Category: Djurtube: Bloggen

Ibland försöker jag föreställa mig hur George Jones har det kring jul.

Han har inte haft det så lätt alltid den gode George. Sprit, droger och kvinnor har varit alltför tunga laster i hans liv, ungefär i den ordningen, och det är inte utan att man unnar honom all den julefrid och festive spirit som går att uppbringa såhär kring några av de allra mörkaste dagarna på året. Jag hoppas att han sitter i sin allra skönaste fåtölj, med fötterna uppsparkade på det tillhörande fotstödet, och sippar på en liten varm tranbärsdrink medan hans fru Nancy kliar honom i nacken. Runt honom sitter hans barn Susan, Jeffrey, Bryan och Georgette och äter nötter och dricker toddy. “Det är så här livet ska vara” tänker han nog samtidigt som den här låten spelas i bakgrunden.

Med ytterligare någon veckas tid för kontemplation och fundering inser jag nu att min årsbästa-lista var alltför grund. Frank Ocean saknades, Trey Songz var inte heller med. Jamie XX’s samarbeten med nyss avlidne Gil Scott-Heron som t ex I’ll Take Care Of You förtjänar ju såklart en omnämning, den kommer nu istället, sent omsider. Svenska Duvchis superhit Turtleduvs? Visst, den också. Allra finast i år var dock comebackande Cassie med dansgolvssmäktande balladen Radio, här tillsammans med New Yorks Fabolous.

Textrader som “I used to hear songs from TLC and Destiny’s Child too / Xscape and Total had a couple songs about you / Seems that you’re old news, now I wrote one too / I should have learned from all the songs” är svårsmälta. Framför allt framförda på Cassies oefterhärmligt svala sätt.

Idag är det fredagen den nionde december och det är bara några veckor kvar till nästa år.

Att se tillbaka på ett helt år är svårt för mig. Jag byter riktning som de flesta byter kalsonger, typ varje dag. Ena dagen står jag bland skivbackarna och letar Charlie Parker-vinyler, dagen därpå sitter jag och streckläser Lisa Millbergs blogg i jakten på nya hippa band. Det gäller att hänga med, om man nu vill. Vilket jag inte riktigt vet om jag vill eller orkar längre.

Om jag med pistol mot tinningen skulle behöva sätta rubrik på det gångna året skulle det nog bli nåt i stil med “Året då jag blev gubbe” eller varför inte “England, nu överst på tronen igen”. För faktum är att jag sällan, om ens något år, lyssnat på så mycket gammal musik. Gamla klubbinspelningar av Miles Davis, archivesboxar med Neil Young, uppackade flyttkartonger med gamla högstadieskivor. Det är ungefär så det sett ut. England då? Primal Scream på Hultsfred tillsammans med Suede och The Prodigy. Screamadelica ytterligare en gång på Münchenbryggeriet, ensamt den bästa konsert jag någonsin sett. Återupptäckten av The Loft och högstadiefavoriterna Ride under hösten, samt vetskapen om åtminstone en Stone Roses-spelning att se fram emot nästa sommar fullbordade året under blåvitröd flagg.

Som sagt, det är svårt att sammanställa allt men jag har ändå försökt göra en slags komprimerad tillbakablick över mitt 2011. Vad som stuckit ut allra mest? Det får ni veta om ni fortsätter läsa här nedan.

SVENSKA SKIVSLÄPP

1. MATTIAS ALKBERG / ANARKIST
– Norrländsk perfektion med texter värda Nobelpriset.
2. LYKKE LI / WOUNDED RHYMES
– Håller Sveriges fana högst. ”Haunting” berömde Letterman det för några veckor sen.
3. HENRIC DE LA COUR / HENRIC DE LA COUR
– Tillbaka på tronen som han själv abdikerade från i och med Strip Musics nedmontering.
4. JONATHAN JOHANSSON / KLAGOMUREN
– Samhällsrealism när det är som finast. Lyssna på t ex Som om och Under sjukhusen.
5. ALEKS / INTE LÄNGRE FIENDER
– Svensk R&B har inte låtit bättre sen Fre’s Välkommen till Fre för tio år sen.

