– Hej det är Robin är morfar hemma?
– Hej Robin, ja morfar är hemma, men han sitter och äter.
– Kan inte jag bara få säga grattis.
– Okej, vänta en sekund, ta hand om dig nu Robin … han kommer här, hejdå Robin!
– Hejdå mormor
– Jaaa, det är Harry.
– Hej moffa! Grattis på 70-årsdagen!
– Tack Robin, det var alldeles för snällt.
– Hihihi det var så lite morfar, har du fått något fint?
– Ja du Robin, i min ålder bryr man sig inte så mycket om presenter längre, men momo gav mig en fin skjorta.
– Var det flanell?
– Ja flanell var det… men du, nu måste jag äta upp, ska ut och träffa Lennon snart, vi ska supa och knarka så in i helvete.
– Okej morfar, jag kommer till er snart.
– Gör det Robin, mormor och jag skulle bli så glada då!
– Grattis igen morfar!
– Ta hand om dig nu Robin, hälsa mamma och pappa, Hejdå!
– Hejdå morfar!
Om Harry Nilsson var min morfar och fortfarande vid liv hade ovanstående konversation troligtvis aldrig ägt rum. Harry Nilsson var ju trots sitt svenskklingande namn amerikan och hade antagligen haft stora svårigheter med att förstå vad jag sa. Men delen där jag säger grattis på 70-årsdagen hade kanske hänt, för idag hade han fyllt 70 år den goda Harry. Om han inte gått och dött.
Det var inte den enorma mängd sprit och narkotika han intog som till slut dödade honom, på sitt CV har han bland annat medverkan i John Lennons Lost weekend, utan ett medfött hjärtfel som orsakade hjärtinfarkt blev hans död. 53 år ung dog han 1994. Då hade han fått ur sig hits som coverklassikerna Without You och Everybody’s taklin’ och mer lättsamma bitar som Coconut. För att vara ärlig älskar jag inte allt som Harry Nilsson har gjort och för att vara ännu mer ärlig har jag lyssnat på långt ifrån allt.
Om vi fortsätter på det inslagna ärlighetsspåret så vet jag inte ens varför jag tycker om någonting som Harry Nilsson har gjort. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Whithout You i år, hade jag fört statistik hade den nog hamnat i topp av spelade låtar. Kanske har jag dragit ironin så långt att jag inte vet om jag lyssnar ironiskt eller om jag verkligen tycker om det. Men det har fått mig att gräva i ämnet Harry Nilsson och gräver man tillräckligt djup så hittar man till slut guld (om man har tur och gräver där det finns guldfyndigheter) och i slutet av året skulle det inte förvåna mig om jag i mitt Excel-ark över 2011 års mest spelade låtar hittade detta guldkorn i topp:
Grattis Harry!