Blog

När jag inte var född började rockkungar krönas till höger och vänster i Sverige. Femtiotalet var en enda stor röra vad gällde när och vem som var den regerande krönte rockkungen av Sverige. Många gjorde anspråk på titeln, fåtalet blev ärade. En stor fråga kvarstår än idag, vem var Svea rikes första rocknrollare?

Många hävdar kanske att detta var Little Gerhard, andra menar att det var Owe Thörnqvist. Owe kan man kanske relativt lätt plocka bort i en gallring, han var rågat populär men man gör nog mer rätt i att kalla honom för en snäll farbror än någon rocksångare. Att slå ner en full jävel som störde hans show är däremot extremt rocknroll men det väntade Owe med till mitten av 60-talet. Little Gerhard däremot var mer rock. Kylig snubbe som visste när det var dags att gå ner på knä och hur man kammade håret rätt och riktigt. Little Gerhard skivdebuterade i oktober 1957. Då hade redan en 28-årig Göteborgare vid namn Chris Lennert hunnit sjunga in en skiva och vunnit titeln som Sveriges rock-kung. Den 13 april gick Chris en rond mot Stickan Lundbeck, Stockholm och Rolf Wallentin, Malmö och efter att publiken sagt sitt stod han som Sveriges Rock- Kung nr.1! Chris hade stångats om titeln sedan slutet av 1955 då han blev uppmärksammad efter en spelning på Flickläroverkets aula i Göteborg. Chris rockade på svenska och översatte friskt i sin repertoar. Elvis ”Hound Dog” fick bli ”Tiger Roll”, ”Tutti Frutti” blev ”Tutti Frutti” på svenska och ”Teach you to rock” blev till ”Du måste lära dig rock”.  Lennert turnerade runt efter framgången tillsammans med bland andra Lasse Wanderydz samt vad lokalpressen kallade ”en djupfryst neger” som var den holländsk- indonesiske Lord Ekky Van Der Ziel. När Chris kört hårt i några år drog han sig tillbaka som 32åring, dels för att han kände sig obekväm med att ständigt bli igenkänd på Göteborgs Aveny och gator, samt ett förslag från en skivbolagsdirektör som ville att han skulle sjunga in Bill Haleys ”See you later alligator” med då på svenska och med titeln; ”Hejs svejs i lingonskogen”.

Personligen skulle jag nog nappat på förslaget, men Lennert kan ha gjort ett bra val…

I klippet, Little Gerhard, Kanske inte den förste men en av dem absolut främsta.

(Assisterad av Åsa-Nisse, fy fan vad stort.)

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xNCVwn3J_5c]

/Ricka

Fredagens sista skälvande timmar bjöd på Trummor och Orgel, smaka på det. Det är gott, jag lovar.
Toppa det med Ebbot Lundberg från Soundtrack of Our Lives och du får en anrättning som är jättegod.

Vi äntrar Klubb Social några minuter efter att konserten tagit sin början. Ebbots stämma ligger som en sammetsfilt över lokalen under vilken vi, publiken, ligger och myser i en enda stor sked (där Ebbot är stora skeden). Trummorna och orgeln pulserar, det här kommer bli…vafan, jag skriver det nu så har jag skrivit det. PULSATING ORGAN HAHAHA.

Reportoaren för Trummor och Orgel består mestadels av instrumental musik. Trummor och Orgel. Kvällens uppträdanden består, främst beroende på Ebbots närvaro, mestadels av covers.  Men det är inte vilket jävla Coverfunkers som helst. När Ebbot säger något i stil med att “det här har vi aldrig gjort förr” och klämmer i med Doors-pärlan “Riders of the storm”.
Då får man det klart för sig. Orgeln och trummorna drar igång Stranglers-hitten “Golden Brown”. Ebbot tar ton. Jag är glad.

Sen blir jag ledsen. Någon jävla Cyndee Peters har letat sig in i ljudbåset. Eller så är det bara något som går sönder, i vilket fall låter det förjävligt. Det blir inte många stavelser sjungna av gobiten.

Men det löser sig. Det trummas på. Det organiseras. Det sjungs. Det är bra. Det är förjävla bra. Det blir paus. Det dricks öl på övervåningen. Vi hör Ebbot prata på nedervåningen och piper ner.

Det som jag på förhud trodde skulle bli kvällens höjdpunkt TSOOLs “Instant Repeater ’99” inleder andra halvleken. Mmmm smaskens. Lou Reeds “Perfect Day” avslutar spektaklet, gott så. Jag är mätt.

Får ni chansen att glutta på Trummor och Orgel, gör det. Är Ebbot med så kan ni räkna med fina covers. Är han inte med kan ni räkna med gott sväng från kompetenta musiker.

/ Robin Lindahl

Fotnot: Rubriken är hämtad från Ebbots gamla band Union Carbide Productions cover av Onkel Kånkels “1 Kromosom För Mycket” som återfinns på tribute-skivan “Kånkelmania”.

Under påsken gick jag en stilla promenad genom nyfriserade hagar som lockade för att sen avslöja sig våta som en servett gjord av väta. Hälften våt hälften servett. Sådana är dom hagarna. Lömska om våren. Pass opp. I lurarna hade jag Jim Ford. Inte han som gjorde bilar (Ford Taurus) utan Ford i efternamnet. Jim i förnamnet. Han föddes i New Orleans som så mycket annat gott och driftade ut till kalifornien på 60-talet. Där upptäcktes han av nån skivbolagsgubbe för att han var en jävel på att snickra låtar. Och då menar jag inte Per Gessle jävlig. Näe jag menar en snickare i jesusklassen. Jag såg föresten en rolig t-shirt igår. Det stod “Så kan det gå, snickarjävel” och så var det en bild på jesus på korset. Tillbaka till Ford. Han gör alltså riktigt överjävligt bra låtar och 1969 släpper han skivan Harlan County. 40 år senare går jag och kommer på, sur som en björnvagina om fötterna och med solen i nyllet, jag kommer på att jag verkligen tycker att det är världens bästa skiva. Det här är världens bästa skiva tänker jag.

Jim Ford släpper aldrig någon mer skiva. Han skriver lite låtar åt Bobby Womack. Blir sur på Bobby Womack. Hänger med Sly Stone. Blir antagligen sur på honom också vid något tillfälle men inte värre än att det går över. Kanske är det lättare att umgås med lite (läs väldigt mycket, Tony Montana mycket) kokain i näsborrarna. Sakta glider Jim Ford och hans skiva ut ur bilden. Titeln världens bästa skiva får tillfälligt tillhöra någon annan för det är inte många som kommer ihåg Harlan County.

Men Harlan County finns kvar och 1997 blir den återutgiven. Fler och fler upptäcker dess storhet. Fler och fler går runt i hagar och känner att det här är fan världens bästa skiva. 2006 gör Sonic sin största insats och spårar gubben till en husvagn vid stilla havet. Han ser pigg ut på bilderna och vi får veta att det troligtvis ligger högar av outgivna, nya och enligt L-P Andersson “hudknottrande bra” låtar och världens bästa skivor i hans husvagn. Men det är inte säkert vi får höra dem för Ford dör den 18:e november 2007.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=F-2-3JUim54]
/nickl ass