I morse vaknade vi upp med en ganska påtaglig huvudvärk men även med minnet av en grym spelning. När man sedan läste recensionerna från olika tidningar undrade man om man verkligen varit på samma spelning. Utan att hänga ut några namn kunde man läsa om Ian Browns falsksång och att Stone Roses jammade sönder spelningen, varav det sistnämnda är kanske den mest provocerande åsikten jag hört.
Ian Browns sång lät förvisso förjävligt i början, som på så många andra spelningar han gjort, men det blev bättre ju längre spelningen gick och det förstörde absolut inte känslan av att se ett legendariskt band. Ian Brown kan sjunga väldigt vackert i vissa stunder, helt förjävligt i andra.
En sak som är säker är dock att det finns få artister som någonsin haft samma star quality, någonting som man inte lägger samma vikt vid i tider som prioriterar transparens och ödmjukhet. Jammandet på Fools Gold och I am the Resurrection var gudomligt och det är sådana partier som gjort att Stone Roses fått den kultstatus de har i dag.
The Stone Roses kändes inte som ett par gamla gubbar som körde en reunionturné, det kändes som Stone Roses. Förhoppningsvis kan vi säga samma sak om The Cure i kväll.
