Innan jag gick från Debaser i lördags natt lovade jag Björn i This Is Head en femma i betyg. Kanske låter inställsamt men det var bra, riktigt riktigt bra.
Jag har som vanligt ingen som helst aning om hur jag ska orientera musiken. Referenser och sånt som man ska använda sig av för att vara en riktig recensent. Ibland bar det spår av Silverbullit och Henke som var med tyckte att det kändes som Hansson & Karlsson ibland. Men det där är av mindre vikt. Av vikt är däremot hur man bäddas in i musiken. Den där känslan av att uppslukas i monotona slingor som när som helst kan bryta ut i något annat. Det finns ingen enkel väg i This Is Heads musik men vägen som man tar, det är slingrig kraut, det är den rätta vägen. Drivet i låtarna gör att du aldrig står stilla. Du är uppslukat, på väg och hela tiden redo för att det kommer hända något annat. Under hela konserten steg pulsen. Ska det explodera? Kanske nu? I sista låten, som jag tror kallas för 003, exploderade det slutligen. En fantastisk avslutning och i ett medicinskt hänseende nödvändig då pulsen klockades på hjärtattack. Det är fem av fem. Hur skulle det kunna bli något annat.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=uE4OufYacF4]
/nicklas
Leave a Reply