UTLÄNDSKA SKIVSLÄPP

1. KURT VILE / SMOKE RING FOR MY HALO
– Society Is My Friend, Baby’s Arms, Puppet To The Man, Jesus Fever…
2. WILCO / THE WHOLE LOVE
– Inledande Art Of Almost är årets käftsmäll. I positiv bemärkelse.
3. BIG TROUBLES / ROMANTIC COMEDY
– En skiva jag snubblade på av okänd anledning. Rätt nöjd med det.
4. PEAKING LIGHTS / 936
– En upptäckt under senhösten. Spaghettiwesterngitarrer och fina basslingor i symbios.
5. BON IVER / BON IVER
– Den här skivan har följt mig under vintern, våren, sommaren och framför allt hösten.

LÅTAR (EJ LÅTAR FRÅN DE ALBUM OVAN)

1. BEAT CONNECTION / SILVER SCREEN (DREAMTRAK DIAMOND SOUND)
– Amerikanska kids pressar från en liten källare i Seattle ut den bästa dansmusiken år 2011.
2. KITE / CLOSING MY HEART
– Djurtubefavoriterna Kites senaste EP bestod av fem helt magiska låtar, Closing My Heart var kanske allra finast och Nicklas Stenemo har aldrig sjungit bättre.
3. NATTEN / HATET
– Psykonautdisco, vansinnesjazz och domedagssynth, allt komprimerat på dryga nio minuter.
4. RODNA / NORDANSTIG DITT TUSCULUM
– Leo, geniet bakom Tommy Eld skriver fortfarande fina låtar med lika briljanta texter, nu under namnet Rodna.
5. RAEKWON / ROCK ‘N’ ROLL
– Bästa hiphopen i år kommer inte helt oväntat från Raekwon. Dock lite mer oväntad kärleksförklaring till rockmusiken, bland annat Grateful Dead.
6. EMMYLOU HARRIS / HARD BARGAIN
– Alltid lika underbara Emmylou, här i en fantastisk cover som vida överträffar Ron Sexsmiths original.
7. PASCAL / HÅLL OM MIG
– Ytterligare en cover som tar sig in på den här listan. Här lyckas Pascal näst intill överträffa Peter Lemarcs original.
8. THURSTON MOORE / BENEDICTION
– Några månader innan det offentliggjordes att rockparet nummer ett – Thurston Moore och Kim Gordon – separerat släppte Thurston Moore den här singeln. Overkligt vacker.
9. DIRTY BEACHES / LORD KNOWS BEST
– Över ett Françoise Hardy-piano levererades den allra finaste sången i år.
10. AMANDA MAIR / HOUSE
– Om hon inte vore så ung (16 år) skulle jag gifta mig med henne. En svensk Kate Bush.

Varken Beat Connection, Kite, Rodna eller NATTEN har släppt regelrätta album utan endast EP’s och singlar, därav är de inte med på albumlistorna.

ÅRETS HEDERSOMNÄMNANDE
Bara en människa ställer sig på en bardisk och rappar om Van Basten. Ludvig Jansson AKA Guldgossen förtjänar alltid ett omnämnande.

ÅRETS UPPTÄCKT
Munnen på Hultsfred, Agent Side Grinders vansinnigt snygga synthrock och såklart NATTENs psykonautdisko, perfekt ackomanjemang till en alltmer påtaglig storstadsångest.

ÅRETS HITTA HEM-COMEBACK
Prince med sin Extraloveable som han släppte för bara ett par veckor sen. Ingen gör mig så glad som Prince, framför allt inte när han låter som Prince.

ÅRETS KONSERT
Primal Screams Screamadelica x 2. Först i hällregnet tillsammans med polarna på Hultsfredsfestivalen. Sedan längst fram på ett gympahallssvettigt Münchenbryggeriet. Bobby och de andra bjöd mig på två oförglömliga konserter.

ÅRETS NYÅRSÖNSKNING
Att Ulf Lundell känner sig piggare och ger sig ut på turné igen. Saknar honom.

Efter två månader på resande fot kan jag konstatera att det inte bara är i Sverige som det är kutym att dricka sig full till skitmusik. Med “Somewhere Between Heaven Woolworths” som enda plattan på fickan och ett aldrig sinande oljud på gatorna var det därför fantastiskt när vi klev in på Phonograph i Hong Kong och jag blev påmind om hur jävla bra Silver Apples är. Speciellt om man dricker bärs i Hong Kong. Eller bara dricker bärs.

Vi här på Djurtube har tipsat om deras psykonautdisco tidigare, men det hindrar oss inte ifrån att göra det igen. Stockholmsbandet NATTEN är med sin speciella musik nåt väldigt fint på spåren.

