama

    Putsa bootsen och borsta rent din allra bredaste stetson, ikväll kommer Dale Watson, en av countryns allra finaste till stan.

    Det är Club Nuggets som arrangerar konserten på Scandic Grand Central i Stockholm och för ett par timmars hästjazz får du hosta upp 0 kronor. Yes ni hörde rätt. Hur det går ihop sig? Fråga inte mig, men fantastiskt är det. Mellan klockan 20 och 02 kan den som vill höra det allra bästa från country, blues och bluegrass spelas ur högtalarna, och nånstans kring klockan 22 förväntas Leland Palmer-kopian Dale Watson kliva på scenen.

  • Unsung hero

    Lyle Lovett är en jävla legend, en singer-songwriter av klassiskt snitt. Här i Sverige är han kanske dock mest känd för att ha varit gift med den söta och bredkäftade skådespelerskan Julia Roberts i ett par år. Det är synd. Synd när man gjort så många fantastiska låtar. Därför väljer jag att här, i det mest skärpta musikforumet i dags dato, lyfta fram honom och hans låt If I Had a Boat. Den handlar om att han bra gärna skulle vilja ha en båt, och om han hade en båt, då skulle hans ponnyhäst få åka på den. Och tillsammans skulle de kunna åka ut på havet, och kanske bara vara. Det handlar låten om.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=B-_W18CWypE]
    Tydligen är det nåt knas med just det här klippet, men klicka er vidare via länken. Hade kunnat posta en livespelning men videon är lite fin.

    /Hennart Lyland

  • Veckans countryballad #13

    The Daycatcher gör i och med det här inlägget sin debut i countryballadinläggskategorin. Om jag ska sluta att prata om mig själv i tredje person och istället prata om en av världens vackraste låtar så börjar jag nu.

    Dolly Parton. En på många sätt fantastisk kvinna. Hon har skrivit cirka 3 miljarder låtar, både till sig själv och andra. När jag var en liten snorunge så läste jag en Pulitzerbelönad Aftonbladetartikel om hennes lite komplicerade förhållande till en ung assistent-hingst. Hon hade haft honom som “sexslav” – ett äkta Aftonbladetord. Som liten pöjk mitt i mörkaste Småland kunde jag inte på ett normalt sätt hantera detta utan där någonstans föddes i mitt lilla hjärta en ihärdig och måhända livslång beundran för Fru Parton.

    Hon har inte haft det så jävla lätt i livet heller. Just det där är väl ett genomgående tema bland framstående countryballader.

    Till låten. Dolly Parton hade 11 syskon. Det säger ju sig självt att det kanske inte badades i Benjamin Franklin-prydda dollarsedlar i det Partonska hushållet. I den fantastiska “Coat of many colors” från 1971 beskriver Dolly hur hennes mor får en låda med trasor från någon vänlig själ. Av denna låda med gammalt skräp syr Mor Parton på ett mirakulöst sätt ihop en kappa åt den unga Dolly. Hon springer iväg till skolan med hål i skorna bara för att mötas av små jävla skitungar som hånar kappan och kallar henne för fattig. Ja men vad fan tror ni då, ungjävlar? Dolly Parton blir dock inte arg som jag utan vänder likt en känd göbbe på ett kors andra kinden till.

    Hon avslutar låten med raderna som får halsen att tjockna till:

    “Although we had no money, I was rich as I could be
    In my Coat of Many Colors my mama made for me”

    Jag vill bara teleportera mig tillbaka till 1950-talets Tennessee och bli bästa vän med Dolly Parton för resten av mitt liv.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=c1zJzr-kWsI]

    Från kommentarerna till videon:

    rockguy654 how the heck does she play with those nails? lol

    wurley She’s Dolly Frickin’ Parton. That’s how she plays with those nails!

    Rockguy654 kan ju känna sig ganska “rökt”. Så att säga.

