Låt oss låtsas att vi är en fluga på Lasse Berghagens morgonrock. Vi gissar att det är 1968. Han är gift med Lilli-Babas och läser tidningen i sin favoritfåtölj. Babas är ute och leker med Malin i trädgården. Lasse sippar på kaffet men drar genast bort munnen med en plågad grimas. Det smakar illa för det har stått på sen halv 6. Babas är ju så jävla morgonpigg. Det sliter på äktenskapet. Lasse gillar att ligga och dra sig. Gå runt i morgonrock till lunch och läsa tidningen i flera timmar. Babas går upp okristligt tidigt och gör gymnastik, dammsuger, väcker Malin, springer en sväng, pratar högt högt i telefon, knypplar, slamrar i köket, sjunger högt högt i duschen, skrattar åt nåt fånigt skämt i en fånig bok, leker med Malin och går runt i huset som en osalig ande. Lasse försöker lägga kudden över huvudet. Hon går och går och går. Runt runt runt. Golvplankorna knakar. Det är ju själva fan att man inte kan få sova ut en endaste morgon i det här huset tänker han och sträcker sig efter tofflorna.
Men nu är det äntligen lite lugn och ro. Att kaffet smakar illa kan han stå ut med. Bara han får sitta i sin fåtölj, i sin morgonrock, och ha lite jävla lugn och ro.
Det är en artikel i tidningen om My-Lai massakern i Vietnam. Kanske så många som 500 civila mördade. Kvinnor och barn. Alla obeväpnade. Det gör ont i magen på den unge Berghagen. Ögonen tåras av bilderna på en nästintill utplånad by. Kroppar som ligger utspridda. Lemlästade. Han hämtar papper och penna. 20 minuter senare är den bästa antikrigs-sång som någonsin gjorts i Sverige färdig.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=94TUQO8rYEw]
/nicklas