Den kylige sketgubben som sjunger är Stewart Lupton, som tidigare varit aktiv i bandet Jonathan fire eater. De andra snubbarna i Jonathan fire eater, så som exempelvis kanske gitarrist och trummis, bildade Walkmen tillsammans med Hamilton Leithauser när det bandet bröt upp, om någon är intresserad. (Jag är lite osäker på vad de där snubbarna faktiskt spelade, om jag ska vara ärlig). I övrigt vet jag inte om någon faktiskt är intresserad av det där om Walkmen, då de faktiskt har gått och blivit rätt trökia.
I vilket fall finns det en annan grej som är rätt festligt, nämligen att Judah Bauer har spelat gitarr tillsammans med Lupton i Childballads. Både roligt och intressant, kan man säga.
Här är en “video” med Jonathan fire eater. Dom där situationstecknena används mest för att det bara är ljud och en bild.
Jag tänker inte gå in på någon presentation av bandet Cocorosie här inte.
Antingen vet man vilka de är eller inte.
Antingen gillar man deras musik eller hatar den.
Antingen så kan man gå på en konsert o njuta av melodier av barnleksaker, harpa mm och sen gå hem o tänka, fan va bra CocoRosie är live.
Eller så kan man ge sig på saker man inte kan.
CocoRosie Sydney 2006
KB igår, söndag kl 21.
Några hundra tjejer, några killar med läppstift och sen jag, full o pissnödig.
Konserten fortlöper och att den svenska sedvanligt stela publiken tycker det är riktigt bra förstår man först på applåderna. Musiken bjuder ju i och för sig inte upp till crowdsurfing eller moshpits direkt och KBs lokaler är inte världens roligaste heller Det är tredje eller fjärde gången jag ser systrarna Cassady och jag tycker det låter riktigt bra. När “Techno love song” spelas så var jag nöjdmed kvällen,
Även extranumret “Japan” var riktigt bra då publiken var med och körade med djungelljud.
Nånstans där emellan kom jag på idén att ett kort snack med bandet å djurtubes vägnar skulle va på sin plats.
Det verkade som en bra ide verkligen
I vilket fall som helst är väl inte jag världens bästa på att komma på frågor och var dessutom sliten o full.
Dock kommer Bianca ut efter konserten mustaschig o jävlig. Jag hade hoppats på Sierra.
Jag släntrar fram till henne och frågar om jag kan ställa några frågor.
Hon kollar snett på mig och gör grimaser när jag pratar och jag blir jättenervös.
Jag: ehh, mumlar nåt frågaktigt om influenser.
Hon:
well our influences are
1: Fairies
2: End of the world
3: Rainbows
4: Antichristism and such things…
Här känner jag hennes hatvibbar och att hon givetvis inte alls ville prata med mig.
dessutom tappade jag helt tråden o hade helt plötsligt inga fler frågor.
Jag ursäktade mig och hon fick återgå till ett gäng håriga arty farty tjejer. Grattis.
En fråga och ett svar. Jag tycker hon är dum i huvudet! Hatar henne nog. Fast musiken är ju fan bra.
skit också.
Där har ni influenserna i alla fall. Hoppas det behagar.
Djurtube1:Hur går det nu för tiden?
Love: Det går la bra.
D1:Vad är nästa steg?
L:Framåt
D1:Jag har hört rykten om att ni ska spela in skiva i Laholm, stämmer det?
L:Vagt
D1:Love är svårtflirtad men vi försöker vidare. Han är…..hmm.
D2: ”Svår”.
D2: Jag har hört att Laholm är en jävla partystad, hur är det med det egentligen?
L:Ryktena är kraftigt överdrivna.
D1: Ligger Laholm i Sverige?
L:Nää, det ligger på gränsen till skåne.
D1:Då trodde vi rätt..
D1:Jag har hört att det,nu hickar jag, är du och Adam som skriver låtarna i Almedal.
