djurtube.com

Blog

  • veckans brian jonestown massaker

    The Brian Jonestown Massacre är bandet med stort B och JM. En levande legend.
    Gårdagens och framtidens musik idag. Det är Brian Jones inspirerade gitarrdängor blandat med Jim Jones hjärntvättstakter. Psykedeliskt sitardrön, apokalyptiskt pianoklink och spacemen 3 möl. Stones, velvet och Dylan kan alla höras mellan tonerna.

    Bjm började spela på tidiga 90-talet och fler snubbar än du legat med har spelat med bandet.
    I samband med musikdokumentären DiG!(2004) så har väl de flesta hört talas om bandet. Åtminstone alla som är nåt.
    Jag tillhör tyvärr inte någon av dessa. Jag har upptäckt vilket fantastiskt band detta är på ett Hanna Fahl-syndrom efterklokt vis vilket har lett till att det nu nästan bara strömmar bjm musik ur mina lurar när det ska lyssnas.
    Bjm Roskilde -07 sitter dock kvar än. Kanske var det rekordleran, kanske all tuborg eller bara att det var helt jävla fantastiskt.

    Mycket kan skrivas om göbbarna i bandet. Men det gör andra så mycket bättre.
    Ta istället o köp några skivor. Vilken det än blir kan det inte bli fel.

    2 låtar dagen till ära.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=PaoWaz3r0Vc&feature=related]

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=lEa5ANoKFNQ&feature=related]

    /marco

  • Gott nytt Djurtube!

    Det har tisslats och tasslats om den ett tag och nu kör vi upp den i era, antagligen ganska fula, nyllen. Det är inga världsomvälvande nyheter som återfinns i den här nya versionen, mer än att den totala avsaknaden av layout från den förra versionen har ersatts med layout. Därmed inte sagt att. Under hösten kommer vi fortsätta vårt arbete med att bli Sveriges främsta djurrelaterade musikfanzine. Vi börjar den långa vägen mot vårt mål genom att ge er ett nytt inslag i era, antagligen ganska trista, liv. Vi ger er “DJURTUBE FANZINE TV”.

    Korka upp era Törleys, stäng av Förkväll på TVn och njut av följande intervju som gjordes med Guldgossen inför hans spelning på Gottskärs Hamnkrog i Onsala.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=2UVMzUkrg1s]

    För er som efter att bevittnat det här fortfarande har kraften och kunskapen att läsa, kan vi avslöja att fler Guldgossen-relaterade saker fortsätter denna vecka i triumfen och ärans tecken och att en planerad fest som ni inte kommer komma ihåg men aldrig glömma har kommit längre än planeringsstadiet.

    Välkomna tillbaka till framtiden!

    DJURTUBE.COM

  • Våra svenska fiskar #1

    djurtube.com

  • Tillbaka till framtiden

    I slutet av juli 1979 släppte Neil Young sin kanske absolut mest hyllade platta Rust Never Sleeps och han stod då på vad som mycket väl skulle kunna vara toppen av sin karrirär. “Vad fan ska jag göra nu?” verkade det som att den gode Neil tänkte, varpå han bestämde sig för att börja se på sci-fi, leka med vocoders och plita ihop lite låtar med titlar som We R in Control, Transformer Man och Computer Cowboy (AKA Syschrusher). Ytterligare sex spår senare så hade han en platta klar, den omtvistade Trans som släpptes nån gång under vintern 1983. Ett vansinnesverk av en gubbe i kris menade många, en genialisk bit i världens finaste pussel menade några andra. Jag tillhör den senare kategorin människor.

    I samband med skivan ändrade Young sin approach och image till nåt som han kanske tyckte skulle passa för en resa till framtiden. Den hittills så obligatoriska flanellskjortan, som man ett tag trodde satt fastsydd som ett extra skinn på Youngs kropp, byttes ut mot enfärgade svarta kläder, håret klipptes kortare och på näsan satt nu ett par solbrillor svartare än himlen en månlös natt. Trans var enligt Neil själv, ett försök att få en närmare relation med sin gravt utvecklingsstörda son, ett sätt att kommunicera. Ändå kan man inte låta bli att tro att t ex låten Sample and Hold handlar om kärlek mellan två robotar, ett slags matchmaking gone bad varpå den ena parten kräver garanti eller i alla fall en ny chans. En bra låt, från en lika bra skiva är det i alla fall och vi kan vara säkra på åtminstone en sak; solglasögon är jävligt mycket framtid.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=un3ZGzbltkU]

    Neil Young framför lite robot-rock tillsammans med Nils Lofgren nån gång under 1981.