Till skillnad från den eskapistiska våg som sköljt över musikvärldens senaste åren, med svenska The Tough Alliance och Air France som stolta fanbärare känns NATTENs musik istället mörk och verklig, trots samplingar av Frank Langellas Dracula från 1979 års filmatisering, och passar perfekt i en urban stadsmiljö i början av december.

I dagarna släppte NATTEN sin andra kassettsingel (ja de släpper sina verk på kassettband) som fått namnet Ödet och Frank Dux. B-sidan på singeln heter Morgondagens Barn och är en aning mer dansant än titelspåret och i mitt tycke något starkare. Inledningen med samplingen av greve Dracula följs åt av en dov bas, ett monotont driv och en återkommande orgel, addera också en ylande trumpet och nackhåret reser sig som av en reflex samtidigt som smilbanden.

Kassetten köper ni via bandets skivbolag Zeon Light via den här länken och den kostar endast 40 kr. Upplagen är limiterad så det är bästa att skynda sig på om man vill ha ett exemplar.

Bandet består av Arvid Lärksäter (trumpet), Jan Sydolf (bas), Fredrik Adolfsson (synth) och Robin Donaire (beats, electronics) och det kommer finnas anledning för oss att återkomma till NATTEN inom kort.

Första gången jag såg Les Big Byrd var på ett mörkt och svettigt Marie Laveau nån gång förra vintern. Som av en händelse hade jag dansat mig ända längst fram till DJ-båset och scenen (ni som varit där vet hur det ser ut) precis lagom till dess att Les Big Byrd skulle göra ett på förhand oannonserat framträdande. En halvmeter ovanför dansgolvet på den lilla scenen uppenbarade sig helt plötsligt tre parkasklädda figurer med luvorna uppdragna och blinkade stunner shades för ögonen. Längst bak satt en trummis som redan hade börjat stampa takten. En bas började spela med, tätt följt av en gitarr, och så en synth. Bakom instrumenten stod då som nu Jocke Åhlund (Teddybears Sthlm, Caesars Palace), Nino Kellers (Caesars Palace), Frans Johanssons (Fireside) och Martin Ehrencrona. Alltså inga duvungar, men det visste jag inte just då. För mig var bandets identitet just då okänt. Det var monotont, drivet och hypnotiskt. Ett i min bok lika enkelt som framgångsrikt recept till bra musik. Jag föll pladask.

Här nedan har ni ett rätt uselt liveklipp av bandets stora hit Zig Smile, ett klipp som ändå ger en rätt bra bild av hur de funkar på scenen.

Mycket vatten har passerat under broarna och jag har sen den första gången lyssnat på deras musik otaliga timmar, dock inte sett bandet live, trots otaliga spelningar under sommaren och hösten, framför allt här uppe i Stockholm. Ikväll finns dock chansen att se dom på nytt, i Stockholm, på Fotografiska museet där spelar tillsammans med nya pressfavoriterna Samling på WWDIS klubb. Biljetter köper man via den här länken.

När jag letade igenom gamla skivor igår hittade jag plötsligt ett band som jag, av någon anledning, inte tänkt på sedan jag hade nyllet fullt av finnar.

De belgiska bodysyntharna á;grumh nådde aldrig samma höjder som sina landsmän i Front 242. Det förtjänade de givetvis inte heller men det är ändå något visst med detta bands speciella sound och den blinda hängivenheten från deras fans som gör det omöjligt att inte bli varm i hjärtat när man slänger på någon av deras plattor.

Sverige var ett av landen á;grumh var allra störst i och 1989 kände sig en hjälte vid namn David tvingad att ringa upp bandet och berätta detta. När ingen svarade valde David att spela in ett meddelande på telefonsvaren istället, något som resulterade i ett eget spår på á;grumhs nästkommande platta A Hard Knight’s Day.

Som om Clint Eastwoods karaktär “Blondie” kastats ner i psykedelisk målarfärgsburk, alternativt en Willy Wonka-värld fylld med spaghettiwestern-gitarrer och loopande trumlinjer, ungefär så låter 936, kaliforniska popduon Peaking Lights återutgivna skiva. Under skivans åtta spår slutar aldrig musik-kalejdoskopet att snurra och skapa nya fantastiska mönster för lyssnaren, men för att kanske göra det lättare för en på redan förhand skeptisk läsare så kan jag framför allt föreslå låtarna Amazing and Wonderful och efterföljande Birds of Paradise (Dub Version). I ett förhållandevis milt men grått och trist Stockholm hjälper det i alla fall mig att fly vardagen, om än bara för knappa timmen. Här nedan har ni ännu en låt från skivan – All the Sun That Shines.