L:Nu hickar ju du, men ja, så är det faktiskt.
D1:Är det sant att du en gång spelade på min röda Fender så att det kom blod?
L:Det är lika sant som att du skrattar när du ställer frågan.
D1:Vad skulle du göra om du inte var här ikväll?
L:Jag skulle nog,paus,vänta!
D1:Ok.så är det.
D1:Vilken är din favoritfärg?
L:Blå
D1:Va??det är min me!
L:Jag skoja bara! Du gick på den!
(Samtliga 4 avger ett högt brööl)
D1:Nä men allvarligt, vilken är din favoritfärg?
L:Favoritdvärg? Det är väl han i Jackass…
D1:Steve-O…
D2: Wee-man
D1:Visste du att dom har 8 dvärgars sallad på Pizzeria Dorado?
L:Jaha….
D2:Alltså, det är Johanneberg.
L:Jaha!
D2:Vart bor du?
L:Almedal
D2:Så om man hoppar på en spårvagn, kommer man dit då?
L:Om du hoppar, på en spårvagn i Almedal, så kommer du till Angered.
D1:När du gick på Vasagatan, var det vinter då?
L:Nää, tolka texten som du vill,det var en fin tolkning,naturligtvis så var det ju vinter och jag såg hundspår så jag följde ju så klart hundspåren. Extremt bokstavligt talat, allt som vi sjunger är bokstavligt talat.
D1:Det var det jag trodde.
D2: Vi måste ha 2 bra frågor till…
L:Ok
D1: Den här seriöst bra nu då, men bara för mig, ”Alla platserna” som jag älskar, jag brukar tänka på den,min favoritplats är bakom feskekörka,jag brukar gå dit och sitta där. Äta glass, dom har en ny magnum med kartong nu. Man kan öppna. Temptation Island. När man äter den så kan man inte tänka på nåt annat. Vilken är din favoritplats?
D2:Bra!
L:Temptation Island
D2:Men det finns ju ingen sån plats!
L: *Love pekar på sitt huvud.
D2:Ahaa
L:Hisingen. (Love blir nästan lite arg och säger att Göteborg för fan är en plats i sig).
D2:Men svara på min fråga då för fan!
(LJUD)
D2:När jag bodde i Malmö (gör det fortfarande)
D1:Men fråga då för fan, ta den på engelska…
D2:När Love,jag och Adam, frontman i Almedal
L:Vadå frontman?
D2: Alltså, musikaliskt ”kitt”, I alla fall, när vi skulle gå till triangeln i Malmö, där jag bodde, så sa Love att jag alltid tog fram nycklarna så snyggt och jiddrade med dom för att jag bodde så pass bra, varför gjorde du det?
(Ljud, sludder)
D2:Fan
L:Du ville ju ha bekräftelse på att du bodde så bra
D2: Men nu gör jag ju inte det längre
D3: Är det samma Adam som ”Mölat på” *************?
L: Förmodligen
D1: Vilka är era referenser,vad heter det, sånna som….som man gillar liksom…
D2:Influenser
L:Det är sånna som ni, som sitter här och ställer sånna här
D3:Dumma jävla frågor
D1:Journalister
D2:Nää, Fans för fan!
L:Jasså är ni Fans?jaha, ok, öhumm…
L:Kommer ni ihåg Vanja artikeln?Det är som nu, jag är inte jag egentligen. Jag är Salem El Fakirs bongotrummis.
D2:Al Fakir…
L:Näää
D2:Va heter han då?
Alla:El, Al, El
D1: Dont call me Al.
D2:Nu spelar dom alltså världens bästa låt (Sandra ”Maria Magdalena”)
D1:Men va fan, vi måste ju fråga nåt bra
D1:Vad händer härnäst?
L:Det kommer komma en ny skiva.
