Gjort en blandskiva till en fest har väl alla gjort nån gång, och vi kan nog nästa alla också enas om vilket jävla svårt, för att inte säga omöjligt uppdrag det faktiskt är att få till en produkt som alla är nöjda med. Det blir lite Aladdin-låda över skiten, nåt för alla. Festerna följer ofta ett väl inrutat schema. Du, i rollen som kvällens David Silver väljer att avvakta en liten stund, dricka en öl och känna av atmosfären lite innan du, som på signal väljer att skrida till verket.
Du går mot skivspelaren (år 2009: datorn) och ropar på kompisen efter skivan, som du förstrött (och noga genomtänkt) slängt på soffbordet bland burkar, pipande mobiler och chipspåsar. Stoppar in den i spelaren och ljudet strömmar ut i högtalarna. Du höjer lite, trycker direkt fram till nästa låt då du redan tröttnat på första spåret trots att det bara var en timme sen som du brände ut det. Devo, det blir bra tänker du och går in på toaletten, låser dörren och trycker ditt öra mot densamma för att möjligen höra nån kommentar. Det kommer ingen så du slår en drill, tvättar händerna och går ut.
Ytterligare tre spår får gå, sen stängs det av och det ska som vanligt glos på youtube-klipp och lyssnas på Glasvegas. Allt jobb i onödan, helvete. Känner ni igen er? Klart som fan ni gör.
/Hennart Lyland