    /the Daycatcher

  • Veckans Countryballad #11


    Glenn Campbell känner ni igen. Om inte så rekommenderar jag att du/ni (eller vad ni/du föredrar för titel. Sir kanske? Ska jag böja mig ner och kyssa dina fötter också? Kom igen nu…) går igenom de lite äldre inläggen med titeln Countryballad här till höger. Där kan ni läsa om Campbell och hans, för countrysångare, helt normala leverne och lyssna på By The Time I Get To Phoenix som är en riktig rökare.

    Men sången för dagen är Wichita Lineman, om en ensam stackars sate som arbetar för den amerikanska motsvarigheten till Televerket (ev. Vattenfall). Han hänger där uppe i stolpen och hör sin tjej sjunga i televajern (ev. elvajern). Om man lyssnat på tillräckligt många countryballader kan man misstänka att hon är hemma och sjunger i någon annan typ av vajer, men det är mest spekulationer. Det vi tydligt får veta är att han hänger där i sin ensamhet och känner sig lite nere. Han behöver en liten semester. Han gillar inte snö och regn. Han är en helt vanlig kille som vill göra sitt jobb och ha det lite gott på helgen. Otaliga har gjort cover på denna stänkare till countryballad. Jimmy Webb skrev låten. Den gubben har också gjort en massa fint. By The Time I Get To Phoenix till exempel. Det finns ett mönster. Fundera på det och lyssna med andakt.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=4qoymGCDYzU]

    /nicklas

  • Veckans countryballad #10

    Låtom oss väcka countryballaden igen. Nr 10 är en riktigt jävla deprimerande historia. En vildvuxet skäggig Kenny Rogers framför, tillsammans med sitt band The First Edition, låten Ruby Don’t Take Your Love To Town med sådan ömklig röst att du bara vill krama honom. Till en början.

    Kenny har visst varit i Vietnam och fått benen satta ur funktion, nu ska hans tjej in till stan och ligga runt. Kenny motsätter sig detta i all sin ömklighet. Det var ju inte han som startade kriget i Vietnam och han behöver fortfarande lite ömhet. Hon drar ändå och nu blir det obehagligt, han önskar att han kunde nå sin pistol och knäppa bruden, du släpper taget om Kenny och ryggar tillbaka, sa han verkligen det där. Och, det är det som är storheten i denna fantastiska lilla pärla. Den skumma stämningen som smyger sig på. Skägget gör sitt till. Brillorna också. Sen bandet som görs sitt bästa för att försätta dig i något slags skymningsland. Glöm den eventuella bilden av Kenny Rogers som någon slags pensionärs-DonJuan, denna gubben ryggar inte ens för att skriva låtar om gruppvåldtäkt.

    Det finns mycket gött att finna om man kollar runt lite efter tidiga Kenny Rogers & The First edition. Gör gärna det. Medans ni letar ger djurtube veckans countryballad nr #10. Håll till godo.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FwOzyVjswlM&feature=related]

    /nicklas

  • Sveriges enda countryband

    Det är vinter och då kryper djur ner i idet som de flesta av er vet. Där löser de korsord, fikar och kollar på teve. Så också vi på djurtube.com. Ibland sticker vi ut våra osedvanligt fula ansikten för att så att säga “visa närvaro i samhället”. Detta är ett sånt tillfälle. Och vad göra då om inte lyfta fram det enda svenska band som gett sig på en countrydänga och faktiskt kommit undan med det.Nej, jag tänker inte ta upp “peta in en pinne i brasan” eller “(Det ska va´) Mulliga tjejer”. Bra låtar förvisso. Men vi får ta lite höjd och lyfta fram  Mats Rådberg och Rankarnas mindre stefanochkristerfierade låtar. Efter noga övervägande har jag även kommit fram till att inte försöka forcera in en ordvits. Jag har mognat.

    Här kommer rankarna i sin första form, Rank Strangers och med covern Early Morning Rain. SMASKIGT!