Vi träffar Love, gitarrist och allt-i-allo i Göteborgsfenomenet Almedal, på partybåten RioRio en sen kväll i maj. En i Djurtube-gänget har redan fått “rött kort” (utslängd) av en testosteronstinn vakt för en bagatellartad incident medelst överbordtappad flaska. Kvällen är ljummen och fukten nästan rinner från taket på klubben 100 knop (den hette det va? Minnet sviker lite). Gött mos med andra ord och perfekt läge för en spontanintervju med Love.
Ända sedan Love för ett par år sedan övergav sitt kära Göteborg och bodde i Malmö ett tag har vi gillat varandra. Jag har alltid varit mäkta imponerad av hans gitarrvirtuositet, ibland på ett närmast barnsligt vis. Jag och han har gjort det egentligen ödesdigra misstaget att bli fylletrubadurer och sjunga Anna Ternheim på valfritt Malmögolv. Fyfan!
När han och Adam startade Almedal nångång 2006 så visste jag på något sätt att det skulle bli bra. Och bra blev det. För fan, deras låt “och alla platserna” blev ju covererad av självaste Håkan Hellström på ett par konserter. Live kör Almedal full sättning med massa andra gubbar förutom Love och Adam.
Love är en ödmjuk gubbe som bland annat låter oss lyssna på Almedals nya låtar från sin ÄmPeTre-spelare. Ricka nynnar med och det låter skitbra. När Love fyller i med lite mungitarr låter det bara bättre. Vi försöker få till någon slags intervju och frågar lite tafatta saker om Loves drömmar och vem i Sverige han helst skulle samarbeta med. Det går sådär och vi börjar prata om roligare saker.
Nu kommer Adam förbi en snabbis. Han hälsar och deklarerar att han “..ska till BK, BollKlubben.” Ricka återanvänder nu drömfrågan och Adam svarar att hans högsta dröm är att bli kristen. När vi några sekunder senare av någon outgrundlig anledning använder ordet “statement” för att få en riktigt slagkraftig rubrik till artikeln yttrar Adam de numera bevingade orden: “Jaaaaaag… tror på Gud”.
3 stycken glada Djurtubepojkar och en Almedals-Love hör nu “Enola Gay” spelas inne på klubben och skyndar sig in för att dansa bort resten av natten i en sällan skådad fylledimma.
En tjej hänger ut från fönstret i trapphuset och ropar till vad som kan tänkas vara en bekant en våning ner utanför svartklubben mellan kanalen och centralstationen i Göteborg. Hennes kjol ligger som Batmans cape över ryggen och Simon Ohlsson,sångare i Silverbullit, sätter demonstrativt handen för ansiktet och vi passerar, likt två förlägna tonårspojkar utan att anmärka på fadäsen.
Det där kunde varit en riktigt bra omslagbild till ditt fanzine, säger Ohlsson med ett leende.
Jag har precis mött honom i trapphuset på min planerade väg hemåt en måndagsnatt i Juni och bett om att få växla några ord om hans och Paul Kjällmans (Honey is cool) coverband-projekt; ”PaulSimon”. Ohlsson menar att han inte kanske har så mycket att säga men det är helt okej att vi snackar lite. PaulSimon har precis avslutat en kort men intensivt explosiv spelning som bjöd på tre låtar. Journeys Smalltown girl The Clash’s Straight to hell och Zeppelin’s Whole lotta love . Om man kan uttrycka musik i en sann Simon Ohlsson anda så uttrycks de tre låtarna precis så. Intensivt explosivt. Googlar man PaulSimon får man ungefär 4 miljoner träffar, men då är det inte det relativt anonyma Göteborgsprojektet som hamnar längst upp på listan.
PaulSimon kom till av en slump egentligen, vi behövde ett namn till vårat quizzlag och då föddes namnet. Det är kul att spela lite mellan Silverbullit-spelningarna och det här är en lite lättare process. Sen är Paul ett geni, oerhört inspirerande.
