Det är måndag eftermiddag, och kroppen går på sparlåga. Igår var en fruktansvärd dag. Vaknade med huvudvärk, sviter efter en och en annan öl för mycket. Slog på datorn och skummade igenom nyheterna. Såg att “Big Soul” Burke hade trillat av pinn. Sångaren med den jättelika kroppshyddan hade väl länge balanserat på den där smala sköra tråden men till slut orkade tydligen inte hjärtat pumpa ut blod i hans frityrfyllda vener längre. Det är min lekmannamässiga bedömning. Sad but true, då det kändes som den göbben hade bra grejer framför sig, inte riktigt klar här på jorden men det är ju så här det går ibland.
Jag såg Burke för många år sen på Göta Källare. Han var stor som fan, mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Där han satt på scenen, i sin vanliga kungatron, såg han ut som en korsning mellan en svart version av Herman Melville-valen Moby Dick och en alldeles för tung Evander Holyfield. Iförd elegant tredelad kostym såg han ändå ut som en en miljon dollar.
Den nästsista låten under den konserten var Tom Waits Diamond In Your Mind. Det håller jag fortfarande som det kanske allra finaste jag hört. Låten handlar om att se framåt, inte bakåt, och att istället för det negativa fokusera på det som är bra här i livet. Solomon Burke var rätt bra på just detta och det kanske är läge för oss alla att göra samma sak. Imorgon spelar Zlatan mot Holland t ex, nåt att se fram emot. Miss you Mr. Burke.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8SXA07I8hDc]
Diamond In Your Mind, live från nån senare spelning i Amsterdam.
/Hennart Lyland