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=H_JURPWGa1c]

    /nicklas

  • Veckans Countryballad #9

    George Jones mina damer och herrar.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Xz2aNifcy20&feature=related]

    Det kanske är över nu. Det går inte att toppa detta. Den finaste och mest hjärtskärande countryballad som någonsin gjorts. Sorgligare än när Georg Lager dog i Rederiet. Jones verkar ganska nykter här. Bara lite stirrig i blicken. Men det passar till hans ansikte. Allt stämmer. Stjärnorna är i position. Ta in kosmos. Ta in kosmos.

    /nicklas

  • Veckans Countryballad #8

    hag6

    Åter till ordning. Det här är en riktig countryballad av Merle Haggard. Den stenhårde Merle Haggard. En frontfigur i outlawrörelsen och med ett klassiskt kåkfararutseende. Faderlös vid nio. Ungdomsfängelse vid 13. Sen varvade fängelsebesök med rymningar och diverse jobb. Ett var att sjunga på barer. Efter att ha blivit utsläppt för fjärde gången ur fängelse började musikkarriären ta fart på ett lokalt plan i Bakerfield. Men det höll inte länge för Haggard hade dåligt med pengar och rånade en taverna. 3 år på San Quentin där han fick se Johnny Cash uppträda. Alltid något.

    1960 frigavs han och karriären tog fart och 1964 slog han igenom ordentligt. 1969 släpper han Okie From Muskogee som är en känga till alla långhåriga hippies som protesterade mot Vietnam men mest ville knarka. Gott, ge dom Merle, ge dom vad dom tål. Senare plockar Loffe Carlsson upp låten och ger den svensk text.

     [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-iYY2FQHFwE&feature=related]

    Men det där är inte veckans countryballad. Veckans countryballad är ännu en skilsmässolåt. Kanske kan man se den som en spegling från andra sidan av countryballad #1 D-I-V-O-R-C-E. Merle försöker hålla barnen rena och glada men Alice, det är fan inte lätt. Att uppfostra barn är ett jobb för två. Mina damer och herrar, veckans countryballad:

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=r4Rm9hGzg6U&feature=related]

     Om ni någonsin hamnar i Oildale så ta första  höger efter flygplatsen och njut av en biltur på Merle Haggard Drive. Njut för fan.

    /nicklas

  • Veckans Countryballad #7

    parsons

    Vi börjar röra oss i gränslandet mellan folk och country. Det är Gram Parsons och Emmylou Harris som håller oss i handen. Gram Parsons öppnade dörren för band som Jayhawks och Wilco, hela altcountry-svängen kan sägas vara en följd av Parsons genreöverskridande trixande. Tillsammans med den evigt sköna Harris gjorde han några av historiens vackraste sånger.

    Han föddes med det stolthetochfördomsklingande namnet Cecil Ingram Connor III och året var 1946. Det var tider det. Inget busliv på stan och folk uppträdde hövligt och lyfte på hatten.  Inte som nu när man knappt vågar gå ut efter klockan 16, och slog man ner någon så sparkade man åtminstone inte dom i huvudet. Det har blivit så rått nu, samhällsklimatet.

    Efter att Parsons farsa drabbats av nervdaller två dagar före julafton och fimpat sig självt gifte hans morsa om sig med en som hette Parsons i efternamn och som senare adopterade Gram som nu följaktligen hette Parsons i efternamn och Gram i förnamn. Efter att ha hört Merle Haggard för första gången så bestämde han sig för att satsa på musiken. Han satsade så bra att han tog plats i The Byrds. 1968 hoppade han av The Byrds och under samma period började han hänga med Keith Richards och Mick Jagger, mest Richards. De hängde  i Richards stuga vid Stonhenge, knåpade på lite låtar, knarkade lite, hade det fint tillsammans. En låt de knåpade på var den här.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8I48TGYnVUY&feature=related]

