En tjej hänger ut från fönstret i trapphuset och ropar till vad som kan tänkas vara en bekant en våning ner utanför svartklubben mellan kanalen och centralstationen i Göteborg. Hennes kjol ligger som Batmans cape över ryggen och Simon Ohlsson,sångare i Silverbullit, sätter demonstrativt handen för ansiktet och vi passerar, likt två förlägna tonårspojkar utan att anmärka på fadäsen.
Det där kunde varit en riktigt bra omslagbild till ditt fanzine, säger Ohlsson med ett leende.
Jag har precis mött honom i trapphuset på min planerade väg hemåt en måndagsnatt i Juni och bett om att få växla några ord om hans och Paul Kjällmans (Honey is cool) coverband-projekt; ”PaulSimon”. Ohlsson menar att han inte kanske har så mycket att säga men det är helt okej att vi snackar lite. PaulSimon har precis avslutat en kort men intensivt explosiv spelning som bjöd på tre låtar. Journeys Smalltown girl The Clash’s Straight to hell och Zeppelin’s Whole lotta love . Om man kan uttrycka musik i en sann Simon Ohlsson anda så uttrycks de tre låtarna precis så. Intensivt explosivt. Googlar man PaulSimon får man ungefär 4 miljoner träffar, men då är det inte det relativt anonyma Göteborgsprojektet som hamnar längst upp på listan.
PaulSimon kom till av en slump egentligen, vi behövde ett namn till vårat quizzlag och då föddes namnet. Det är kul att spela lite mellan Silverbullit-spelningarna och det här är en lite lättare process. Sen är Paul ett geni, oerhört inspirerande. 
Med Silverbullit har Simon Ohlsson och company släppt tre fullängdare, och den så kallade kritikerkåren har varit eniga, toppbetygen har inte låtit hålla på sig och lovorden har haglat över gruppens album och spelningar. Det är bara att tjuvkika lite på en halvdassig inspelning från Way Out West 2008 för att förstå att en spelning med Silverbullit är en musikalisk upplevelse utöver det vanliga….
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=034tU2ek2B8]
Vi hamnar sittandes på det bord som för kvällen används till bardisk och får kämpa lite för att vår tyngd inte ska märkas så tydligt och till alla törstigas stora förtret välta hela alkohollagret. Jag undrar lite hur framtiden för Herr Ohlsson ser ut och får svaret att ett nytt album ska komma. Hela tiden kommer folk fram för att tacka för spelningen, hälsa eller bara prata referenser, och likt den oerhört oerfarne, självutnämnda ”journalisten” jag är, lyckas jag slarva bort följdfrågor om när och hur planerna ser ut för albumet. Men så blir det ibland. Vad jag dock lyckas med är att ta reda på att PaulSimon spelar på Gagnef-festivalen i sommar.
Du kan skriva att det går bra att boka oss, men bara på svartklubbar, där man får spela hur högt man vill och ölen är billig..
Jag känner att det kanske är dags för mig att gå, jag frågade ju trots allt bara om ett par minuter,så jag reser mig, tackar för pratstunden och är på väg att återigen ta tunga måndagssteg hemåt. Simon Ohlsson hejdar mig dock och säger att jag verkligen inte behöver gå, så jag stannar, lite berusad av både ölen och hela situationen pratar jag osammanhängande på om kliché-tjafs kring små- och storstäders musikliv tills det har blivit dags att på allvar bege mig hemåt.
Försök att få den där omslagsbilden nu då, avslutar Ohlsson återigen med ett leende.
Tanken på att Simon Ohlsson, frontman i ett av Sveriges absolut bästa band, är en förbannat trevlig och oknarkad människa, får mig att le hela den timmeslånga promenaden hem. En ljummen måndagsnatt i Juni.
http://skankaloss.com/paulsimo
/Ricka
