Tur och retur till Biskopsgården (Kom i stämning del 1,5 av 3)

10 Nov

En tur och en retur till Biskopsgården tack. Flygvärdinnan tittade ner på min biljett och sedan upp mot mig igen. Hon log ett lågprisflygbolagsleende och sa:

-Ha det så trevligt, Biskopsgården är fint så här års.

Jag nickade. Nick. Hösten var full av vrede, vinden övertygade de strävsamma almarna att buga sig inför min ankomst. Jag begav mig till box nummer 11, plockade ut en attacheväska och hoppade in i Djurtubemobilen som parkerade sig på gatan framför mig.

-Godmorgon chefen, hälsade Djurtubemobilen. Jag har Tim Schmidt i en tygsäck i bagaget, fortsatte den.

-Bra, då blir det Väderlekstorget nästa, svarade jag.

-Beräknad ankomst om 34 minuter, sa Djurtubemobilen och blinkade vänster.

37 minuter senare mötte en hyresvärd med rödsprängda ögon upp mig under ett kastanjeträd.

-Här har du nycklarna, jag vill inte veta vad du gör eller varför, bara gör det du måste och lämna sedan stan.

Jag svarade inte, bara tog nycklarna och gick med korta steg mot den dörr där mina nycklar passade som nycklar i ett nyckellås. Lägenheten var mörk och mina klackade båtar slog med intensiva smällar mot den billiga parketten. Badrumsdörren stod lika stängd som det hjärta som lämnats i min brutna kropp. Jag öppnade den och gick in. Luften var välkomnande och nästintill ljudlöst tog jag upp min utrustning och började jobba.

Jag visste lite om mannen i lägenheten bredvid. I mina filer stod hans namn som Old Kerry McKee. Hans öde var redan bestämt. Jag läste återigen hans filer, jag ville försäkra mig om att jag inte hade kommit hela vägen förgäves. Får ej missas, läste jag med stor eftertänksamhet. Får under inga omständigheter missas, läste jag vidare i nästa stycke. Det var tydligt. Jag var tvingad att utföra mitt jobb med största möjliga precision.

Jag lyssnade. Originaliteten från badrummet på andra sidan väggen var beundransvärd. 2:46 räcker, det är han. Med ett fortsatt lugn utåt, men med ett hjärta som rusade genom dörren knackade jag med bestämda knackningar på hos McKee. En gestalt med långt stripigt hår öppnade och utan att blinka tryckte jag min duk fylld med eter över hans mun, och svepte min bruna tygsäck över den gängliga kroppen. Jag knöt ihop säcken och förde den med mig ner till gatan. Den svarta Djurtubemobilen svängde upp framför mig med en redan lastad tygsäck.

-Bra,då kan vi köra, sa jag när min rygg landade mot det skin(k)klädda sätet.

Jag satte mig passagerarsätet och öppnade återigen väskan med filerna och läste den sista anteckningen högt.

-11.11.11, PUB BABAR, TRANÅS.