Med Silverbullit har Simon Ohlsson och company släppt tre fullängdare, och den så kallade kritikerkåren har varit eniga, toppbetygen har inte låtit hålla på sig och lovorden har haglat över gruppens album och spelningar. Det är bara att tjuvkika lite på en halvdassig inspelning från Way Out West 2008 för att förstå att en spelning med Silverbullit är en musikalisk upplevelse utöver det vanliga….
Vi hamnar sittandes på det bord som för kvällen används till bardisk och får kämpa lite för att vår tyngd inte ska märkas så tydligt och till alla törstigas stora förtret välta hela alkohollagret. Jag undrar lite hur framtiden för Herr Ohlsson ser ut och får svaret att ett nytt album ska komma. Hela tiden kommer folk fram för att tacka för spelningen, hälsa eller bara prata referenser, och likt den oerhört oerfarne, självutnämnda ”journalisten” jag är, lyckas jag slarva bort följdfrågor om när och hur planerna ser ut för albumet. Men så blir det ibland. Vad jag dock lyckas med är att ta reda på att PaulSimon spelar på Gagnef-festivalen i sommar.
Simon Ohlsson
Du kan skriva att det går bra att boka oss, men bara på svartklubbar, där man får spela hur högt man vill och ölen är billig..
Jag känner att det kanske är dags för mig att gå, jag frågade ju trots allt bara om ett par minuter,så jag reser mig, tackar för pratstunden och är på väg att återigen ta tunga måndagssteg hemåt. Simon Ohlsson hejdar mig dock och säger att jag verkligen inte behöver gå, så jag stannar, lite berusad av både ölen och hela situationen pratar jag osammanhängande på om kliché-tjafs kring små- och storstäders musikliv tills det har blivit dags att på allvar bege mig hemåt.
Försök att få den där omslagsbilden nu då, avslutar Ohlsson återigen med ett leende.
Tanken på att Simon Ohlsson, frontman i ett av Sveriges absolut bästa band, är en förbannat trevlig och oknarkad människa, får mig att le hela den timmeslånga promenaden hem. En ljummen måndagsnatt i Juni.
I tisdags spelade Wooden Shjips och Gösta Berlings Saga på Strand i sthlm. Aldrig mår jag så bra som när jag lyssnar på psykedelia. Gösta Berlings Saga öppnade kvällen och det enda jag riktigt minns att jag tänkte var att nu jävlar är vi på väg mot nirvana. Och då menar jag bandet. Varför är svenskar så vassa på psykedelia? Vad är det egentligen som strömmar i vårt blod och lockar oss att mitt ute i skogen ligga nakna i mossa och sakta sjunka ner. Var började denna folkrörelse? Gå en sväng i skogen imorgon så förstår ni vad jag menar. Plocka inga kantareller. Lägg er ner i skogen och pröva. Lyssna på Gösta Berling Saga. Eller på fantastiska Baby Grandmothers. Eller lika fantastiska Hansson och Karlsson. Eller på Pärson Sound. Ta Bo Anders i handen och fortsätt till International Harvester. Träd gräs och stenar kanske?
Men, tillbaka till frågan, vad är det som gör sverige till ett sådant drivhus för psykedelia? Vår fina tradition och dagens ny-psykedelia med ovan nämna Gösta BS, Den stora vilan, Dungen, First Band From Outer Space eller Sagor & Swing som exempel. Vad är det som susar i skogarna och varför blir det så bra? Inblandningen av träskor i den tibetanska strupsången och doppler-effekten kanske. Jag vet inte. Det enda jag vet är att aldrig jag må så bra som när jag lyssnar på psykdelia… det tänkte jag också i tisdags.