    Men den är inte veckans countryballad. Endast kuriosa. Mer kuriosa följer här. Parsons formar The Flying Burrito Brothers tillsammans med Chris Hillman från The Byrds. De spelar senare förband till Stones på Altamontkonserten där Hells Angels klippte banden på de som publiksurfade. 1970 lämnade han Burrito Brothers efter att Hillman tröttnat på att hålla koll på den serieknarkande Parsons som vid den här tiden utvecklat smak för spriten, kokainet och heroinet. Men han lyckades ändå klämma fram två fantastiska soloplattor, GP (1972) och Grevious Angel (1974) OCH dessutom inspirerade han Jonathan Richman att dra ur sladden till gitarren. Och så körade han enligt ryktet på låten Sweet Virginia på Rollings Stones skivan Exile on Mainstreet. Plus lite andra grejer som är djävulskt häftiga.

    Han levde hårt den stilige Parsons, så hårt att han trillade av pinn av en överdos morfin och sprit, endast 26 år gammal. Hans manager Phil Kaufman och en vän till honom snodde Parsons kista, som var på väg till en hederlig begravning i New Orleans arrangerad av Parsons styvfarsa, från flygplatsen i Los Angeles. De skulle fullfölja hans önskan att bli kremerad och utspridd i öknen i sydöstra Kalifornien, och hällde därför 20 liter bensin i kistan och slängde i en tändsticka. Eldklotet drog till sig polisen som fick fast dem några dagar senare. Eftersom det inte fanns någon lag i kalifornien mot att sno lik så fick de endast 750 dollar i böter för att de snodde kistan.

    Veckans countryballad är denna:
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=AG7CQ0YugFc&feature=related]

    /nicklas

  • Veckans countryballad #6

    sammi

    Det händer grejer på Djurtube. Vår chefsingenjör dr. Roxbert håller på att färdigställa den nya fräscha tuben och det kommer skaka din värld i grundvalarna. Inget skitsnack. Jag darrade av upphetsning när jag såg prototypen. För att förlänga upphetsningen och hylla siffran 6 så kommer här TVÅ, inte en utan TVÅ, snuskiga countryballader. Den ena om partnerbyte och den andra om att ligga bort smärtan. Den första är en gammal bekant, George Jones, som tillsammans med Melba Montgomery upptäcker att de båda har förälskat sig i andra personer. Som dessutom är ett par. Som dessutom är deras vänner. Det är upplagt för några riktigt smaskiga parmiddagar. Inget jobbsnack och finlirande med festporslinet här inte.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wYQE9NT4sHQ]

    Den andra är fin, så fruktansvärt fin. Om den första var lite tokrolig, gladporr, så är den här andra delen av liggaskalan. Här är det knull som överlevnad som gäller. Sammi Smith sitter på en höbal och sträcker ut en solbränd hand, med vit hud som en ring runt ett av fingrarna, i storleken som en vigselring. Är det verkligen ligga hon behöver nu? Eller ska du bara finnas där och uppträda som en gentleman? Krama henne och säga att allt kommer ordna sig så småningom. Det är nu det avgörs. Är din moral mäktigare än dangen? ÄR DEN DET?
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bFomOCT71L4]

    Help me make it through the night skrevs ursprungligen av Kris Kristofferson och blev en hit med Smith i början av 70-talet. Smith hoppade av skolan som 11-åring och var gift när hon var 15. Hon tillhörde outlaw-falangen som var ett alternativ till mainstream-countryn på 70-talet. 1972 fick hon en grammy för låten. Hon dog 2005. Det känns som att det borde finnas ett uppslagsverk att skriva om Smith. Mycket svärta mellan raderna. Men det står inte så mycket mer på wikipedia. Ja, det är där jag hämtar all kuriosa. Jag har inte plats med mer kunskap i hjärnan. Ni får googla själva. Låt mig vara en människa, inte en bärare av information.

    /nicklas