Metamusik

Metamusik

“dom var snart i slutet av Casablanca i den scenen han växte upp i” sjunger Håkan Hellström på nya plattan. Ett inte alltför ovanligt grepp i låtskrivande (att referera till creddiga filmer/skådespelare). “James Dean in that Mercury 49 … even Burt Reqynolds in the black Trans Am” etc. från Calillac Ranch är ett annat exempel, för att inte tala om alla extremt okreddiga Fantasy-Metal band som har snott hela Tolkien-världen och skrivit bedrövliga skitlåtar om den. Så film och litteratur-världen är ganska vanligt att skriva låtar om eller använda som kredibilitetshöjare.

Men hur är det med låtar som refererar till andra låtar? Betydligt ovanligare enligt min väldigt ovetenskapliga undersökning (baserad mest på gissningar). Oftast så är det någon generisk textrad om “sånger dom spelar på radion” (Per Gessle), “Radion spelar aldrig vår sång” (Lasse Lindh), “Sången dom spelar när filmen är slut” (LeMarc) eller “En sång för alla dom…” (Scocco). Även Springsteen använde sig av samma halvfega grepp i sitt Highway-epos; “Roy Orbison sang for the lonely…”. Varför är det då så tro? Min tes är att musik är ett betydligt mer emotionellt ämne att skriva om, samt att det är ett mer “flyktigt” ämne. Alltså, en låt vara i 3+ minuter, en film i kanske 1½-3 timmar och en bok i några hundra sidor, och även om en låt kan orsaka ofta mer känslor än en hel samling av Polanski och Coppola, är det på något sätt säkrare kulturellt sett att referera till någonting som varar lite längre. Lättare att sjunga om Casablanca än om till exempel “Let it be” eller “Ruby Tuesday”. (Som parantes måste man ju bara nämna ‘High Fidelity” som tydligt visar att det omvända inte är sant.)

Dom få undantag jag kunde komma på under resan till jobbet i morse (10 minuter) är referenser till riktigt “klassiska” låtar. Exempel ett är The Pouges med “The band played Waltzing Mathilda” Australiens kanske mest kända låt (ja, mer känd än Beds are Burning). Ett magnifikt epos om krigets fasor och krigsveteraners kamp om respekt och värdighet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=dKj2ZPEY7pY]
Ett annat exempel är Walking in Memphis här i Chers version som vid ett flertal tillfällen innehåller Elvis-relaterade fraser (“Put on my Blue suede shoes…”).

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=U0mL2gzy8dE]

Så om man ska referera till musik i sin egen musik så det enda acceptabla hittills att välja låtar/artister som med hög sannolikhet alltid kommer att finnas kvar. Vem vet, om några år kanske vi får höra romantiska epos om hur man kände sig ensam i sin säng och satte på “När alla vännerna gått hem” eller socialrealistiska tolkningar om arbetarkampen till tonerna av Nationalteatern.

//Kanonstedt