Ofta när jag ser människor på bussen så tänker jag att det här, det här kan ju fan inte sluta lyckligt. Samma sak när jag ser dom på teve, eller i affären, eller i spegeln. Det här kan ju fan inte sluta lyckligt. Så tänkte nog Ronny Åström också med jämna mellanrum.
Det var längesen jag hörde Ronny Åström första gången. Livet på landet spelades på radio, antagligen inte på P3. Jag raffsade upphetsat ner hans namn på en papperslapp i min dåvarande iver att lägga all världens musik på minnet. Lagra den och plocka fram den när jag lärt mig förstå. Det där spolade jag senare och lyssnar nu för tiden nästan uteslutande på Dylan som vilken trött köttpropp som helst. Well anyway.
Åström lämnade aldrig mitt minne. Han fanns där och var gång en back LP-skivor stod framför mig så var hans första skiva, Den ensamma människan från -76, som jag letade efter. Med det fullständigt fantastiska omslaget. Men efter Ronny James Dio och Ronny och Ragge var det alltid olycksbådande tomt. Internet började så smått bli fränt på den här tiden, men det enda jag hitta var nån idiot som hade den på kassetband för 100 spänn.
Till slut fann jag skivan, i Lund. Givetvis i Skåne. Jag slet den ur backen och fumlade upp 80 riksdaler på disken.
– Jaså du gillar Ronny Åström, sa mannen bakom disken, – Han dog förra veckan.
Det här kan ju fan inte sluta lyckligt.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=suJKDev6GNQ&feature=related]
/nicklas