I fredags var jag tillsammans med dryga 1600 andra människor och såg North Carolina-sonen Ryan Adams på Cirkus ute på Djurgården, Stockholm. En spelning som minst sagt var svår att förutspå får knappa tre år sen då altcountry-stjärnan inför samlad press annonserade att han hade bestämt sig för att omgående sluta med musiken. Med knall och fall, på studs. Ett beslut taget på grund av en elakartad öronsjukdom som gjorde det omöjligt att spela mer. Mannen som lika ofta kallats för trulig bortskämd snorvalp som storartat geni och Gram Parsons naturliga arvtagare skulle alltså inte släppa nån mer skiva. Och detta efter att ha blivit känd för att spottat ur sig skivor på löpande band i en takt som knappt de mest hängivna fansen kunde hänga med i. Naturligtvis var det väldigt tråkigt för oss alla som verkligen gillar honom, men i ärlighetens namn kändes det väl ändå som han tappat greppet om sig själv? Skivorna var av blandad kvalitet och mottagandet inte sällan svagt. Framför allt de lite mer rockigare skivorna med kompbandet The Cardinals var i mitt och många andras tycke tveksamma.
Hur som var det i alla fall desto trevligare då han för knappt ett år sen, via sin egen facebook-sida, annonserade planerna på en ny akustisk skiva och en mindre turné runt om i Europa, bland annat med stopp i just Stockholm och Malmö. Som manisk setlist-läsare hade jag bra koll på vad man kunde förvänta sig men med Ryan Adams vet man som bekant aldrig. Min önskan var mest att jag ville se en inspirerad Ryan Adams på ett trevligt humör, samt att jag föredrar låtar inspirerade av Steve Earle framför Hüsker Dü alla dagar i veckan.
Konserten var som ni säkert redan förstått på den här artikelns rubrik en enda stor eriksgata för Ryan Adams. Väl emottagen släppte alla tänkbara nerver och hans erkänt dåliga humör var som bortblåst. Från inledningen med Oh My Sweet Carolina (jag hade gett min högra arm för att ha sett Emmylou Harris med på Cirkus scen just då) och Firecracker till hans extranummer innehållandes September, Halloween och Whiskytown-hiten Houses On The Hill – allt var lysande! Imponerade mest gjorde han kanske på en betydligt nersoftad version av New York, New York som han framförde på ett gammalt slitet piano. Angående hans låtval har jag bara en sak anmärka på, varför bara två Whiskytown-låtar?
Trots bristen på Whiskytown-låtar är det som slår en allra mest med Ryan Adams att han har en enorm katalog av låtar att plocka ur. Inte konstigt med tanke på den mängd skivor han släppt, men det är ändå slående karaktäristiskt för artisten Ryan Adams när han plockar upp en pärm full med låtar och åtminstone skenbart oförberett just då väljer låtar att spela för den andäktiga publiken på. En Ryan Adams som dessutom bjuder på stand-up comedy i klass med nyligen sverigeaktuella Jerry Seinfeld är välkommen tillbaka när helst han vill. Och får man tro han själv så dröjer det nog inte länge innan vi får se honom igen. En Ryan Adams som hittat tillbaka till sig själv känns förvånansvärt uppfriskande, och de lundellska uppmaningarna om att han ska börja supa igen känns i det här fallet väldigt långt borta.
Här nedan kan ni hitta en liten spotify-lista som jag dragit ihop. Det är en kronologiskt korrekt ordnad setlist där bara en låt saknas – den hittills outgivna Invisible Riverside.
Ryan Adams @ Cirkus 10/6 – 2011
Oh My Sweet Carolina
If I Am A Stranger
Firecracker
Damn Sam
Please Do Not Let Me Go
New York, New York
Let It Ride
Everybody Knows
Call Me On Your Way Back Home
Desire
Sylvia Plath
Invisible Riverside (ny outgiven låt)
Dear Chicago
16 Days
Blue Hotel
Two
My Winding Wheel
Come Pick Me Up
Extranummer:
September
Halloween
Houses On The Hill