    /Hennart Lyland

  • Veckans Countryballad #8

    hag6

    Åter till ordning. Det här är en riktig countryballad av Merle Haggard. Den stenhårde Merle Haggard. En frontfigur i outlawrörelsen och med ett klassiskt kåkfararutseende. Faderlös vid nio. Ungdomsfängelse vid 13. Sen varvade fängelsebesök med rymningar och diverse jobb. Ett var att sjunga på barer. Efter att ha blivit utsläppt för fjärde gången ur fängelse började musikkarriären ta fart på ett lokalt plan i Bakerfield. Men det höll inte länge för Haggard hade dåligt med pengar och rånade en taverna. 3 år på San Quentin där han fick se Johnny Cash uppträda. Alltid något.

    1960 frigavs han och karriären tog fart och 1964 slog han igenom ordentligt. 1969 släpper han Okie From Muskogee som är en känga till alla långhåriga hippies som protesterade mot Vietnam men mest ville knarka. Gott, ge dom Merle, ge dom vad dom tål. Senare plockar Loffe Carlsson upp låten och ger den svensk text.

     [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-iYY2FQHFwE&feature=related]

    Men det där är inte veckans countryballad. Veckans countryballad är ännu en skilsmässolåt. Kanske kan man se den som en spegling från andra sidan av countryballad #1 D-I-V-O-R-C-E. Merle försöker hålla barnen rena och glada men Alice, det är fan inte lätt. Att uppfostra barn är ett jobb för två. Mina damer och herrar, veckans countryballad:

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=r4Rm9hGzg6U&feature=related]

     Om ni någonsin hamnar i Oildale så ta första  höger efter flygplatsen och njut av en biltur på Merle Haggard Drive. Njut för fan.

    /nicklas

  • Princeton fullängdsdebuterar med lysande Cocoon of Love!

    cocoonoflove

    Bandet Princeton som kanske framför allt består av frontfigurerna tillika tvillingarna Jesse och Matt Kivel bildades i London nån gång för cirka tre år sen där nyss nämnda bröderna Kivel och deras vän Ben Usen bedrev utlandsstudier. Väl hemma igen i soliga Kalifornien igen började medlemmarna sätta ihop ett och ett av det de skapat vilket ledde till släpp av två EP’s, debuten A Case of the Emperor’s Clothes och senare även Bloomsbury, båda två släppta på deras egna bolag Striking Peasant Records.

    Efter ett varmt mottagande av såväl kritiker som publik kom fullt naturligt deras första fullängdare ut i skivbutikerna nu i slutet av september månad – Cocoon of Love. En skiva som likt deras tidigare verk är fyllt med pigga och lättsamma poplåtar, inte helt oväntat med inslag av afrikansk musik och calypso-tongångar. Något som givetvis leder till att det går bra att jämföra Princeton med framgångsrika akter som Vampire Weekend och Fool’s Gold men kanske allra bäst med engelsk-svenska bandet Fanfarlo som den uppmärksamma kunde se på Storan under Way Out West förra året. Och visst, vill man göra det enkelt för sig så visst, likheterna finns där och hur mycket jag än gillar VW och kanske framför allt Brooklyn-baserade Fool’s Gold så har Princeton nåt som alla dessa band hittills saknat. De har tagit musiken till en extra nivå om man nu vill säga så.

    Fler instrument har integrerats i musiken. Kanske framför allt blåsinstrument, i många fall även en stor stråksektion och klockspelet är utan undantag närvarande i samtliga låtar. Över detta hörs de bägge tvillingarnas nästintill identiska röster som på de flesta av skivans låtar, turas om att sjunga. Cocoon of Love består av elva spår där inget faller ur ramen men om man ska ta ut några särskilda guldkorn får det bli de två första spåren; relationsskildringen Sadie & Andy (där en man och kvinna duellerar över varandras kärlek) och Al Green-inspirerade Show Some Love, When Your Man Comes Home där låten först börjar i nån slags valstappning för att sen snabbt övergå till nåt betydligt mera fartfyllt. Singlarna Calypso Gold och Shout It Out får väl inte heller glömmas bort.

    I klippet nedan spelar Princeton deras alldeles nyss nämnda låt Sadie & Andy tillsammans med Ra Ra Riot’s sångerska Alexandra Lawn som jag för övrigt gärna skulle ligga med. Usel kvalitet men bra låt. Ni kan även ladda ner låten Calypso Gold på den här länken (högerklicka och tryck på spara länk).

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=qz0QxsgM8NM]

    Princeton turnerar just nu USA runt med tysk-engelska bandet Art Brut och ligger på New York-baserade bolaget Kanine Records där de är i gott sällskap med andra hyllade akter så som t ex Grizzly Bear och Chairlift.

