För de som förstod att mitt tips i EM-fotbollen inte var något att lita på tog sig till Stora Dans när halvtid infann sig. Vi möttes av en överraskande stor skara som kände att detta kunde vara en början på något som tar vid där Fever Ray och Nicki & the Dove har sin storhet. Det är väldigt lovande, men tyvärr har ljudteknikern gått på syran så hårt att vi bjuds på den torraste sången sedan Nils Poppes tid och ett lågfrekvent lurendrejeri. En av Djurtubes utsände – med den snyggaste syntfrisyren att finna i dansladan – gör ett tappert försök att få upp basen till en anständig nivå och lyckas bitvis. Det hela känns ändå hopplöst och lämnar en doft av studiefrämjandet efter sig. Det är även uppenbart att bandet lider av dålig medhörning på scenen. Det blir lätt att förstå att fler och fler lite mindre akter som bl.a inhemska Masquer väljer att mixa sången själv med sina egna effekter. Men jag hoppas ändå att rätt förutsättningar kommer få syskonduon gå hela vägen in i framtiden och liksom denna kväll tar med sig Nancy Sinatras Some Velvet Morning tillbaka till framtiden.
