Djurtubes utsände åkte till London för en weekend i musikens tecken. Det skulle konserteras och inhandlas vinyler och resultatet: varierande.
På torsdagskvällen styrdes bussen mot de anrika Brian Eno och Andres Lokko kvarteren i Notting Hill. På en mörk och varm klubb i området mötte en mycket glad Mapei (om ni minns den stockholmska pop-punk rapparen som va på tapeten här hemma för något år sedan) upp från scenen och bjöd på en uppskattad konsert. Mapei var kool som en katt och bjöd på lite trevligt chit-chat mellan låtarna. Efter spelningen tänkte jag i egenskap av djurtub-e-korre att några kommentarer skulle sitta fint men allteftersom vodkan fuktade min strupe och tempot steg inne på klubben lyckades jag tappa bort Stockholmskan som förmodligen försvann ut i det Londonianska nattlivet. Huvudakten den här kvällen var dock den hip-hop/electro frisyren La roux från förorten New Cross, i ghettotäta South East (Där utslagna hardcoreknarkare möter konstnärer och studenter). Såsom jag vill minnas henne från kvällen så var det en tantliknande varelse i stora glasögon som gled omkring som en tiger på scen. Men det är nog bara som jag tror. Jag var vid den här tidpunkten kraftigt berusad men tyckte det var fräckt. Lyssna på ”In for the kill” och ”Quicksand” på La Roux myspace sida.
På Fredagen besöktes Kings Cross och klubben Scala. På grund av en kraftig försening orsakad av bakfylla lyckades jag missa första bandet, Hatcham Social. Jag lyckades dock bevittna rockarna i The Walkmen och det var tur det. När sångaren Hamilton Leithauser vandrar ut på scen kittlar det till i samtliga åskådares brallor, kanske mest i de som sexuellt tänder lite extra på killar men också för oss tjejdiggare. Leithauser utstrålar självförtroende och blir ganska omgående arg för nånting som är fel på teknikfronten och ett tag står band och publik och bara väntar. Leithauser uppträder arrogant och ibland är det svårt att gilla en snubbe som lirar i ett coolt rockband, förmodligen legat med fler tjejer än jag totalt har sett och uppträder som han ägde hela stället. När han sen börjar sjunga så förstår man varför han kan göra så,och man gillar. Man kan också gilla trummissen som har en säregen stil och får en att vilja dricka sprit och spela trummor, snarast möjligast. Har du chansen att någon gång se dessa herrar live, gör det.
Det var också tänkt att en rapport om skivhandlare och skivinköp skulle presenteras men efter en hemsk missräkning av budgeten stod det minus på kontot och inga inköp kunde göras. Dock nörd-besöktes Rough Trade records skivshop i trendiga Brick Lane och den nu enda (?) kvarvarande skivhandlaren i Greenwich på huvudgatan.
En öl på Andra Lång i Göteborg,Sveriges egna lilla-London, är oftast tillräckligt, men ibland kan det va gött å kiketitta lite i laserögat på vad som erbjuds på andra sidan vattnet…
/ricka