Men vad är psykedelia egentligen? The Piper At The Gates Of Dawn ok men vart går gränsen sen? Jag vet inte. Jag har inte sjunkit ner i mossan riktigt. Det kanske är nåt annat jag mår bra av. Jag kanske har vunnit pengar på travet eller så kanske jag är kär. Frågade ställets DJ i tisdags om hjälp. Frågade om han kunde skriva ner några band som skulle kolla upp om man ville neråt. Men denna person, som jag tror var nån av bröderna Åhlund, ville inte hjälpa mig för han hade inte tid.
Så nu skriver jag detta från min plats här ute i skogen. Jag har sjunkit ner en bit och endast nästippen och toppen på mitt kön syns likt en väldigt tidig kantarell. Jag mår bra men hade nån av bröderna Åhlund hjälp lite så hade jag kanske varit i Nirvana nu. Och ja, Wooden Shjips var fantastiskt bra de också.
För några månader sedan aviserade Bennett att han stämt Jeff Tweedy och Wilco för uteblivna intäkter och royalties. Han menade att han var i stort behov av pengar till en operation för en höftskada han ådragit sig när han “scendykt” under en konsert med Titanic love affair. Sen dog han,45 år gammal, i sömnen av ännu okänd orsak.
För nån vecka sedan var jag i Tranås. Det är skönt att samla på sig lite ny energi, känna sig fri och hämta inspiration från grönskan. Det är också väldigt skönt att var sak har sin plats. Det blir mindre missförstånd och mindre av sånt där Schymanskt-snicksnack.
Var sak har sin plats
Inom en snar framtid kommer du här på tuben kunna läsa en liten Prat i kvadrat (utan kvadrat) med Silverbullit Simon Ohlsson, missa för allt i världen inte detta.
Malmöfestivalen. En stadsfestival komplett med Arlövsbor i galna t-tröjor, smaskig folkbärs i jazztältet och tonåringar som springer ute alldeles för sent.
Festivalen firar 25-årsjubileum 2009 och det ska väl firas antar jag. Själv firar jag lite åt faktumet att i år kommer vissa av scenerna att ligga ungefär i undertecknads trädgård; Folkets Park. Kommer säkert vara trängre, dammigare och så vidare, men krypavståndet lockar mig likt Thåströms (Dan Anderssons?) fruga lockar det där aset Tore Jonsson.
Det har på sistone presenterats lite artister och jag kör helt enkelt ett par stycken som jag inte tänker missa. Fast om de spelar under WayOutWest-helgen så missar jag skiten ändå.
Lady Sovereign är en skön, kort kvinnomänniska som inte alls pratar såndär british english som John Major med en stel överläpp, utan istället kommer det en dialekt som är helt oförståelig ur brödinkastet. Hon gör grime iklädd mysbyxa och verkar gilla det. Hon fick sparken från Def Jam (och vadfan, när man ser Russell Simmons i MTV-produktionen “Runs House” så verkar han ju rättså skitjobbig) men nu kör hon på med en ny platta och en spelning på Malmöfestivalen i augusti.
Crooked Still är några extremt skolade, antagligen extremt kristna bluegrassmusiker som helt enkelt gör riktigt fina bitar av banjo, sång, ståbas, fiol och cello. Lite taskig kvalle på videon, men kolla Spotifylänken ovan för bättre ljud.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=u2VmkBL_MLc]
Och sist men inte minst måste jag väl tipsa om svenska Bullet. Jag tar faktiskt beskrivningen rakt av från Malmöfestivalen och undrar vem i helvete som inte blir sugen;
“Bullet håller arvet från Judas Priest, Accept och AC/DC vid stenhårt liv. Det är riffen, det är falsettsången, det är solona. Växjöbandet är ett måste för den inbitne hårdrockaren.”
Här har vi fan Bullet. Från www.metal-rules.com.
Kom nu ner till Malmö i augusti så kör vi i en vecka. Jag bjuder på sängplats på mitt golv, lyx-langos och buss 5 mot Bunkeflostrand rakt i ansiktet.
http://www.malmofestivalen.se <– ny sajt kommer 9:e juni med program osv.