    /Hennart Lyland

  • BJM

    Snart bör väl en introduktion till Brian Jonestown skrivas för den oinvigde.  Mycket finns att sägas. Orkar inte nu.
    Livet är väl mest skit annars.
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=lSptPm1C1nM]

  • Dr. Feelgood

    Här får ni en fräsig dänga av Dr. Feelgood. Jag har ingen aning om vem i bandet som är Feelgood, eller om personen i fråga någonsin hänfallit åt doktorerande överhuvudtaget. Det är i vilket fall som helst helt jävla ointressant (om man inte letar efter en expert i ett specifikt ämne och funderar över om det är just det ämnet som det doktorerats i). Roxette heter låten, och det är ju inte fy skam att den gör det heller.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_jmIYyskDM8]

    Hela första plattan Down by the Jetty finns för övrigt på Spotify. Skitbra.

    /Lejon. maaan. manen på lejonet. etc.

  • Hitler

    Vi har valt att göra det enkelt för er. Här är topp 3 hitlerlåtar.

    3.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=tm-Qgg1OaOE&feature=related]

    2.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=u0TZd1ic7dw&feature=related]

    1.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=J3YRWhg4YaA&feature=related]

  • Veckans Countryballad #7

    parsons

    Vi börjar röra oss i gränslandet mellan folk och country. Det är Gram Parsons och Emmylou Harris som håller oss i handen. Gram Parsons öppnade dörren för band som Jayhawks och Wilco, hela altcountry-svängen kan sägas vara en följd av Parsons genreöverskridande trixande. Tillsammans med den evigt sköna Harris gjorde han några av historiens vackraste sånger.

    Han föddes med det stolthetochfördomsklingande namnet Cecil Ingram Connor III och året var 1946. Det var tider det. Inget busliv på stan och folk uppträdde hövligt och lyfte på hatten.  Inte som nu när man knappt vågar gå ut efter klockan 16, och slog man ner någon så sparkade man åtminstone inte dom i huvudet. Det har blivit så rått nu, samhällsklimatet.

    Efter att Parsons farsa drabbats av nervdaller två dagar före julafton och fimpat sig självt gifte hans morsa om sig med en som hette Parsons i efternamn och som senare adopterade Gram som nu följaktligen hette Parsons i efternamn och Gram i förnamn. Efter att ha hört Merle Haggard för första gången så bestämde han sig för att satsa på musiken. Han satsade så bra att han tog plats i The Byrds. 1968 hoppade han av The Byrds och under samma period började han hänga med Keith Richards och Mick Jagger, mest Richards. De hängde  i Richards stuga vid Stonhenge, knåpade på lite låtar, knarkade lite, hade det fint tillsammans. En låt de knåpade på var den här.

    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8I48TGYnVUY&feature=related]

    Men den är inte veckans countryballad. Endast kuriosa. Mer kuriosa följer här. Parsons formar The Flying Burrito Brothers tillsammans med Chris Hillman från The Byrds. De spelar senare förband till Stones på Altamontkonserten där Hells Angels klippte banden på de som publiksurfade. 1970 lämnade han Burrito Brothers efter att Hillman tröttnat på att hålla koll på den serieknarkande Parsons som vid den här tiden utvecklat smak för spriten, kokainet och heroinet. Men han lyckades ändå klämma fram två fantastiska soloplattor, GP (1972) och Grevious Angel (1974) OCH dessutom inspirerade han Jonathan Richman att dra ur sladden till gitarren. Och så körade han enligt ryktet på låten Sweet Virginia på Rollings Stones skivan Exile on Mainstreet. Plus lite andra grejer som är djävulskt häftiga.

    Han levde hårt den stilige Parsons, så hårt att han trillade av pinn av en överdos morfin och sprit, endast 26 år gammal. Hans manager Phil Kaufman och en vän till honom snodde Parsons kista, som var på väg till en hederlig begravning i New Orleans arrangerad av Parsons styvfarsa, från flygplatsen i Los Angeles. De skulle fullfölja hans önskan att bli kremerad och utspridd i öknen i sydöstra Kalifornien, och hällde därför 20 liter bensin i kistan och slängde i en tändsticka. Eldklotet drog till sig polisen som fick fast dem några dagar senare. Eftersom det inte fanns någon lag i kalifornien mot att sno lik så fick de endast 750 dollar i böter för att de snodde kistan.

    Veckans countryballad är denna:
    [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=AG7CQ0YugFc&feature=related]

    /nicklas