Imorgon styr jag med pick och pack färden mot Stockholm, hemvist för bland andra knugen, Mauro Scocco och Pet Sounds-Peter. Där ska atmosfär insupas, livemusik (i början av streamandets 2009, vem kunde trott det?) ses och en och annan pilsner drickas. Jag har köpt nya Acne-kalsonger som ska invigas och jag skulle bli jävligt besviken om jag var den enda som fick se dem under helgen. Med andra ord, 08-kvinnor ska förhoppningsvis bestigas. Det blir säkert nåt jävla tråkigt ligg med snedlugg, totebag och Mad Men-glasögon men vem fan är jag att döma? Jag som lusläser varenda Obama-artikel, tror mig vara down med hela Drrrty South-grejen och skryter om att jag kan alla Townes Van Zandt och Paul Weller-texter utantill så visst, kasta sten i glashus är min grej.
Förhoppningsvis kan jag i alla fall efter helgen återkomma med djuplodande analyser om hur många tjejer som egentligen gick och såg Josh Rouse på Kägelbanan för att hans låtar figurerat i Greys Anatomy, om hur antilop egentligen smakar och inte minst hur många gånger Woody Allen och Lower East Side kommer nämnas i diskussioner på Parker Lewis-konserten.
Jag är medveten om att jag inte är där det händer i helgen (Törley-rave och sånt i södra delarna av landet) men det får gå. Skjut mig och begrav mig, jag har alla verktyg i lådan.
Fortfarande med hedern i behåll, Luke Perry